Jag drömmer ibland att jag är jagad. Jag springer runt på olika ställen men har hela tiden den där känslan av att vara riktigt jävla illa ute i maggropen. Jag springer och springer hela natten men de som jagar mig ger sig aldrig. När jag vaknar har känner jag mig alldeles obehaglig till mods, hjärtat slår fort och jag får svårt att somna om. Ibland kan en hel dag kännas tung, bara för att jag inte fått vila i ro. Det kan gå månader utan dessa drömmar, men ibland dyker de upp natt efter natt. Som om någon förföljer mig....

Men för ett tag sedan började jag reflektera över drömmarna, dom är så pass lika och skapar ett sånt obehag att det är svårt att bara stöta dom ifrån sig. Det jag kom fram till är faktiskt rätt intressant, och jag är övertygad om att det stämmer. 

   Det är nämligen så att varje gång jag drömmer att jag blir jagad känner jag mig antingen stressad (sådär så att det börjar bli skadligt för kroppen) eller så är det något annat i mitt liv som oroar mig eller helt enkelt gör att jag mår dåligt. Så varje gång drömmen dyker upp igen får jag reflektera över, varför kommer den just nu?! Och varje gång kan jag hitta ett svar på frågan! 

   Men nu tror jag att drömmen lämnat mig för ett tag. Inte för att nattens dröm var så mycket bättre, jag och några andra stod och diskade och diskade och diskade i en evighet medan våra ledare skrek att vi var tvugna att skynda oss på. Jag har ännu ingen förklaring till drömmen, kanske var det ett sätt för min kropp att bearbeta lägret som varit eller så avgjorde slumpen vad den skulle handla om. 

Imorgon åker jag med Jenny, mamma och Tomas till stugan. Det kommer bli skönt, för det finns få platser jag trivs så bra på som där. Jag tror att det har med havet att göra, Och det är inget hemma med en massa måsten. Och inget vidare till täckning. Inget så kallat "www" och bara natur, bär och lugn. Och bäst är att det är så nära att ta sig dit.

   Vissa tänker säkert "Men hallååå lilla skogsmulle får du aldrig nog?!". Jag bara suckar, nej. Jag får aldrig nog. Visst är stan bra, visst kan jag älska en shoppingdag eller något annat typiskt "o-naturligt" men ibland så skriker bara min kropp efter lugn. Efter frisk luft från havet. Efter ljudet av fiskmåsar. Efter att få plocka smultron från hällorna eller leta blåbär i skogen. Eller kanske bara efter att få ligga och sola för att sedan ta sig ett dopp i vattnet?

Om att ha ett band som binder oss samman, varken vi vill det eller inte. Ett band starkare än det mesta som tydligt syns. Trots att varje själ lever sitt eget liv, med egna drömmar, mål och upplevelser. Är det inte tufft att kunna njuta av någons sällskap, bara för att man vet att banden behöver det?!

Igår på vägen hem från Umeå berättade pappa att "släktmiddag" väntade hos min farbror Henrik. Jag var inte ett dugg förvånad, alltid när jag varit borta på läger och behöver sova som mest är det någon seriös middag som kommer i vägen. Men okej tänkte jag, kul att få träffa alla. 
   Kusinen Susanne som för tillfället bor på Cypern och kommit hem för att hälsa på, hennes syster Malin med svart-färgathår. Johan och Simon, mina två andra storkusiner som båda passerat 20 strecket. Henrik och hans fru Caroline, min andre farbror Göran och hans fru Fathane och deras två små pojkar Daniel och David. Så givetvis farmor och farfar. Den ende som inte var närvarande var den älste i brödraskaran, farbror Stellan. 
   Det blev en glassig middag med grillat och tillräckligt med kolhydrater (precis som jag saknat!) och även om samtalsämnena inte var något som gav mig någon större upplysning eller på något sätt innehöll någon intressant nöt så härdade jag igenom men nöje. Men det är klart, det märks att jag är ett x antal yngre än mina storkusiner och xgånger5 gånger så gamal som mina småttekusiner. Det syns också att vi aldrig haft någon nära kontakt och att vårat besök var något spontant som händer ofta. I själva verket har jag inget att säga mina kusiner och de har inget att säga mig. För vi vet knappast något om varandra. 

