Jag har gjort det till en årlig tradition att klaga på bussarnas otroliga förmåga att i samband med första halkan varje år alltid bli försenade, ställa in turer eller köra in i staket. Jag kan inte för mitt liv förstå hur detta fenomen kan upprepas år efter år, dessutom flera gånger - I NORRLAND! Jag menar, okej om det är Stockholm vi talar om, de stackarna är inte allt för vana vid halka och snö, men vi som lever på nordligare breddgrader lär oss redan i tidig ålder att vinter=snö och is och alltså även halka. Kan man inte då förvänta sig att även bussarna, som alla andra, kan anpassa sig till verkligheten. Sätta på vinterdäck eller snökedjor istället för att gång på gång blunda för det uppebara - än så länge kommer det vara snö varje vinter, någon gång. Det kommer bli halkigt och människor ska trots detta kunna ta sig både till och från plats A och B. Men idag fick även jag en helt annan syn på halkan, för som ni kanske förstått så är jag mycket medveten om att det är snorhalt ute och jag har kämpat för mitt liv ett antal dagar för att inte göra likt bussarna, men idag brast det. Jag hade lite bråttom till pappa så jag tänkte att det vore en god idé att ta cykeln, trots att den var i det närmaste fastfrusen i marken och definitivt inte hade sin bästa dag. Jag slet lös cykeln och hann inte mer än sätta mig på den och rulla några meter innan hela cykeln gled sin kos och jag föll till marken med ett kraftigt brak. Nu sitter jag och sörjer mina nya blåmärken och väntar bara på att jag efter några fler promenader i halkan ska förvandlas till en smurf. Det norrländska vädret är minst sagt förädiskt!