Ingredienser för 4 portioner:

ca 300g pasta, t.ex. tagliatelle
250 g fryst bladspenat eller 150 g färsk
2-3 kycklingfiléer, ca 400g
2 vitlöksklyftor
6-8 marinerade soltorkade tomater, ca 50g
smör
1 tsk salt
1 krm svartpeppar
2 ½ del Kelda mellangrädde

Gör såhär:
Koka pastan. Tina den frysta spenaten och krama ut vattnet. Skär kycklingen i små bitar. Skala och hacka vitlöken. Grovstrimla tomater och spenat. Bryn kycklingen i smör i en stekpanna. Krydda med salt och peppar. Rör i vitlök, tomater, spenat och grädde. Låt det torka ihop några minuter. Servera såsen med pastan.  

"Jag kan inte vara medlem i ett parti som företräder idén att avlyssna alla svenskars mejl och telefonsamtal" det skrev Niklas Wykman, ordförande i moderata ungdomsförbundet, den 20 Juni 2008 på sin blogg. Jag tycker att det är fint, att han vågar sticka ut hakan och säga vad han tycker. Och jag tycker att det är fint att det även finns moderater som tänker på integritet och sina medmänniskor. Debatten, rösterna och partiernas ställningar i FRA-frågan har väckt många sovande svenskar. Plötsligt har vi börjat bry oss på allvar, skrika ut våra åsikter, protestera, skicka mejl och starta upp nya facebook-grupper mot lagförslaget. Det har varit tårar i riksdagsdebatter, stakningar, partipiskor och demonstrationer. Svenska folket, tidningar, media och diverse "experter" har tydligt visat att de inte vill ha något med signalspaningslagen att göra. Och även jag hör till den skaran. Varför, jo det finns många orsaker.

Orsak nummer ett är att jag inte vill att främmande människor ska kunna läsa min e-post, sms eller avlyssna mina samtal. Det finns redan för mycket information kring mitt privatliv i diverse databaser. Detta är inget problem idag, men vad händer när vi byter regiering, när samhället förändras? Mina uppgifter kommer redan att finnas där, men sättet att hantera dem kan plötsligt göra en helomvändning och vålla till mitt eget fall. Att ständigt vara medveten om att något högre har tillgång till, ja, bland det mest privata man har är både kränkande gentemot integriteten och dessutom skrämmande. Jag vill inte ha ett Sverige där man är rädd för att uttrycka sig fritt och därför är FRA-lagen ett problem.

Orsak nummer två och tre har en tydlig sammankoppling. Man talar om yttre hot som ska reduceras och förhindras men alltså ursäkta, vilket yttre hot? Sedan när har Sverige så starka fiender att vi måste begränsa vår egen befolknings frihet och integritet? Visst finns det människor i världen som har starka åsikter och det även om Sverige men att kalla det yttre hot var väl kanske att ta i, om inte, varför har vi aldrig hört talas om dessa yttre hot tidigare?
   Skulle det nu vara så, att Sverige faktiskt är hotat så undrar jag på vilket sätt denna lag skulle förhindra dessa hotbilder. Man väljer ut ett antal ord, som man bedömer att terrorister och andra läskiga människor ofta använder sig utav och ser då till att samtliga mejl och sms som innehåller orden granskas. Hur många mejl och sms skickas inte på en dag? Anar ni hur många träffar det lär bli i slutändan, hur mycket skit som kommer att fastna i deras nät. Det blir som ett spel på lotto, en individ kan möjligen lyckas pricka rätt en gång i sitt liv men de flesta av personalen på Försvarets radioanstalt kommer att dö tomhänta med en massa skit och nonsens i deras hjärnor.
 
Orsak nummer fyra handlar om behandlingen av lagen. Att en lag som så tydligt upprör svenska folket och dessutom onekligen omfattar samtliga i vårt avlånga land och därtill en hel radda med andra människor, inte tas på större allvar och behandlas på ett bättre sätt är skamligt. Lagen blev i sista stund ihop krafsad med tillägg i marginalen och mandat tvingades till och med upp i talarstolen för att lagen slutligen skulle kunna bli färdigställd. Oenigheten skapade en enorm spänning kring röstresultatet och mycket riktigt blev det en ytterst jämn kamp, men avgjordes den verkligen på ett juste sätt. 178 riksdagsledamöter från alliansen pressas att rösta ja till lagen men endast fyra stycken behövde gå emot partilinjen för att förslaget skulle falla. I slutändan fick alliansen sitt ja. 143 ja, 138 nej och en som avstod från att rösta, resten. Ja Mona Sahlin är ett av 67 exempel som valde att spendera sin dag med något annat. Varför kan man fråga sig.