Idag kom Jenny, efter tre veckor i från varandra kändes det underbart att få ses. Det fanns så mycket att berätta, så mycket att lyssna till och bara känslan av att vara nere på jorden igen var underbar. Helt ärligt, Jenny är en sann vän. Jag önskar alla kunde få älska en sån som henne. På sanning.

....en känsla som kommer igen, jag stannar här jag vill inte åka hem. 

Niklas kollar ut genom tågfönstret för att få reda på vars vi är.
niklas  "jag tror att vi är i himlen"
ellenor  "Det här är inte direkt hur jag tänkt mig himlen...."
niklas  "Ska alla anpassa sig efter  DINA förväntningar eller?"

   Att förklara charmen, känslorna, gemenskapen och allt det positiva med scouting är omöjligt. Folk har en bild, kanske förvisso med en viss korekthet men utan den riktiga känslan. Jag kan inte sätta ord på den, men att leva med vänner och människor så nära inpå är både påfrestande och helt jävla underbart. Aldrig någonsin kan man lära känna en person bättre på några dagar. Sällan bildas fler kärlekspar under än vecka än vad de gör på läger och jag tror att det är många som känner att det är svårt att vara någon annan än sig själv under dessa dagar. Hur som helst ska jag med så få ord som möjligt berätta om min tid på Jiingiijamborii, som en scout bland 19 500 likasinnade. 

Niklas luktar på täcket i tågkupen.
niklas "Ååh, den här luktar inte gott. Typ gummi eller kondomer eller nått..."
ellenor "Men varför luktar du på den då?"
niklas "Ojsan, det var inte meningen men min näsa slant."

   Vårt välkomnande var allt utom smickrande, just när vi packat ut alla våra ryggsäckar ur bussen börjar det ösregna, större droppar än vad som borde vara tillåtet. Vi blir genomblöta, på fem röda sekunder. Tur i oturen kanske man kan kalla det, eller helt enkelt för att få lite vanlig rättvisa så klarnar det rätt snabbt och vi kan börja sätta upp tälten. Och nu tänker jag inte älta hur vi bar slanor och jag fick en massa muskelknutar. 

   Invigningen är ingen dröm, snarare pinsamt dålig och på onsdagen följs den av en show för alla "The compass". Att med få ord beskriva hur fruktansvärt dålig den var är omöjligt. Men jag kan säga så här, få klarade av att se hela föreställningen (dock gjorde jag och Niklas det), det blev ett skämt som pratades om de resterande lägerdagarna och alla kunde enas om att manusförfattarna utan tvekan var både dyngraka och hade rökt på medan manuset skrevs. 

   Torsdagen blev dock bättre då Snook hälsade på i Rosen (seniorernas näste) och avslutningen och 100års firandet blev även det hel-lyckat med gäster som Melody Club, Timo Räisänen, Sebastian Karlsson och Petter. Självklart får man inte heler glömma att självaste kunungen Carl XVI Gustaf  intog scenen för att tända ljuset på födelsedagstårtan och säga några väl valda ord. 

   Annars var livet rätt glassigt, caféer och så många olika aktiviteter att det var omöjligt att bestämma sig för vars man skulle börja (kanske därför jag nu i efterhand ångrar att jag inte gjorde mer också). Men att chilla i josbaren eller köpa en muffins i rockcaféet dög det med, precis som poolen i spa:et och jerikospelet var underhållande och skönt.

Scouting ska vara solsken och en glass i handen, precis som på jiingii.



ann " Alla har ju inte sex på första dejten..."
niklas " Nej, alla är ju inte som Ellenor"

-

Ellenor berättar om kårens "nya" kärlekspar (inga namn nämnda)
ellenor  "Dom har inte gjort något, bara legat med varandra"

-

Ellenor spanar in Niklas nyinskaffade inhalator med mintsmak
som han använder till munnen istället för näsan....
ellenor "Får jag fråga vad det där är?"
niklas "Det är en innlalator... en inlatator... äh en grej man andas in i!"

