Det var slagsmål idag på skolan. Det var ingen liten fajt, inte bara några sparkar och något slag. Det var slagsmål. Sånna där som man ser på tv och skakar på huvudet åt men som egentligen inte känns sådär jätteverkligt. Det var slagsmål på Östra gymnasiet och jag missade det precis...


Dagens snack har ständigt kretsat tll dessa händelser och inte en lektion har gått utan att vi fått lämna en reflektion eller tanke kring vad som egentligen hände och varför. Det som är så frustrerande är bara att ingen egentligen har något svar, på någonting. Det var ett fotbollsspel som startade allting, om man ska tro VK i alla fall. Dock har jag svårt att tro att det bara var en komentar som råkade slinka ur i samband med att man lite rofyllt spelade ett fotbollsspel. Om jag ska få spekulera fritt så tror jag att den detaljen som spelar allra minst roll råkar vara fotbollsspelet som utav misstag råkade bli det som fick bägaren att rinna över, eller den långa nedtryckta ilskan att blossa upp på riktigt. Eller så kanske de helt enkelt bara hade lust att slåss. Tydligen kan vissa ha en sådan lust.
   Visst är det svårt att rycka på axlarna och bara gå vidare en dag som denna, men trots allt känner jag mig ganska oberörd. Lite upplyft, äntligen har man något att snacka om. Och visst är det tragiskt att man resonerar så, här har en grupp på kanske ett tjugo- trettiotal människor slagits och hotat varandra, ibland så man varit rädd för att de ska råka ha ihjäl varandra. Och man blir lite upprymd och känner att "äntligen lite spänning". Men jag antar att det är så vi människor fungerar, vi är nyfikna av oss och gillar när det blir sådär lite spännande och ovanligt, för någonstans vet vi ändå att det aldrig kommer behöva drabba oss.
   Så finns det en del av mig som tänker att vad skönt att det faktiskt hände på skolan istället för ute på stan en fredagskväll, för vad än ryktena säger så gjorde både lärare, skolvärdar och rektorer allt vad de kunde för att stoppa bråken, det var bara det att det krävdes mer än så för att det skulle få ett slut och när polisen kom till platsen lugnade det genast ner sig. Jag kan fortfarande inte låta bli att tro att polisen trots allt kom snabbare till skolan än vad de skulle ha gjort om bråket blossade upp någon annanstans, och då hade det kunnat sluta betydligt värre. Det är bara synd att det sker just nu, veckan innan niorna gör sina gymnasieval. Och att kritiken och fokus läggs på Östra, men frågan är om det är Östra som är felet eller om det faktiskt finns ett djupare perspektiv. Kanske gör samhället i stort inte tillräckligt för att dessa ungdomar ska integreras. Kanske är det fel att trycka in alla invandrare på en och samma skola. Kanske borde lärarna arbeta ännu mer för att skapa ömsesidig respekt på alla sätt och vis. Eller så kanske det inte finns så mycket mer man kan göra, ibland går det snett och det händer alla bara det att konsekvenserna och resultatet blir större eller mindre.

