Jag sitter på mammas jobb, med en missad buss och nyklippt hår. Mamma berättade att Lena berömt mig mycket för mitt arbete här på Sandro och det känns verkligen skönt. Jag vill inte att folk ska tro att jag får jobba här enbart för att jag råkar vara chefens dotter, utan att jag jobbar lika hårt som vilken anställd som helst. Det blev lite snick-snack om det där hos frisören, hon undrade lite diskret hur lönen och annat sköttes. Jag log lite inombords och svarade att jag är anställd precis som alla andra med timlön och skatter och allt vad det är. Så fortsatte hon att klippa frenetiskt samtidigt som hon pratade i samma fart, inte en syl i vädret fick man. Vi har tydligen blivit så pass bra vänner nu att hon kan viska lite personliga åsikter sådär försiktigt, typ saker i stil med att människor kan behöva lite stylinghjälp. Hur blev klippningen då? Inte som på bilden, inte riktigt som jag tänkt mig. Men det blev nog rätt bra ändå. Det är alltid svårt att svara sådär direkt, då man inte känt sig för riktigt. Men det känns i vart fall skönt att ha blivit av med det platta, tråkiga håret. 

Vissa av er, som verkligen hänger med i mitt liv kanske undrar vad som hände med min och Jennys resa. Och nu har jag äntligen ett mer detaljerat svar, även om det fortfarande består av allt för många oklarheter. Troligen bär det av till Turkiet nästa torsdag, frågan som återstår är ospecificerat eller all inclusive? Prisskillnaden är 2 000kr. Vi grubblar på den delen, även om det i nuläget lutar mer åt det senare. Tyvärr kommer jag missa "öppengemenskap vernissagen", det hade faktiskt varit riktigt trevligt att vara med där. Allra helst eftersom jag skrivit texterna. Till er som sitter som fågelholkar nu säger jag bara, besök MVG nästa fredag så kommer ni förstå vad jag menar. Där är en utställning som ska belysa de hemlösa i Umeå, med porträtt och berättelser. Och glöm inte att skänka en slant till Öppen Gemenskaps arbete när ni ändå tittar förbi. Det handlar inte bara om vi och dom, det handlar om oss.