Äntligen är all packning färdig, jag ska åka om exakt tio minuter och känner att dessa sista ord innan jag beger mig är viktiga. Jag var väldigt nervös, men har tagit en dusch och rakat i princip varenda liten millimeter på min kropp, shamponerat håret och i så stor mån som det är möjligt gjort klart att jag luktar gott. Dock hade jag packat ner alla mina deodoranter, tvingades använda pappas. Precis som i morse, inte direkt kul att lukta man.. börjar känna mig lite rastlös i mitt korta hår. 

   Kanske är det deodorantens fel att jag nästan blir gråtfärdig när jag ser mitt långa hår i samband med att jag letar igenom mitt bildarkiv (några guld-bilder jag missat hittade jag också!). Men till hösten ska det vara långt igen, jag ska bli så kvinnlig så alla chockas. Okej... det var en överdrift, men jag ska i alla fall ha långt hår och därmed inte känna mig lika "manlig" längre. Det ska bli fett-skönt!

Snart åker jag till Skåne, det kommer bli en enorm resa men all fika jag fick ta med från jobbet idag (eftersom det var sista dagen och ingen kommer att ta vid efter oss). Vi fick kladdkaka, mazarintårta, kolakakor, mackor, chokladbollar och vanilj-kräm-bullar. Helt otroligt vad feta vi kommer att bli, på köpet har mamma köpt en drickyoggi, dricka, tidningar, godis, vindruvor, körsbär, bananer och äpplen. Så har Niklas kirrat en subway-macka åt mig. & så får vi ju inte glömma mina fullkornsskorpor! 

Kort och gott, jag kommer att bli fet! :) 

Sista dagen på jobbet var för lugn, vi hade velat sälja mer... Och på slutet blev allt så sorgligt, jag ville faktiskt inte säga hej då till Olov. Han kom hela tiden med nya överraskningar, idag tillexempel fick vi se att han har en piercing i tungan. Jag har också fått veta att han är utbildad massör, kock och jujutsu-tränare. Han ser bra ut, är snäll och skojsam och helt enkelt en sån där kille som jag gärna gifter mig med. Dock är han lite för gamal för mig, har fru och ett och ett halvt barn. Den biten är alltså körd. Hur som helst, veckorna var toppen! 

pappa ropar, dags att dra. puss! (jag älskar dig mest viktor)

Har ni någon gång, känt att livet bara passerar och det enda ni gör är att se på? Kanske hånflinar livet lite också, ni kommer inte ha gjort allt det där "man borde göra" och när ni inser det så är det försent. Ingen kommer tycka synd om dig, för du valde det själv... eller var det något annat som hindrade dig? Om det är någon det pratas om, om hundra år är det säkerligen inte du. Och på din begravning snyftar alla för drömmarna du aldrig uppfyllde och leken livet du aldrig riktigt gav dig in i. Ta ut svängarna ibland för ingen kommer ändå minnas om hundra år.

Ett enkelt ord, utan vare sig krånglig innebörd och egentligen utan någon tyngd för kroppen att göra. Men, det välkända men:et, jag fullkomligt hatar att packa! Vad ska jag ta med mig, vad kan jag lämna hemma? Hur bekvämt ska jag tillåta mig ha det? Kudde med, definitvit Ja. Men vad ska jag ta bort då? 

   Om det är något jag är proffs på, så är det att packa för mcyket. Min mamma sa förra året 

"Jag lovar dig Ann, detta är det sista året som du åker på scoutläger!"
Jag frågar lite ilsket "Jaha, och vad får dig att tro det?!"
"Ja, men du ser ju.. du packar ju bara mer och mer för varje år. Det kommer inte funka i längden"

Kanske har hon rätt, men jag ger mig på ett försök. Det sista jag tänker göra är att banta min packning, på äldre dar inser man hur mycket den där kudden eller extra goda boken faktiskt gör. Därför åker det med, utan disskusioner. Att vikten på ryggsäcken sedan intar ett antal kilomgram fler än nödvändigt är något man får försöka leva med, hur man än gör kommer den ju vara tung. Så varför inte packa jättetungt?!