Saknar pengar i kassan, skänk mig?      Saknar sommar      Älskar min röda iPod

Under den senaste månaden har jag sett snön falla vackert och pryda träden men lika snabbt har allt smält till en grå-slaskig-sörja. Sörjan har kommit att bli det närmsta en swimming-pool som jag lär komma, i alla fall i trädgården. Dock är detta inget jag glädjs något vidare åt, för även om vintern kan vara både kall och hemsk är detta ännu värre. Så fort man kommer ut är man genomblöt och fötterna fryser till två små blöta och kalla isstatyer utan varken färg eller rörelseförmåga. Vintern, som i sig är rätt mörk blir bara ännu mörkare i och med bristen på kristallvit snö som trots allt lyser upp dagarna en del. Jag lovar mig varje dag att jag ska köpa mig ett par snygga stövlar som ska bli min trogna vän i detta väder, men månaderna går och det investeras aldrig i en garanti om torra fötter. Och jag fortsätter komma hem med iskalla fötter som inte återgått till normalläge förrän ett par timmar senare då det återigen börjar bli dags att leta sig ut för att rasta hunden.
   Jag är inte överväldigat lycklig just nu, för er som inte redan luskat ut det genom att läsa mellan raderna. Jag kan lätt ta att jag har en tung dag ibland, men det är bara så frustrerande att jag inte riktigt har någon anledning att känna såhär. Det bara är. Ungefär som en känsla i maggropen som lagt sig tillrätta och riktigt gosat ner sig, bara för att störa en allt för lång glädje-period. Och jag blir varje gång så orolig att detta ska fortsätta i all evighet och att allt ska bli som det var förr. Inte för att det var outhärdigt förut, det var bara mindre vackert, roligt och underbart. Det var lite för mycket dåligt och alltid en liten brist på bra-sidan. 
   Allt växer framför mig. Det jag skulle klara på en timme känns omöjligt och alla känslor vänds till raka motsatsen. De jag älskat som mest för en sekund sedan blir mina värsta fiender och Hitler framstår som en man med fotspår värda att följa. Det blir svart på vitt. Eller vitt på svart om du föredrar det. För det mesta känns det bara tomt och hjälplöst också, och alla mina drömmar och mål som annars är så starka suddas ut till ingenting. Läxorna ligger orörda i timmar och oron i magen bara växer. För varje minut som går inser jag att det sista jag borde göra just nu är att sitta här och blogga ihop ett inlägg om den känsla som gör mig oförmögen att göra det jag borde och än mindre låter mig inse vilket jävla underbart liv jag har. För om någon har ett underbart liv, är det defintivit jag. Trots att det ibland kommer en känsla, som rycker och sliter och viskar svordomar i mitt öra och bara vill förstöra. Så finns det alltid en liten bit av mig som alltid ler och ser ljuset hur långt bort det än är.

Visst är det underligt, det finns saker som man dammat igen längts in i hjärnan. Saker man lagt bakom sig och slutat fundera eller grubbla över och som man ändå på något sätt inbillat sig hör till det passerade. Och så plötsligt väcks allt till liv igen och man känner en så stark känsla.
   Så var det igår när jag valde att följa med Jenny till Täfteåhallen för att se mitt forna lag spela DM. Det var en konstig känsla, allt var sig så likt. Precis som när jag spelade, den enda skillnaden vara endast att halva laget blivit ersatt av yngre förmågor och så främst att inte jag var en av de på bänken. Stefans förtvivlan över nederlaget, Camilla ihopkrupen längst ut på bänken bland backarna. Samma stress på planen. Till och med doften var den samma, och känslan som jag fick i magen. Det var lite vemodigt att inse att livet går vidare även för alla andra. Att laget klarar sig fint utan eller med mig och att jag bara är en individ som egentligen kvittar. Fast samtidigt så vet jag ju så tydligt att mitt beslut att sluta var rätt, det hade nog aldrig kunnat kännas riktigt bra. Och jag antar att det är den känslan man får luta sig tillbaka emot när det känns så här.

Idag är den stora dagen, eller stora och stora.. den är väl egentligen inte mycket större än alla andra dagar. Det är bara det att jag längtat och sett fram emot den här dagen så fasligt mycket och nu är den äntligen här. Jag försöker verkligen att inte förvänta mig något, jag är bra på det och det slutar sällan bra. Det är som om man aldrig riktigt lyckas leva upp till förväntningarna och istället för att njuta blir man bara besviken. Just den där känslan av besvikelse är nog den jag hatar mest, men den har varit ganska mycket bristvara i mitt liv på ett tag. Kanske just därför den skulle välja att dyka upp nu igen, vem vet.. men jag ska göra mitt bästa för att hålla den borta.
   Skolan flyter på, vi gör inte så mycket. Man har någon lektion där vi verkligen gör något, andra lektioner pratar vi bara betyg eller laddar inför en ny tuff termin. Vissa lektioner har vi inte ens haft. Jag kommer att avsluta fyra kurser nu i veckan, och trots att jag tycker att mina prestationer i skolan inte alls varit i samma klass som under ettan, har jag verkligen levt upp till mina förväntingar och till och med mer därtill. Det känns underbart. Och det känns ännu underbarare att det äntligen är Fredag och att jag kommer få krypa in i din famn om mindre än sex timmar. Jag måste erkänna att jag är lycklig.