Vi hade slagit oss ner i Broparken med sallad att äta och filt att sitta på. Runt om oss sprang små vilda barn och lekte och skrek. Så började föreställningen och alla tystnade. Satte sig ner och tittade förundrat på vad som komma skulle. Det verkade bli en riktigt rolig och livlig föreställning. Jag skrattade till ett flertal gånger och mitt leende var riktigt stort, jag kände mig lugn och glömde helt bort stressen och tröttheten som helt tagit över min kropp den senaste tiden. Så plötsligt hörs ett stort brak. Till en början trodde nog vi alla att det hörde till pjäsen, men rätt snart insåg vi att så inte var fallet. Fallet var istället att en av grenarna i träden ovanför scenen hade brutits och var redo att vid första bästa vindpust rasa ner bakom scenen där diverse skådespelare uppehöll sig. Summan av kardemumman blev att man fick kalla dit brandkåren och föreställningen tog att abrupt slut. Skådespelarna ville inte fortsätta, då de inte visste hur stadigt trädet var i övriga grenar. Dom ville inte riskera något så att säga. Vi satt kvar och väntade i hopp om att få se brandmän med bara överkroppar i sina bästa dar, men tydligen var det inte dagens klädsel för de utryckande. De var till och med så mesiga att de valde att kapa grenen i etapper. Först bort med löviga kvistar, sedan själva grenen som man inte kunde ta i ett svep utan givetvis skulle dela i så många små delar som möjligt. Ingen spänning och inga vältränade manskroppar idag heller. På vägen till bilen gick vi förbi uteserveringarna, och gissa vilka som satt där med stora leenden på läpparna om inte de glada skådespelarna. Märkligt sammanträffande.