Igår var jag arg, men jag retade inte upp mig ovanligt mycket på de otrevliga busschaufförerna eller egentligen inte heller mer än vanligt på vår rabblande tråkiga mattelärare. Det sprack bara ändå, för vi människor här i Sverige bär på en enorm massa ilska och irritation över vad olika människor sagt och gjort och inte sagt och inte gjort... Vi samlar på oss så mycket känslor att tillslut får den stackars personen som gör ett litet felsteg höra det så den aldrig kommer till att glömma det. Vi överöser våra närmaste med ljudliga klaganden över hur arga och frusrerade och ledsna vi är, men vi säger aldrig åt den där busschauffören som ALDRIG kommer i tid och ALLTID har något att klaga på, hur illa vi tycker hans bemötande emot oss är. Och vi berättar aldrig för den dryga matteläraren att han gör bättre i att vara tyst, ingen fattar ändå vad han menar. 

         Vore det inte bättre om man lärde sig att berätta för rätt människor, på ett vänligt sätt. Liksom stanna upp dem och säga "Åh, ursäkta.. men jag tycker att du behandlar mig fel nu. Låt inte din ilska gå över på mig, när jag aldrig menade att göra fel för att störa dig". Eller berätta för matteläraren att det kanske inte är någon idé att börja försöka lära ut nen ny grej är det är 20 minuter kvar och klassen inte ens är samlad. Det kanske vore skönt för oss alla att få göra av med känslorna direkt, på rätt personer så ingen behöver ta andras skit när de bara är en god vän som vill finnas till hands.