Det är som en ettrig liten jävlig blodigel som suger sig fast. Så hårt att den för varje gång man försöker dra bort den bara lämnar ytterligare spår efter sig. Precis som om all energi vissa stunder bara slukas, bort i ett svart meningslöst hål. Infekterar hjärnan med hårda, dömande tankar. Ilska, hat och ensamhet. Trots att igeln är ett ständigt sällskap, står man alltid ensam kvar. Alltid ensam.


   Jag skulle kunna säga att jag hatar dig, att du är den äckligaste och mest vidriga människan jag någonsin vetat av. Och ibland skulle jag kunna säga det utan att ljuga. Men jag vet att det bara beror på att du har väckt så mycket känslor inom mig som jag knappt visste fanns, vissa som jag med nöje klarat mig utan. Jag skulle kunna skratta åt att se dig helt förstörd och förkrossad, bara för att veta att det ändå betydde något. Men ursäkta, du är så jävla korrekt så det kommer jag aldrig få se. Det är inte jag, men jag är ärlig.
   Men sanningen är den, det är inte dig det är fel på. Det är mig. Det är inte du som tog fel beslut (jo, klart fan du gjorde), det var inte du som inte levde upp till förväntningarna och det var inte du som trodde på något som inte var ömsesidigt. Det var jag, alltid jag. Och tro mig när jag säger att jag betalat mitt pris högt, när det ännu inte är över än. 
   Så undrar jag om det finns något som kan avdramatisera allt? Men jag tror inte det. Det är så skönt att inte längre bara vara arg på mig själv. För det vet väl de flesta av oss, det är betydligt mycket skönare att ha någon annan att skylla på eller i allmänhet bara smutskasta. Men lugn, det går över. 

Gårdagen i skolan, var bokstavligen ett helvete. Inte en enda god nyhet att pigga upp mig, men desto fler jobbiga. Från att ha befunnit sig på en någorlunda genomströmmande plats har vi fått flytta våra skåp till skolans, utan tvekan mest döda lilla vrå. Det är knappt så jag själv hittar dit, så chansen att man stöter på någon obehörig där är minimal!
   Vårat schema är nog tvåornas värsta, på ett par årtionden. Inte en endaste liten plutte sovmorgon eller för den delen en pytte-ytte-liten tidigare dag. Nejdå, vi ska köra fullt ös från 8.20 till 15.30, eller varför inte 16.10? Kan man låta bli att jubla högt? Tror inte det va, skolan är ju paradiset nu för tiden.
   Men idag kändes det i alla fall bättre. Dagen började med avspänning och stresshantering, det verkar riktigt slappt, kul och intressant. Därefter hade jag och Jenny styrketräning med boysen. Vi känner att vi smälter in bra i gruppen, vi och två andra tjejer, resten vältränade, muskulösa, starka killar i sina bästa dar. Kan man komma mer rätt?
   Vi har även fått ha lektioner med den "nya" klassen, de som går social-inriktning. Det verkar bli fett-kul, och klassen känns bra. Lätt att snacka direkt och så där. Socialkunskap känns bara som ett plus och samma sak med samhälle b. I like samhälle. SÅ, från att vara det allra sämsta så känns allt genast lite ljusare. TACK GUD.

Flanken har redan delat med sig av sina visdomsord:
"Det gäller att vara stark i anden!"

De senaste veckorna stormar förbi under ögonlocken. Jag försöker att bita ihop, låta allt falla samman och krossa varenda minnesbild. För varje bild dyker en ny synvinkel upp, en till sak att sakna. Ytterligare en anledning elller orsak att klandra mig själv.
   Ibland tror jag att jorden bara kommer rasa under mig, eller att detta kommer bli en evighetslång process som jag aldrig tar mig ur. Men det finns också stunder då allt känns bra. Inte så där att jag är mega-super lycklig men mer att det är så bra som det brukar vara i vanliga fall.



Det finns egentligen inte mycket att säga om saken, eller så kanske det är just vad det finns. Det kanske finns så oändligt mycket att säga att man inte kan välja annat än att falla platt.
   Ibland kan jag tänka att saker och ting är menade att bli som dom blir, det är det enklaste sättet att se på saken, "Jaha, men det var guds vilja eller något. Bara att tralla vidare då!". Men det är nog inte så, det finns nog ingen högre makt som redan förutbestämt våra öden. 
   Och det är under de stunder jag inte tillåter mig tro på guds meningar eller vad det nu kan vara, som jag letar anledningar. Till varför det blev som det blev, varför det blev just nu och varför jag inte gjorde anorlunda. Och tro mig, jag hittar tusen orsaker, förklaringar och svar. Men de flesta handlar bara om mitt eget misslyckande, alla gånger jag inte räckt till, dom gånger jag varit arg och besviken för något som nu känns som småpotatis. Alla gånger jag gjorde saker som jag kanske inte borde ha gjort, saker jag sagt och gjort som jag så gärna vill ta tillbaka. Det är bara det, det går inte.
   Det finns ingen liten fjärrkontroll som spolar tillbaka tiden och löser allt bara rätt upp och ner. Det finns ett då och ett nu och en framtid. Det må hända att framtiden påverrkas till stor del av det förflutna, men att stryka något i det passerade går fortfarande inte. Lika lite som man kan förutse framtiden.

