Yran ja, hur var den nu då? Det var min första festival och förväntningarna var i topp och så även tankarna om hur det skulle vara. Jag tror att vi alla kände oss lite kluvna när vi i söndags återvände hem. Det var mycket intryck på en gång och det var få stunder man riktigt kunde koppla av helt, sådär som det är när man har folk springande runt om sig över allt. Men jag ångrar inte en sekund att jag åkte. Vi, alltså jag, Jenny, Christina och Kristoffer, var till skillnad från majoriteten på storsjöyran för musikens skull. Resten såg vi som en bonus. Och nog fick vi lyssna på bra musik alltid. Bäst var nog Kent som spelade deras bästa låtar med en enorm respons från publiken och som fick det att gunga i fläsket på gammal som ung. Säkert! var även ett säkert (ha ha) kort. Men när hon började på "Allt som är ditt" började jag fundera på hur absurt det egentligen är, här står hon och sjunger om en kvinna som blir våldtagen och hela publiken strålar och skrålar och sjunger med. Men det kändes trots allt lite bättre när hela publiken med full kraft gång på gång sjöng (skrek?) "De jävlarna ska skjutas" som en hämndlysten symbios ut i sommarkvällen. 

   Andra artister vi fick oss ett smakprov var Florence Valentin, Magnus Uggla, Håkan Hellström, Mange Schmidt, Amanda Jenssen, February sky, Ane Brun och annat smått och gott. Lars Winnerbäck blev en besvikelse. Vi hamnade i en trång klump som mer och mer började likna en motorväg för flyende publik. Bakom oss stod fylle-ligan, som jag egentligen inte skulle ha något emot om det inte varit för deras skrikande och öronbedövande försök att sjunga med Lasses toner. Och bredvid mig hånglade ett nyförälskat par intensivt, mycket och länge. Men när vi tagit oss ut ur publikhavet, satt oss ner på sidan av scenen och lät oss fyllas av musiken var det precis sådär bra som Lars Winnerbäck är. Givetvis sjöng jag med under hela kom änglar och kände den där välbekanta värmen åter spridas i min kropp. Lasse lever ännu i mitt hjärta. 

   Den stora besvikelsen blev istället regnet som föll innan Miss Li, som gjorde att vi bestämde oss för att svika henne och dyngsura tröjor och återgå mot campingen som även den förlorat lite av sitt liv. Så har vi det nyupptäckta bandet, den stora choklad-guldpengen som så många lyckades missa. The Confusions. Ett sundsvallsband bestående av män och en kvinna i sina bästa år. Lyssna på låten och njut, http://www.youtube.com/watch?v=21eiguMIlow. The Confusions hade inte turen med sig när det gällde tid för sin spelning, samtidigt spelade Håkan Hellström som givetvis lockade den största massan, för de som inte tyckte Håkan föll i smaken fanns istället både Adam Tensta och Hardcore Superstar på övriga scener, och så The Confusions som trots den glesa publiken röjde för fulla muggar och bjöd på en riktig show jag sent kommer att glömma. 

   Annars då, jag har konstaterat ännu en gång att jag aldrig kommer bli alkoholist. Att väktare är riktigt bitchiga bara för att de råkar ha en liten bricka på bröstet. Att ju senare på kvällen det blir, desto mer vill personerna som står till yran insläppet känna på dig. Alcogel är en underskattad brygd som bör finnas på samtliga festivaltoaletter. Och öronproppar och festival är synonymt med varandra. Så slutligen, festival bör upplevas på plats och går omöjligt att målas upp i varken ett blogg-inlägg eller ett skissblock, därför bör även du åka och uppleva allt vad festivalande innebär.