   Trots att jag hatar att packa så kommer jag göra det, kanske sista dagen som vanligt. So? Packat som packat, jag kommer ändå glömma saker. Sedan kommer resan, först tåg tolv timmar sedan buss från Stockholm till Rinkaby i sju timmar. Vi kommer att komma fram klockan sju på kvällen, och en garanti är att ingen av oss kommer vara det minsta pigg, men vi kommer att vara taggade! Detta läger kommer bli det vi aldrig glömmer, och jag kommer att älska det. & jag kommer sakna Viktor av hela mitt liv.

Igår sa jag hejdå till Viktor, han kom till jobbet och hans familj väntade i bilen utanför. Kunde jag låta bli att gråta? Nej. Kunde han låta bli att vara så där underbart förstående som ingen mänsklig varelse någonsin kan vara? Nej.  

   Ikväll väntar Metallica för honom, jag är så glad att han kommer få uppleva en av dom bästa stunderna i hans liv men jag hade önskat att jag fick vara med honom. Det är ju faktiskt där jag passar bäst. Två veckor kommer att gå fort, men det kommer ändå kännas. Precis som det ska.

Hur ofta har man inte suttit där på stolen i sin ensamhet och funderat på vad man borde sagt och gjort. Nästan allt skulle varit bättre, än att bara stå där som ett fån. Eller funderat på varför man inte frågade mer, var mer kritisk och inte så godtrogen. Kanske är det inte så allvarligt, det är bara jobbigt att inse att man själv gjort en felbedömning och att det svider. Saker kunde varit anorlunda, lite enklare och mindre energi kunde ha spillts på viktigare saker men sina egna konsekvenser är något man själv måste ta ansvar för.

Att jag ägnade en timme åt något som skulle röra till det så otroligt var aldrig något jag väntade mig. Jag menar hur svårt kan det vara; tre trevliga unga killar ägnar en timme åt att få oss att byta från halebop till parlino. Deras erbjudande är minst lika bra som halebop och bättre därtill, i alla fall om man litar på vad dom säger. Vi gjorde aldrig något fel när vi läste igenom kontrakten, problemet var inte att vi ifrågasatte för lite. I själva verket var problemet just försäljarna, som så gärna ville sälja sin produkt att dom glömde bort att tala sanning. 

   Och jag säger OKEJ om vi inte ställde rätt frågor, OKEJ om det var vi som var blåögda men det är INTE OKEJ om man ställer en relevant fråga och får det svar man vill men som i själva verket saknar någon som helst förankring till verkligheten! 

   På köpet gjorde jag själv ett misstag, jag trodde inte att min mobil var operatörslåst, vilket den var. Grattis Ann, dina problem har från att inte vara några alls övergått till att göra situationen tio gånger svårare att lösa. I och med att jag har en operatörlåst mobil är min mobil ur funktion eftersom den varken funkar med Halebop eftersom jag sagt upp mig där och heller inte med Parlino eftersom de inte tillhör Telia. Min första geniala tanke är att direkt kunna trycka på en ångra-knapp så börjar allt funka fin-fint igen med Halebop men det är nog inte möjligt, världen ska ju vara lite komplicerad. 

   Min andra geniala idé är att helt enkelt beställa ett nytt SIM-kort från Halebop, men för att göra det krävs att man antingen är 18 år eller har en mobil som kan ta emot sms. WIhoo, och vad har jag att komma med? Tjaaa, sexton är nästan arton... och min mobil går ju faktiskt nästan att skicka sms med, jag måste bara se till att låsa upp den från min operatör. Kul att en lögn ska behöva sabba min ro.