En dag när jag var sex år upptäckte jag att det inte längre var Moa-Amanda som bodde i det röda huset längst upp på gatan längre. Snacka om chock. Men som man var på den tiden, inte speciellt kräsen eller fundersam, så ryckte jag bara på axlarna. Moa-Amanda eller Elin, lekkamrat som lekkamrat. Elin blev den nya medlemen i mitt och Ellens redan bildade lag och hennes plats där blev med tiden mer en självklarhet än en fråga. Vi lekte konstant och de enda uppbrottet var när föräldrarna ropade att det var dags för middag. 

   Vi byggde kojor, lekte häst, doktor och ibland mamma-pappa-barn. Jag minns speciellt gången då jag för en gångs skull fick vara barn, inte pappa som annars var min lott. Ellen hade lovat att jag skulle få vara barn, på ett villkor, om jag åt dockmaten hon hade (vilket var en grötig-plastkulemassa som jag redan innan jag ätit fick kväljningar utav). Men jag som var överlycklig över chansen att få vara barn bet ihop och svalde. Jag minns inget mer utav den händelsen, mer än att jag aldrig mer ville vara barn när vi lekte.

   Vi hade en skola för våra småsyskon och tog det på så stort allvar att Elins pappa ringde hem till Ellen och sa att vi inte fick ge Simon så svåra läxor. Vi planerade att bygga en båt och snodde några gipsliknande grejer som passade perfekt att rita på asfalten med, trots att vår granne Niklas flertalet gånger sagt att vi skulle låta dem vara kvar under hans bro. Vi pallade morötter på vägen till skolan men blev upptäckta av vår klasskamrat som tjallade till fröken, trots att han lovat att inte säga något. Vi lekte i skogen, plockade bär, tog råa potatisar från landet och åt dem gömda i vinbärsbuskarna. Vi lekte med barbies, spelade spel och låste in kvarterets buspojkar i Elins lekstuga och när vi fick för dåligt samvete gav vi dom glass. Det var heller inte ovanligt att man kunde se oss utanför Arnes vita bil där han satt i sin ensamhet och drack och lyssnade på radion, ibland hade han somnat. Men de gånger han var vid medvetande gav han oss godis och vi såg till att hans burkar blev pantade på ICA. Jag, Ellen och Elin gjorde allt det där alla barn gör när dom är små och ibland lite därtill, och utan tvekan hade vi kul.

   Så kom den dag då Ellen skulle flytta, jag grät av förtivlan. Vad skulle nu hända med vår vänskap? På den tiden var det som den största katastrof just inträffat men det tog ju trots allt bara fem minuter på cykeln att ta sig till Ellen. Trots allt var inte känslan densamma, men vi har fortsatt vara vänner och smärtan av hennes flytt känns väldigt avlägsen. Kvar var jag och Elin och vi har hållit ihop, mer eller mindre. Jag som förut kunde se Ellens mamma som lite utav en extra-mamma kände mer och mer att Elins familj blev som en andra familj för mig. Jag följde med Elin till Nyliden, bodde i deras husvagn under Piteå summer games. Elin följde mig till mitt egna paradis, Gimdalen. Och i 9:an lagade vi tre rätters middag varje Fredag, varannan vecka hos mig, varannan hos henne. Vi har diskuterat vad vi ska göra av våra liv otaliga gånger. Vi har haft julklappstillverkning och bakat. Varit i stallet, sett kattungar komma till livet. Räknat dagar till sommarlovet och badat. Ja, vi har gjort så otroligt många olika saker att det knappast går att räkna upp allt, att ens komma ihåg allt är svårt. 

   Jag har alltid haft den möjligheten att bara kunna ringa, eller för den delen springa förbi Elin så har jag haft sällskap. Jag har kunnat glädjas med henne, sakna henne, gråta med henne. Trösta och diskutera, gå vidare. Men numera bor varken Ellen eller Elin kvar. Givetvis högg det till lite i hjärtat när jag fick veta att Söderlinds letade hus, det kändes som ett svek att jag skulle bli ensam kvar på gatan. Det var overkligt att se skylten "Visning" utanför huset när vi körde förbi efter ett besök hos farmor och farfar, men man vänjer sig vid tanken. Så småningom kom flyttkartongerna fram, och efter ytterligare ett tag var de fyllda. Så på ett kick var huset svart och ekade tomt. Det tog en vecka för de nya grannarna att våga börja flytta in sina nya möbler. Jag fick en sådan lust att bara rusa ut och ropa "Hallå, det har skett ett fel. Familjen Söderlind ska inte flytta" men sånt gör man inte, bara i tankarna. Och även om jag skulle rusat ut, skulle aldrig Elins familj välja att komma tillbaka. 

   Det finns ingen cykelväg på fem minuter som kan ta mig till Elin, men en snabb bilresa så är jag där. Och jag vet att livet går vidare, kanske är det här början på det nya gänget på Båtbyggarvägen. Elin slipper detta ställe bortom all civilisation, jag är kvar men inte för alltid. Och om det är något Elin kan räkna med, så är det många övernattningar, filmkvällar och shoppingdagar i sällskap med mig. Nog kommer jag kinesa hos Elin alltid (tänk att man kan använda dom där meningslösa orden i vanliga svenska meningar trots allt?!). Och planerna vi gjorde upp för flera år sedan finns alltid öppna att förverkliga. 

