Det är välkänt att Lars Winnerbäck är en man som föredrar att vara anonym bortom alla reportrars blixtrar, vassa frågor och hårda granskningar. Hela filmen speglas av hans rädslor, oro och ovilja till kändisskapet. Det är svårt att förstå, att en man som Lars Winnerbäck, som strålar och berör så enormt på scenen upplever en sådan smärta inför att entra den att han ibland ställer sig frågan om det är värt det. Han har kommit fram till att det är det - och det känns lite lättare. Men när man får följa honom bakom scenen innan turnéns första spelning är oron en känsla som inte går att missa och den smittar av sig. Jag har lätt för att bli plågad när jag ser vissa människor, Lars Winnerbäck hör till dem. Ändå, eller kanske just därför är han en av mina största idoler. Han är äkta och mer mänsklig en de flesta jag känner. Och vad han än säger, vad han än tror och tänker och tycker så är han en stor man som kan förmedla en känsla, som kan beröra och som hör hemma på scen. Och inte minst är han värd all ära och berömmelse han får!