---

Känseln - Ett bortglömt sinne, det är titeln på den film jag såg ikväll som ska vara en del av vår naturkunskapsredovisning. Och den fick mig till skillnad från de flesta andra naturkunskapsfilmer att börja tänka till, reflektera och föreställa mig hur det skulle vara att leva utan känsel. För visst har man ofta tänk på hur hemsk livet skulle vara utan syn, eller för den delen hörsel men sällan har vi funderat hur det känns att leva utan känsel.
   Tänk att inte känna sanden mellan tårna, vinden som smeker din kind en sommardag, att inte känna värmen från en lägereld eller den där speciella känslan av att gå i nyklippt gräs. Att veta att någons läppar snuddar vid dina, men aldrig få uppleva den där pirrande känslan i maggropen, att inte känna någon stryka håret från din kind eller hålla om dig en hel natt. Att veta att människor runt om dig håller av dig, älskar dig men aldrig få ta del av den riktiga värmen, den livsviktiga beröringen och det största beviset av kärlek som aldrig kommer kunna mäta sig med ord. Vore livet fortfarande lika vackert? Jag tror inte det, så nu har vi ytterligare en anledning att njuta ännu lite mer av det som för de flesta är så självklart att vi glömmer bort det men för vissa är en omöjlig dröm. Så ut och taffsa på varandra nu, medan ni känner något, för ingen vet när just dina nervbanor tryter!

Jag har nu suttit hemma lite drygt fyra dagar och snorat, hostat, haft ont i huvudet och haft det allmänt tråkigt. Visst har jag hunnit med att göra en del som jag annars aldrig skulle ha gjort men jag har också lyckats nå topp tio i Sveriges nördigaste människor under dessa dagar. Jag har designat min egen wasa-knäckemacka som man kan rösta på om man klickar på denna länk http://www.wasasandwich.se/index.html?ID=8865 . Jag har sorterat alla mina uppgifter från gymnasietiden, fint i två pärmar. Jag har sett alla "Fråga Olle"-avsnitt som finns att se på kanal5.se och även alla RoomService. Jag har till och med gett mig på att se Carolina Gynnings program vilket i sig nog säger mer än allt annat. Jag har städat, möblerat runt mina grejer och kommit på minst tio nya grejer jag behöver till mitt rum. I torsdags satt jag själv och kände mig så förbannat ensam så jag började gråta, faktum var att jag hade lämnat mitt sällskap i form av pappa och Tomas genom att gå till mamma som jag visste inte var hemma. Ja, så har jag skickat en fråga till Olle. Jag har njutit av att prata med telefonförsäljare eftersom de har fått mig att känna mig lite mer levande. Jag har pratat många timmar i telefon om ingenting. 
   Om ni tycker att detta är tagiskt nog, ber jag är kära läsare att lämna resten åt sitt öde, för nu kommer nämligen det som även gav mig en plats på tragiska-människor-topplistan. Det var nämligen så att jag igår började känna mig riktigt frisk, jag hade inte ont i huvudet och snorade betydligt mindre än förut, min hals gjorde lite ont men inte mer än att jag kunde leva med det och i allmänhet så mådde jag riktigt bra. Men jag hade fortfarande ingen att dela denna glädje med så jag gjorde som man gör när man är glad, pratsugen och ensam. Jag snackade med mig själv, i flera timmar. Jag pratade med mig själv så länge att min röst krajjade ihop totalt och jag genast fick femtio kraxande kråkor i halsen. Så var vi tillbaka på ruta ett. Men idag är det bra, eller så pass bra att jag tänker träffa mina vänner. Sedan får vi se om kråkorna gör mig sällskap eller inte, det skiter jag i.


 

Det är ingen hemlighet att jag gillar mat. Jag brukar berätta det för folk väldigt ofta och om någon skulle göra en undersökning om vad jag och mina vänner mest frekvent talar om skulle definitivt mat hamna i topp. Mat är ju också något som sannerligen påverkar allas liv, om de så handlar om brsiten på mat eller överflödets kräsenhet. Jag själv tycker inte att jag är speciellt kräsen, men skulle man gå på djupet med det där skulle man säkerligen komma fram till att jag är lite kräsnare än medelsvensson. Detta grundas nog mest i att jag faktiskt haft turen att växa upp med två föräldrar (nåja, åtminstonde en) som inte betalt många ören på den redan färdiglagade maten och detta har satt sina avtryck hos mig. Men nog talat om mina matvanor, eller tja.. vi ska glida ifrån ämnet lite.
   Det jag egentligen tänkte blogga om idag är nämligen fettodagen (även kallad fettisdagen) som passerade igår. Fettodagen innebär som jag skrev tidigare att man får äta minst tre semlor utan dåligt samvete, vilket faller mig i smaken alldeles perfekt. Jag och Jenny hade planerat i flera veckor, ja i alla fall i en vecka, att vi skulle köpa oss varsin semla på skolan. Dessa semlor skulle vi sedan avnjuta tillsammans under vårat dryga två timmars-hål vi har. Det blev bara ett litet problem, på måndagen åkte jag hem innan matten eftersom jag inte alls kände mig pigg. På kvällen insåg jag att det inte skulle bli någon skola på tisdagen och på tisdagen vaknade jag och mådde inte alls bra. Det blev alltså ingen semla med Jenny. Men det är inte det värsta, för jag hade ändå ett litet hopp kvar om att min mor hade sitt förnuft i fånga och skulle komma hem med varsin semla åt oss i familjen. Men ack så fel jag hade. Ty inga semlor fick jag på hela fettodagen. Och i dag när jag vaknade hade jag bestämt mig för att gå själv till ICA nära Täfteå för att åtgärda saken genom att köpa mig själv en semla, men min ork svek mig och jag har suttit inne och snuvat hela dagen. Inte blir det någon skola imorgon heller, ohnej.. det är bara att fortsätta med "bli-frisk-arbetet".