Igår tog en av männen som jag intervjuade upp det där med gud. Han sa att han blivit frälst och slutat med både droger och alkohol. Jag sa att jag tyckte att det var ett klokt beslut. Så frågade han om jag var troende. Jag svarade att jag gärna skulle vilja vara det, men att jag har svårt att riktigt tro. Han pekade på träden utanför och sa "Men vem skapade detta? Vem skapade våra hjärnor som är så geniala att vi kan göra chip till våra mobiltelefoner? Vem gjorde allt detta, om inte en högre makt?". Och vad svarar man en sådan gång? Jag nöjde mig med att nicka och le och han verkade köpa det. Så sa han att jag inom en snar framtid skulle ta mitt förnuft till fånga och börja älska min skapare och hitta min tro, han menade på att kan man bli frälst i hans ålder ska nog gud klara av även mig. Vi får väl se om han har rätt.
   Tro nu inte att historien slutar där, för det gör den minsann inte. Det kom nämligen två kvinnor förbi mitt hus idag, som ville prata lite om gud. Även dom tyckte att det var viktiga frågor, det där med att få reda på vem som skapade växter, människor och djur. Dom var väldigt trevliga men det känns ändå lite påträngande att mitt i sitt morotskak-bak bli överrumplad av livsfrågor. Som för mig ännu är obesvarade. Jag vill gärna tro på något, för jag tror att många människor mår bra av att det och även att vissa behöver någon högre makt att tro på för att orka vissa stunder. Jag är inte övertygad om att gud finns, men jag är långt ifrån omöjlig att förändra. Varför jag inte ställer mig frågor som, finns det en högre makt? Vem skapade mig? Och så vidare, handlar nog mest om att jag inte har ett behov av att veta det just nu. Jag har heller inget behov av en tro i den fasen i livet jag är nu, om det så betyder att jag är en oäkta kristen så får jag väl vara det. Det är inte omöjligt att det kommer en dag då jag känner en stark eller i allafall större längtan efter att tro på något men det är då och nu klarar jag mig fint med att tro på mig själv.    

Jag har intervjuat tolv personer idag som är i kontakt med Öppen Gemenskap. Det har varit hemlösa, missbrukare och människor med andra problem. Men mitt fokus för dagen har inte varit deras problem eller livshistorioier utan jag har frågat om barndomsminnen. Det har varit tolv olika svar, mer eller mindre utförliga. Men det som är viktigt i sammanhanget är att, oavsett om man började missbruka vid elva års ålder, har växt upp utan mamma eller med en alkoholiserad och aggresiv pappa så finns det någonstans alltid ett fint minne om något man brukade göra som liten.
   Det var A som byggde mini-bike:ar, mopeder och gokarter som drev grannarna till vansinne, E som hittade sin familj på brandstationen där hon tillbringade många av sina barndomskvällar, U som varje sommarlov hoppade på stockarna vid Bölesholmarna och M som med sina vänner drömde om att bli Tv-hallåa. Så var det A som av en cykelslang gjorde en slangbella, perfekt att skjuta stenkulor med och L som med värme minns dagen då hon fick flytta tillbaka till sin mamma igen. Glöm nu för all del inte att spana in V.I.P Galan som hålls den 6 September!

Senare ikväll ska jag försöka ladda ur lite bilder ur kameran, så ni får se Kristoffer göra chilli-chokladbollar och student-Martin när han är som snyggast. Det kanske till och med smyger med en bild på mig, om ni har tur. Puss på er!

Det började med att jag skulle packa min väska inför Sundsvallsresan imorgon och slutade med att jag och mamma rev ut hela hennes garderob för att skapa lite ordning. Min mamma är pedant på många områden, hon dammsuger och städar flera gånger i veckan och försöker hålla rent och fint runt om sig. Tittar man däremot in i hennes garderob ser man bara en hel massa kläder som är inkastade, intryckta och i bästa fall slaffsigt upphängda med avigsidan ut. Jämför man sedan mammas garderob med min märker man snabbt att ordningen är, utan att ta i, betydligt bättre i min garderob. Jag har speciella hyllor för speciella kläder, hänger vissa och viker andra. Dessutom viker jag alltid mina trosor innan jag stoppar in dem i den speciella korgen som jag har för dem. Ibland har jag, liksom alla andra dagar då jag inte orkar vika kläder men då knökar jag in dom för att dagen därpå återställa ordningen.
   Men slutpratat om min garderob och dess ordning. Det var mammas garderob vi skulle få ordning på. Jag tog genast komandot, van klädes vikare som jag är medan mamma började med en metod som gick ut på att dra ut ett plagg på måfå, kolla lite snabbt på det och sedan trycka tillbaka det denna gång på andra delen av garderoben. Jag fick rätt snabbt stopp på hennes fasoner och tvingade henne att slita ut samtliga plagg, kolla på dem mer än en sekund för att sedan besluta om jag skulle vika, hänga eller kasta dem. Från början vara mamma mycket kritisk "Nej, men jag ska inte kasta någonting!". Men när vi började nå slutresultatet hade även en liten släng-hög tornat upp sig på golvet. Dessutom fick jag tre par byxor, en sporttop och en söt bikiniöverdel, som trots sin ålder faktiskt både passade och går att ha på sig offentligt.