Huvudet fyllt av glädje
Dagens uppmaning: En av frågorna jag ställde till volontärerna var vad vi som helt "vanliga" människor kan göra för de utsatta i Umeå, för många av oss vill nog göra något. Svaren var entydiga - räds dem inte, se dem, våga tala med dem. Det betyder otroligt mycket för dem att få en kort stunds samtal, och det kostar inte mycket tid. Och okej, jag kan hålla med om att det många gånger kan kännas konstigt att gå fram och prata med en främling, men bara att möta deras blick. Att se dem för en stund kan göra skillnad. Därefter kanske steget till ett samtal inte längre känns så stort.
Ja, det är helt sant. Det är som när Therese väntade på banken en dag- då var det en full person som, ja, såg ut att vara en av "uteliggarna" eller vad man ska säga. Och medan hon satt där så gick det olika personer som satte sig bredvid honom och på varje person syntes det att de ångrade handlingen så fort de väl satt sig, eftersom han började prata med dem... och ja, de visade att de inte precis tyckte det var superkul. Sedan kom han och satte sig med Therese och det första han sa var "Du är väl inte rädd för mig?" och hon var som "nej, det är klart jag inte är rädd för dig" men han upprepade den frågan ett antal gånger under samtalet. Och hon pratade liksom som vanligt med honom och sa sen till mig att hon verkligen märkte hur konstigt folk runtomkring tittade på henne. Ungefär, varför pratar du med honom? Och hon tyckte det var så tragiskt för det enda han ville ha var liksom lite omtanke, det syntes jättetydligt när hon pratade med honom. Och han gav henne hans telefonnummer (som han inte riktig tkunde komma ihåg) och bad henne att ringa honom, och sa att hon var så snäll o.s.v. Bara för att hon faktiskt visat lite omtanke och pratat med honom.
Så efter det har jag tänkt att jag någon dag ska sätta mig och prata med någon av dem t.ex. på vasaplan, om jag väntar på en buss. Och allmänt har jag börjat titta lite mer på dem och inte bara låtsas att de inte finns, som det annars lätt blir att man gör. För jag har iaf. känt tidigare att jag inte vet vad som är bäst... för jag har tänkt att de ju inte vill känna sig "uttittade" heller. Så ja, okunskap har egentligen satt gränserna. Men jag ska försöka tänka på det mer nu.