Katastrofen är ett faktum

Idag har jag inte så många visa tankar att dela med mig av, som om jag någonsin brukar ha det. Jag kan bara konstatera att jag personligen har förstört min iPod som nu vägrar att göra som jag säger. Och jag har nu, efter ett par slitandes timmar i försök att liva upp raringen insett att detta nog kommer vara förjäves. Vi får helt enkelt hoppas på att jag snabbt lyckas, på något ännu okänt sätt, samla ihop tillräckligt med pengar för att köpa en ny, tunnare, vackrare, bättre och rödare iPod. Men vägen till dessa pengar kommer tyvärr bli lång, säger in röst inom mig. Hur jag ska överleva är fortfarande en olöslig gåta men har någon ett förslag välkomnas de med nöje!

Så vill jag stolt berätta om min nya upptäckt, MUJAFFA FINNS PÅ DANSKA!
Fast i Danmark håller dom tydligen inte alls hastighetsbegränsningarna, för Mujaffa kör jättefort. 
Och tjejerna är mer fnittriga i danmark också...



all min kärlek till er!

När man är ett team

Jag har spelat innebandy i Täfteå i princip så länge jag kan minnas, i en relativ evighet. Vi har vunnit och vi har förlorat. Jag har varit den värsta förloraren men jag har även utvecklats och lärt mig att sport i huvudsak är ett nöje. - Inte blodigt allvar. Vi har varit på cuper, i Storvreta, Ö-vik, Örebro. Cuper som jag har fått så många goda minnen ifrån. Jag kan inte glömma Gabis lycka när hon berättade för konduktörn på tåget att vi hade vunnit Europas största cup, om än "bara" i B. Och när maten smakade skit och dom kom med makaroner och C utropade "MAAAAAKAAAAAROOOOOOONEEEEEEEEEER!!!" och såg helt överlycklig ut. Och jag kan inte glömma domaren som ramlade rakt i sekretariatet över sargen (behöver jag nämna att han vägde lite mer än vad hälsocoacherna skulle rekommendera?). Det finns så mycket. Som får mig att stråla inombords. Att jag fick vara en del av något var verkligen betydelsefullt. Därför tycker jag det är så tråkigt att det slutade så här, grått och trist. Jag hade faktiskt magont innan träningarna. Vi får se vad det blir av mig, kanske kommer jag att svika och dra på mig Sävars blåa dress. Eller så kanske min innebandykarriär ett minne blott. Men tjejer, stjärngänget, jag kommer alltid att bära våra minnen med mig och tänka på dem när det känns som mest tungt. Lycka till i Mora, mina tummar hålls för er. All min kärlek! 


Ett speciellt tack riktas mot B som givmilt delade med sig av sin Slitztidning,
ett lov med intressant läsning väntar alltså!
(döm mig inte för fort du okända)

Besos Ann