Har ni någon gång, känt att livet bara passerar och det enda ni gör är att se på? Kanske hånflinar livet lite också, ni kommer inte ha gjort allt det där "man borde göra" och när ni inser det så är det försent. Ingen kommer tycka synd om dig, för du valde det själv... eller var det något annat som hindrade dig? Om det är någon det pratas om, om hundra år är det säkerligen inte du. Och på din begravning snyftar alla för drömmarna du aldrig uppfyllde och leken livet du aldrig riktigt gav dig in i. Ta ut svängarna ibland för ingen kommer ändå minnas om hundra år.

Ett enkelt ord, utan vare sig krånglig innebörd och egentligen utan någon tyngd för kroppen att göra. Men, det välkända men:et, jag fullkomligt hatar att packa! Vad ska jag ta med mig, vad kan jag lämna hemma? Hur bekvämt ska jag tillåta mig ha det? Kudde med, definitvit Ja. Men vad ska jag ta bort då? 

   Om det är något jag är proffs på, så är det att packa för mcyket. Min mamma sa förra året 

"Jag lovar dig Ann, detta är det sista året som du åker på scoutläger!"
Jag frågar lite ilsket "Jaha, och vad får dig att tro det?!"
"Ja, men du ser ju.. du packar ju bara mer och mer för varje år. Det kommer inte funka i längden"

Kanske har hon rätt, men jag ger mig på ett försök. Det sista jag tänker göra är att banta min packning, på äldre dar inser man hur mycket den där kudden eller extra goda boken faktiskt gör. Därför åker det med, utan disskusioner. Att vikten på ryggsäcken sedan intar ett antal kilomgram fler än nödvändigt är något man får försöka leva med, hur man än gör kommer den ju vara tung. Så varför inte packa jättetungt?!

   Trots att jag hatar att packa så kommer jag göra det, kanske sista dagen som vanligt. So? Packat som packat, jag kommer ändå glömma saker. Sedan kommer resan, först tåg tolv timmar sedan buss från Stockholm till Rinkaby i sju timmar. Vi kommer att komma fram klockan sju på kvällen, och en garanti är att ingen av oss kommer vara det minsta pigg, men vi kommer att vara taggade! Detta läger kommer bli det vi aldrig glömmer, och jag kommer att älska det. & jag kommer sakna Viktor av hela mitt liv.

Igår sa jag hejdå till Viktor, han kom till jobbet och hans familj väntade i bilen utanför. Kunde jag låta bli att gråta? Nej. Kunde han låta bli att vara så där underbart förstående som ingen mänsklig varelse någonsin kan vara? Nej.  

   Ikväll väntar Metallica för honom, jag är så glad att han kommer få uppleva en av dom bästa stunderna i hans liv men jag hade önskat att jag fick vara med honom. Det är ju faktiskt där jag passar bäst. Två veckor kommer att gå fort, men det kommer ändå kännas. Precis som det ska.