Jag drömmer ibland att jag är jagad. Jag springer runt på olika ställen men har hela tiden den där känslan av att vara riktigt jävla illa ute i maggropen. Jag springer och springer hela natten men de som jagar mig ger sig aldrig. När jag vaknar har känner jag mig alldeles obehaglig till mods, hjärtat slår fort och jag får svårt att somna om. Ibland kan en hel dag kännas tung, bara för att jag inte fått vila i ro. Det kan gå månader utan dessa drömmar, men ibland dyker de upp natt efter natt. Som om någon förföljer mig....

Men för ett tag sedan började jag reflektera över drömmarna, dom är så pass lika och skapar ett sånt obehag att det är svårt att bara stöta dom ifrån sig. Det jag kom fram till är faktiskt rätt intressant, och jag är övertygad om att det stämmer. 

   Det är nämligen så att varje gång jag drömmer att jag blir jagad känner jag mig antingen stressad (sådär så att det börjar bli skadligt för kroppen) eller så är det något annat i mitt liv som oroar mig eller helt enkelt gör att jag mår dåligt. Så varje gång drömmen dyker upp igen får jag reflektera över, varför kommer den just nu?! Och varje gång kan jag hitta ett svar på frågan! 

   Men nu tror jag att drömmen lämnat mig för ett tag. Inte för att nattens dröm var så mycket bättre, jag och några andra stod och diskade och diskade och diskade i en evighet medan våra ledare skrek att vi var tvugna att skynda oss på. Jag har ännu ingen förklaring till drömmen, kanske var det ett sätt för min kropp att bearbeta lägret som varit eller så avgjorde slumpen vad den skulle handla om. 

Imorgon åker jag med Jenny, mamma och Tomas till stugan. Det kommer bli skönt, för det finns få platser jag trivs så bra på som där. Jag tror att det har med havet att göra, Och det är inget hemma med en massa måsten. Och inget vidare till täckning. Inget så kallat "www" och bara natur, bär och lugn. Och bäst är att det är så nära att ta sig dit.

   Vissa tänker säkert "Men hallååå lilla skogsmulle får du aldrig nog?!". Jag bara suckar, nej. Jag får aldrig nog. Visst är stan bra, visst kan jag älska en shoppingdag eller något annat typiskt "o-naturligt" men ibland så skriker bara min kropp efter lugn. Efter frisk luft från havet. Efter ljudet av fiskmåsar. Efter att få plocka smultron från hällorna eller leta blåbär i skogen. Eller kanske bara efter att få ligga och sola för att sedan ta sig ett dopp i vattnet?