Det är inte ovanligt att jag tänker på saker jag ville göra, med dig Viktor. Men det allra jobbigaste kan vara att minnas allt vi gjort, och förstå att det är över. Så jätte mycket över. Bara det enklaste saker kan göra så ont.
   Som att inte ha någon att gå till när skolan slutat och bussen inte går förrän om en timme. Att inte få prata i timmar på kvällen om dagen och allt annat. Att veta att man inte längre har någons axel att luta sig mot, någon att bolla idéer med, någon att pussa på, någon att ge all den där kärleken som bara vill ut. Att få uppleva nya saker eller bara ha någon att ligga i soffan med och se en film. Ibland kan jag till och med tänka att det är synd att jag inte kommer få äta middag med din familj igen. De mest banala saker, men som ändå betytt något för mig.
   Men det finns ändå stunder, då jag är helt lugn. Jag kan till och med vara "glad" att det blev så här tillslut, stunder då jag ser ljust på framtiden och är så säker på att det finns så mycket annat där ute som bara väntar på mig. Saker som jag annars skulle gå miste om.
   Och det finns fler positiva sidor av allt det här. Dels har jag kommit ännu närmare mamma som det första hon gjorde var att krama om mig med en filt och koka te och sedan dess gett mig uppiggande ord och låttit mig sova i hennes säng när ensamheten blivit för tung. Så har jag insett hur otroligt många bra vänner jag har, som har gett mig en klapp på axeln. Ett stöttande ord i farten eller utan att klaga suttit vid min sida och lyssnat på vad jag har att säga. Vänner som sett till att jag haft kul, istället för att sitta hemma och deppa. 

   Och jag vet när tiden gått, kommer allt vara fina minnen jag bär med mig för resten av mitt liv. Ingenting kommer att bli som förut, men det finns inte bara ett sätt att leva. Det är dags att ta reda på alla andra sätt man kan leva på. Men jag tänker inte stressa, för har man tur är livet långt och hur man än gör måste man våga stanna upp och njuta, om så av de minsta saker. Så det enda jag vill säga är tack:
för två år, två månader en vecka och två dagar (jättenördigt att kunna skriva så exakt, men vafan!). Och ett ännu större tack till alla som står ut med mig, ni får ha tålamod. Men jag lovar, jag kommer komma ännu gladare, starkare och lyckligare ur det här än ni någonsin sett mig! Livet väntar.                           

                                                                                       Min kärlek är er evig, Ann

Resten utav umeås befolkning, åtminstone de som tillhör min åldersgrupp, befinner sig troligen just för tillfället vid kajen. På rix fm festival som ännu en gång låtit sitt festivaltåg förankra i Umeås stadskärna. Men det gör inte jag. Jag var heller inte där förra året, men den gången handlade det inte om min sinnesstämmning utan snarare om att jag befann mig på en helt annan plats. Nämligen på scoutläger i Laxsjön. Idag, eller egentligen för några dagar sedan, bestämde jag mig för att slopa rix. Jag kände helt enkelt inte för det.
   Det är konstigt, men den senaste veckan, ja egentligen ändå sedan jag kom hem från jiingi har allt förändrats. I och för sig var det väl redan på jiingi och innan dess saker började ta glöd, men inte förrän jag åter landat här hemma började det brinna. Inte allt för oväntat, men ändå har det blivit som en chock. Jag känner mig handlingsförlamad upp till det yttersta hårstrået, men trots allt lyckas jag uträtta både det ena och det andra. Och mellan varven grubblar jag, funderar och gräver en ännu djupare grop som jag tillslut kan lägga mig ner och dö i.

 

  

  

Däremot borde jag skaffa en metod för att rycka upp mig. Jag har försökt med att springa, så fort jag hamnar i grubblerier så drar jag ut och springer. Men det blir så jobbigt i längden, att fara ut och springa sisådär fem gånger på en dag är knappast något jag kommer orka med och på köpet får jag alltid blåsor under fötterna och lyckas orsaka en smärre översvämning i mina skor (nej, inte av svett!). Att sysselsätta sig däremot, det kan vara en idé. Men det krävs en del av sysselsättningen.

Och eftersom jag inte på något sätt känner en längtan eller lust efter lite vänskap eller att få socialisera mig med någon så har jag bara mig själv och mina idéer att följa (och ibland drar mamma med mig på saker). Men det är väl okej. Saker och ting går väl över som man säger, det är bara sådär påfrestande så tårna spretar åt alla håll och hjärtat inte riktigt slår som det borde.
   Och saken blir väl inte på något sätt bättre utav att morfar ligger på sjukhus, i och för sig bara för att försäkra sig om att inget allvarligt är fel på honom efter att munnen och ena armen domnat av helt. Hans plats är en sjukhussäng som han kommer ägna sina två dygn till, för vidare observation. I själva verket borde man väl vara tacksam, att dom inte bara skickar hem honom utan att kontrollera att allt är bra. Man har ju läst om mycket sånt i tidningen, om fall där patienter bara några dagar senare dött eller i alla fall tagit skada. De hör ju dessvärre inte till ovanligheterna i nutiden.
   Trots allt borde jag kanske nu om någon gång känna mig riktigt säker på att morfars hälsa är helt under kontroll, för faktum är att han borde ha större chans att överleva än de flesta andra i min närhet. Just därför att han vistas på sjukhus, och är under ständig uppsikt.

Dock är det onekligen så att det är gånger som denna som man vaknar upp ur sin lilla kokong och inser att livet är rätt skört, att förlora någon man håller av är lättare än man anar. Mycket lättare!