Dagens citat
Kille 18 är upptagen med sitt tal, frågan är hur upptagen....
"Du får bara störa om du ska snacka snusk med mig..." 
En (kall) sommarkväll, nästan höst
Vad vore livet utan er?
En besvikelse
Det är så jobbigt, när man gått och verkligen tyckt att en person verkar trevlig och bra och sedan får höra att så är inte fallet. Inte för att man alltid ska lyssna på vad andra säger, men någon sanning ligger det väl trots allt i det man får höra. Så är det nu. Jag var så himla säker på att den här personen var en riktigt trevlig och pratglad ickedömande prick men tydligen, om jag ska lita på min källa, är det just precis inte alls så. Konstigt att jag bryr mig så mycket, för vi känner ju inte varandra. Jag hade inga direkt planer på att bli bästa vän med personen heller, men ändå, det känns som att jag inte ens fått en chans. Som att den/han/hon bara bestämt sig för att "henne gillar jag inte" och sedan kört rakt och direkt på det spåret. Vad är felet med mig?
Det är ju hemskt att jag sitter här och undrar vad som la grunden för detta ogillande, för i sanningens namn så spelar det ingen som helst roll. Man kan inte vara älskad av alla. Problemet är bara att jag inte riktigt kan inse det, jag vill så gärna vara bra. För alla. På avspänningskursen pratar vi om att våga säga nej ibland, för att få utrymme att säga ja till oss själva. Men ibland har jag så svårt för det, för jag hatar att höra besvikelsen i rösten. Det där kyliga "Jahaaa... men vi som hade.. men ja.. jag kan säkert hitta på något kul.. neeej det är luuuuuuungt, bekymra dig inte". Men bekymrar mig är det enda jag gör, jag antar att jag är rädd för att jag ska bli lämnad ensam bara för att jag inte riktigt orkade hitta på något den där dagen. Men jag vet ju, att så fungerar det inte. Jag är inte ensam. Kommer aldrig att bli ensam.
Mitt paradis på jorden -stugan
dagens uppdrag
Idag gjorde jag veckans goda gärning, jag hjälpte Sofia med sina så kallade "kärleksproblem". Ja, jag antar att det är vad man bäst kallar det. Hur som helst så har vi slagit vad om en tia, jag vinner om mrX ringer och Sofia vinner om han inte gör det.
Just nu har Sofia legat väldigt nära inkasseringen av denna guldpeng så jag kände att det var dags att göra något åt saken. Det var inte så svårt, bara att leta upp hans nummer på hitta.se och dikta ihop något lagom hotfullt och träffsäkert. Om det lyckas, återstår att se. Men jag har i alla fall gjort allt som står i min makt för att få behålla min guldpeng!
Min iPod, med ena hörluren som bara gått jätte-sönder!
Inte bra alls.
Just nu har Sofia legat väldigt nära inkasseringen av denna guldpeng så jag kände att det var dags att göra något åt saken. Det var inte så svårt, bara att leta upp hans nummer på hitta.se och dikta ihop något lagom hotfullt och träffsäkert. Om det lyckas, återstår att se. Men jag har i alla fall gjort allt som står i min makt för att få behålla min guldpeng!
Min iPod, med ena hörluren som bara gått jätte-sönder!
Inte bra alls.
Innan mörkret faller
Efter en av skolårets värsta veckor kom fredagen. Fredagen som jag längtat efter. Ljuspunkten. Dagen Det då allt skulle bli så bra, hur det än blev.
Efter skolan gick jag med Ellenor, Anton, Jenny, Christina och Sven till café station, där fikade vi lite. Snackade och bara tog det lugnt. När jag och Ellenor tagit oss hem med bussen började vi med maten som vi planerat skulle vara klar när Kristoffer och Magnus kom. Riktigt så blev det inte, visst kom dom klockan åtta som planerat, men maten var inte klar. Dock verkade ingen dö för det och vid tiotiden på kvällen fick vi äntligen lite mat i magen.
Kvällen flög förbi med stormsteg och plötsligt var det lördag. Lördagen med ett ännu större DET, med en skarpare ljuspunkt och med ännu större längtan i bakfickan. På kvällen väntade Winnerbäck, Lars Winnerbäck. Lasse. Ja, vem vet vad han föredrar att bli kallad. Efter en (ganska) god middag på Eurasia gick vi mot folkets hus. Taggade, med ett litet pirr i magen. Och alla förväntningar blev uppfyllda. Inte en sång satt fel. Jag fällde tre tårar, jag log och jag sjöng med. Jag kramades och var så lycklig, så lycklig.
Tack mina vänner för en underbar helg.
orden är inte nog. Jag älskar er.
Efter skolan gick jag med Ellenor, Anton, Jenny, Christina och Sven till café station, där fikade vi lite. Snackade och bara tog det lugnt. När jag och Ellenor tagit oss hem med bussen började vi med maten som vi planerat skulle vara klar när Kristoffer och Magnus kom. Riktigt så blev det inte, visst kom dom klockan åtta som planerat, men maten var inte klar. Dock verkade ingen dö för det och vid tiotiden på kvällen fick vi äntligen lite mat i magen.
Kvällen flög förbi med stormsteg och plötsligt var det lördag. Lördagen med ett ännu större DET, med en skarpare ljuspunkt och med ännu större längtan i bakfickan. På kvällen väntade Winnerbäck, Lars Winnerbäck. Lasse. Ja, vem vet vad han föredrar att bli kallad. Efter en (ganska) god middag på Eurasia gick vi mot folkets hus. Taggade, med ett litet pirr i magen. Och alla förväntningar blev uppfyllda. Inte en sång satt fel. Jag fällde tre tårar, jag log och jag sjöng med. Jag kramades och var så lycklig, så lycklig.
