Om att ha ett band som binder oss samman, varken vi vill det eller inte. Ett band starkare än det mesta som tydligt syns. Trots att varje själ lever sitt eget liv, med egna drömmar, mål och upplevelser. Är det inte tufft att kunna njuta av någons sällskap, bara för att man vet att banden behöver det?!

Igår på vägen hem från Umeå berättade pappa att "släktmiddag" väntade hos min farbror Henrik. Jag var inte ett dugg förvånad, alltid när jag varit borta på läger och behöver sova som mest är det någon seriös middag som kommer i vägen. Men okej tänkte jag, kul att få träffa alla. 
   Kusinen Susanne som för tillfället bor på Cypern och kommit hem för att hälsa på, hennes syster Malin med svart-färgathår. Johan och Simon, mina två andra storkusiner som båda passerat 20 strecket. Henrik och hans fru Caroline, min andre farbror Göran och hans fru Fathane och deras två små pojkar Daniel och David. Så givetvis farmor och farfar. Den ende som inte var närvarande var den älste i brödraskaran, farbror Stellan. 
   Det blev en glassig middag med grillat och tillräckligt med kolhydrater (precis som jag saknat!) och även om samtalsämnena inte var något som gav mig någon större upplysning eller på något sätt innehöll någon intressant nöt så härdade jag igenom men nöje. Men det är klart, det märks att jag är ett x antal yngre än mina storkusiner och xgånger5 gånger så gamal som mina småttekusiner. Det syns också att vi aldrig haft någon nära kontakt och att vårat besök var något spontant som händer ofta. I själva verket har jag inget att säga mina kusiner och de har inget att säga mig. För vi vet knappast något om varandra. 

Idag kom Jenny, efter tre veckor i från varandra kändes det underbart att få ses. Det fanns så mycket att berätta, så mycket att lyssna till och bara känslan av att vara nere på jorden igen var underbar. Helt ärligt, Jenny är en sann vän. Jag önskar alla kunde få älska en sån som henne. På sanning.