Jenny var redan från början bestämd på den punkten att det var "This is England" som vi skulle se, och jag som inte hade en aning om vad den handlade om eller ens hade en hum om att en sån film existerade nickade bara. Visst tänkte jag, blir det dåligt har jag ju alltid Jenny att skylla och det kommer fler gånger, då vi kan se någon film jag valt.

   Jag kan inte tacka Jenny nog att hon stod på sig, och om något är självklart så är det att denna film är värd varenda toppbetyg den tilldelats. Min första tanke var genast, vad är det här? Någon liten nostalgifilm för alla som upplevt 80-talet. Men jag kunde inte ha mer fel.
   Det var vackert, hemskt och så verkligt att man inte kunde undgå att bli berörd. Men det bästa av allt var nog att det inte bara var gräsligt tungt, man fick skratta emellanåt. Man fick se den hemska sanningen, och man förstod så väl hur saker och ting blev som dom blev för Shaun och alla andra.
   Och som Lars Böhlin skrev i vf i går
"Eller mer konkret: konsten att hitta skådespelare som omedelbart är sina rollfigurer. Den alldeles fantastiska förmågan att få åskådaren att omedelbart tro att de här människorna som jag tittar på finns och lever i en verklighet någonstans".
   Om det var just det som avgjorde att filmen gick rakt in i hjärtat eller om det var känslan, konsten Shane Meadows lyckades tajma in så perfekt kan jag inte svara på. Men att jag fortfarande sitter och är berörd, vill se filmen om och om igen är onekligen inget annat än ett tecken på att han lyckats. Med bravur. 

Det kanske inte var den mest fantastiska och bästa kvällen i mitt liv, men den var bra och till och med riktigt bra. Och det som är så skönt är att jag vet att den hade varit minst lika bra om filmen hade varit den värsta vi sett, maten hade smakat skit och allt annat bara hade gått "inte våran väg". För sånt är livet med Jenny, det är bra. 
   Hon är den människan som får mig att skratta, som jag kan flumma mig till döds med, som jag berättar mina grubblerier för. Som jag kan erkänna mina misstag, brister och fel för. Den människan på jorden jag helst spenderar en fredagkväll med, tjejen jag skulle lyssna på i timmar bara för att kunna försäkra om att allt blir bra så småningom. Jenny är hon jag helst delar mitt äpple med, den jag följer med på äventyr, den jag diskuterar med, den jag skämmer ut mig inför. Den där människan som jag kan vara precis som jag vill vara med, och en sån som man kallar en bästa vän. Det är vad Jenny är för mig, en allra bästaste bästa vän som jag älskar av hela mig. TACK JENNY!

Ständigt uppmärksammas jordens stundande undergång. Klimatveckor på tv, stora artikeluppslag i tidningarna och expertutlåtanden flertalet gånger per månad på P1. Handböcker i hur man i vardagen kan rädda världen, aktioner, idéer och politiska löften. Någon gång borde väl allt detta ge resultat? Men man blir ständigt förvånad, för varje steg framåt i forskningen verkar leda världen fem steg längre bort från sin räddning. 
  
   Jag läste någonstans att om man tagit alla pengar som slösats på tvister kring Botniabanans dragning, skulle man kunna ge Umeås invånare gratis lokaltrafik i tio år. Det må hända att uppgiften inte stämmer, men eftersom det faktiskt finns en viss trolighetsgrad i påståendet kan jag inte låta bli att bli orolig. Orolig för vad vi egentligen gör av Sveriges pengar, som i själva verket är våra egna skattepengar. Vore inte gratis lokaltrafik, om något, ett väldigt positivt steg mot en bättre miljö?
   Men så är det ju så, att det är ungdomar, gamla och de som inte har råd med egen bil, som i huvudsak nyttjar denna form av transportmedel. Jag kan inte låta bli att undra, om det är just därför inget görs för att det ska bli enklare och billigare att åka buss. En välbetald politiker i sina bästa år är väl sällan den som känner det största behovet av ett bra fungerande bussnät i och utanför Umeå. Men jag undrar vad han skulle säga till sitt försvar när jag ifrågasätter om det är acceptabelt att en resa med nattbussen, 8km ska kosta 56 kronor för en ungdom vars mest troliga månadsinkomst ligger kring tusenlappen.
   Är det ett bra sätt att höja priserna så mycket att man tvingas övernatta i en buske och vänta på morgonens första buss för att tycka det är värt att träffa vännerna, som konstigt nog inte råkar bo på precis samma ställe som en själv. Och kommer det här på något sätt leda till en renare miljö, när föräldrarna tvingas hämta sina barn för att dom inte har råd att betala bussen. Jag tror inte det.
   Men det värsta av allt är att jag inte heller tror att någon politiker kommer ta sig i kragen och göra något för att ändra på det här. Det drabbar ju bara ungdomar, gamla och låginkomstagare i stort sett . . . .