Tack mina vänner för en underbar helg.
orden är inte nog. Jag älskar er.
Det är mycket som förändras med tiden
I söndags var jag på farsdag-middag hos min morfar och hans sambo Ulla på Teg. När vi som bäst sitter och smaskar på Ullas, som vanligt, underbart goda mat så berättar morfar stolt att han nu fått två matdagar i veckan. Han gjorde minsann tjockpannkaka här för några dagar sedan, och jag citerar "Det blev faktiskt riktigt bra... mycket gott". Efter ett tag kommer det dock fram att Ulla varit i köket hela tiden, men hon höll sig på sin kant inflikar morfar bestämt. Och morfar glömde visst att sätta på ugnen, det fick Ulla påminna om. Och formen råkade visst komma lite snett, så hela pannkakan lutade. Men ena sidan gick bra att äta i alla fall. Men stoltheten i min morfars blick gick bara inte att fösa bort. Denna tjockpannkaka var början på hans matlagningskarriär.
Och med tanke på de knapphändiga erfarenheter jag har när det gäller morfar och mat måste jag erkänna att jag blev förvånad. Och stolt. Den första, och enda gången jag kan komma på att han ens varit i närheten av att laga mat var när han blivit ungkarl på nytt och tvingades koka ihop maten på egen hand. Han hade bjudit in mig, mamma och Tomas för att hjälpa honom med inflyttningen i nya lägenheten och samtidigt "fira" lite smått. Mat var också utlovat, och jag minns hur vi i bilen på väg dit skämtade lite lätt om han skulle bjuda på korv eller köttbullar. Men när vi väl kom fram blev vi riktigt förvånade, det var nämligen en väldigt fin räkrätt han planerat ihop. Dock höll inte förvåningen i sig speciellt länge för sekunden senare utbrast morfar "Men vad bra att ni kom, Ann och Ingrid ni kan ju gå in i köket och börja med maten. Jag har skrivit ut ett recept åt er". Och så slutade den historien. Kanske får vi se på andra bullar i framtiden när vi åker till morfar och Ulla.. det återstår att se. Med spänning.
Och med tanke på de knapphändiga erfarenheter jag har när det gäller morfar och mat måste jag erkänna att jag blev förvånad. Och stolt. Den första, och enda gången jag kan komma på att han ens varit i närheten av att laga mat var när han blivit ungkarl på nytt och tvingades koka ihop maten på egen hand. Han hade bjudit in mig, mamma och Tomas för att hjälpa honom med inflyttningen i nya lägenheten och samtidigt "fira" lite smått. Mat var också utlovat, och jag minns hur vi i bilen på väg dit skämtade lite lätt om han skulle bjuda på korv eller köttbullar. Men när vi väl kom fram blev vi riktigt förvånade, det var nämligen en väldigt fin räkrätt han planerat ihop. Dock höll inte förvåningen i sig speciellt länge för sekunden senare utbrast morfar "Men vad bra att ni kom, Ann och Ingrid ni kan ju gå in i köket och börja med maten. Jag har skrivit ut ett recept åt er". Och så slutade den historien. Kanske får vi se på andra bullar i framtiden när vi åker till morfar och Ulla.. det återstår att se. Med spänning.
Frosten pryder alla träden
Vi börjar gå mot vinter. Eller något som jag skulle säga redan bör kallas vinter. Det har blivit kallt. Så kallt att man länge inte gärna går ut i bara jacka. Eller för den delen kastar långkalsongerna längre in i garderoben. Nej, långkalsonger på och tjocksockar. Helst en dunjacka. Och att gå ut utan mössa och vantar är som att utsätta sig själv för tortyr, åhnej dom åker också på. Halsduken viras ett extra värmade varv. Man dricker varm choklad på morgonen och kryper in i en filt framför brasan på kvällen. Tar gärna en lång varm dusch och bastar, inte bara på helgen utan helst varje dag. När man kryper ner i sängen ligger man en liten stund och fryser, men efter ett tag har dom två täckena äntligen blivit uppvärmda och man somnar som i en liten varm kokong.
Och när man vaknar vill man inte kliva upp. Golvet får all kroppens hår att resa sig. Duschen tar extra lång tid på sig att bli varm, så där att man inte längre orkar vänta utan ställer sig under dom piskande kalla strålarna ändå. Inte ens när man torkat sig känner man sig riktigt varm och till frukost äter man fil som varken gör från eller till. Tiden är för knapp för att hinna göra i ordning choklad. Man tar på sig en massa kläder, men hittar inte den där extra tröjan som legat bortkastad en hel sommar, går till bussen och fryser. Känner hur de frostklädda löven frasar under fötterna. I skolan har dom glömt att höja värmen, i hopp om att kanske lyckas spara en hundralapp. Inte ens när man kommer hem igen är det varmt och för varje natt blir det blir det bara kallare och kallare...
Och när man vaknar vill man inte kliva upp. Golvet får all kroppens hår att resa sig. Duschen tar extra lång tid på sig att bli varm, så där att man inte längre orkar vänta utan ställer sig under dom piskande kalla strålarna ändå. Inte ens när man torkat sig känner man sig riktigt varm och till frukost äter man fil som varken gör från eller till. Tiden är för knapp för att hinna göra i ordning choklad. Man tar på sig en massa kläder, men hittar inte den där extra tröjan som legat bortkastad en hel sommar, går till bussen och fryser. Känner hur de frostklädda löven frasar under fötterna. I skolan har dom glömt att höja värmen, i hopp om att kanske lyckas spara en hundralapp. Inte ens när man kommer hem igen är det varmt och för varje natt blir det blir det bara kallare och kallare...