Helt ärligt så är jag en värdelös pluggis. Jag blir uttråkad direkt och börjar göra annat. När folk frågar säger jag att jag pluggar - fast i själva verket gör cirka fem procent av min kapacitet det. Resten spelar meningslösa spel, sjunger, dansar, tänker på livets alla olika under eller bara fördriver tiden genom att spana in lika meningslösa sidor som den här bloggen, typ. Detta har resluterat i att alla tror att jag pluggar konstant, vilket är långt ifrån sant. Jag försöker plugga jämt men misslyckas cirka 98% av fallen. Därför tänkte jag härmed utnämna mig till världens mest värdelösa och ineffaktiva pluggis. Och med denna nya titel tänkte jag låtsass plugga men i själva verket fila på den nya designen till bloggen, som fått vänta allt för länge!

Vi har haft ett bra möte idag. Tjänat ihop 400 kronor för inte speciellt mycket jobb och även tagit beslut om framtiden. Livet har börjat glida igen, även om det för tillfället gör det med ett oroande halsont. Jag tog mig i alla fall iväg för att träna idag, vilket gör mig både stolt och nöjd. Brände en del kalorier. Är det bara jag som tycker att det är det mest intressanta att se efter man sprungit på löpbandet? Hur många kalorier man bränt. Inte för att det egentligen säger speciellt mycket. Men många kalorier blir liksom som ett lyckat träningspass för mig. Hemskt. Vi får se om det blir något pass imorgon, känner mig som sagt inte på topp med min förkylning och planerar en liten kompromiss som glädjer min mor, nämligen att ta med Gilly på en lång skogspromenad. Det var länge sedan och skulle nog vara nyttigt för oss båda. Imorgon ska jag också träffa Elin på stan, kanske fika lite och spendera lite pengar på några nice plagg. Därefter tänkte jag och Kina inviga Rost med lite middag för att sedan bege oss till Antons kyrka (den heter Betelkyrkan men ingen lär fatta vilken det är hur som helst). Där bjuds det på filmkväll hela natten, vi får dock se hur länge jag överlever det, känner mig verkligen utmattad nu för tiden. Men trevligt och roligt och allt det där kommer det i alla fall bli.


Jag kan bara inte låta bli att tänka att vi tillsammans skulle gå under stjärnhimlen ikväll. Du sa det själv. Men det var bara ord, och jag förstår innerst inne att jag ska vara glad att det inte var mer än så. Men jag kan ändå inte låta bli att tänka att det skulle vara vi tillsammans som tittade upp mot stjärnorna ikväll. Kanske kommer det fler stjärnklara kvällar...  

I fredags rusade jag mot bussen, som vanligt sen. Och med min vanliga otur fortsatte den givetvis att köra. Men mitt i all otur ser jag hur en bil gör en u-sväng och kör upp bredvid mig. I bilen sitter en man som frågar om jag vill ha skjuts. Jag blir överlycklig och hoppar in medan han gasar för fullt för att hinna ifatt bussen. Jag hinner med och kan lätt säga att denne okände man gjorde min dag. Det finns godhet i människan trots allt.

Jobbet gick helt okej idag. Därefter drog jag och mamma och tränade, och tur hade vi för vi var själva på hela placet och jag kunde göra alla konstiga övningar som jag annars aldrig vågar. Det där lät lite läskigt va? Det är inte så illa som det låter, promise. I alla fall, efter ett svettigt pass duschade vi (givetvis) och så kläcktes planen om att vi kanske skulle se på bio på kvällen. Men lika snabbt insåg vi att klockan nästan var kväll och att det då var lika bra att stanna i stan, så vi kollade upp när Mamma Mia gick och tog med hunden på en promenad. Vi drog sedan vidare mot Gandhi där jag åt den starkaste rätten på länge, jag brukar sällan ha svårt för stark mat, men det var svårt att verka oberörd när jag skulle tugga min mat. Och mamma skrattade så hon kiknade åt mina försök att leka världsvan ung dam. Så drog vi till SF, och fick då reda på att den Mamma Mia som gick hette "sing a long" och endast hade text när de sjöng, tanken var att alla skulle sjunga med. Vi skrattade. Betalade och jag hotade mamma med att om hon ens visade en tendens på att öppna munnen och börja sjunga skulle hon inte få en så rolig kväll. Hon bara skrattade det där elaka skrattet mot mig och jag sjönk ihop i stolen. Men filmen var bra och mamma gjorde inte bort sig.

    

Jag var som vanligt sen till bussen så jag fick springa. Den hade åkt. Men smart som jag är insåg jag att det fortfarande fanns en millichans att jag skulle hinna till sista hållplatsen innan bussen. Så jag satte igång att power-walka i en hastighet som fick mig att likna en full struts eller dylikt. Jag gick som en dåre och när jag väl kom fram så jag såg hållplatsen blev jag lättad - Det stod folk där. Jag kom fram och ställde mig och väntade med dem. Och tur hade jag, för den enda anledningen till att jag hann med bussen var att de skickat efter en förstärkningsbuss då den första (som vanligt) var full. Jag kom alltså i tid till skolan och glömde inte ens att ta med mig min kaka. Det här kan bli en bra dag.

Kladdkaka med marshmallows

2 st ägg 2 dl strösocker
ca 150 gr smält smör
5 msk kakao
1 tsk vaniljsocker
1,5 dl vetemjöl
1,5 dl marshmallows, mini

Tillagning
1. Sätt ugnen på 150 grader och smält smöret i formen.
2. Vispa ägg och socker.
3. Tillsätt avsvalnat smält smör, kakao, vaniljsocker och vetemjöl. Häll i smord, bröad form.
4. Grädda ca 20 minuter och lägg i marshmallows. Grädda ytterligare 5-8 minuter. (kakan ska vara kladdig) Dekorera med ytterligare marshmallows.

Vår filosofiarbetar låt idag.

Elin Burman är dagens låtväljare. Vi lärde känna varandra under högstadiet, båda var en del av kamratstödjar-styrkan och höll skolan i shack. Vi har sedan dess träffats då och då, pratat och grubblat och gråtit över livet men också skrattat en hel del. Det är också Elin jag följer med när jag går på hockey, för om det är någon som kan hockey är det hon. En fin människa är vad hon är, och hon valde den här låten för att den beskriver hennes känslor just nu.

Nu har jag bestämt mig för att jag är klar med svenskatalet. Det får bli som det blir tror jag, för nu orkar jag inte bry mig speciellt mycket mer. Bilden jag valt till mitt tal är av Salvador Dalí och ser ut såhär:

Jag kollade lite bland mina bilder för att se vilka jag kunde använda till min nya design. Hittade då denna och blev så fantastiskt glad. Tänk vilka fina vänner jag har! Jag älskar er båda tjejer, massor. 

Jag kom hem relativt tidigt från Jenny, vilket var rätt skönt efter en hel skolveckas brist på sömn. Men Anton hade viskat något om att han och Daniel kanske skulle ut på en tur så jag höll mig vaken. Bloggade lite och väntade på besked om hur det skulle bli. När jag väl förberett mig mentalt på en lång natt utan vidare sömn fick jag ett sms som sa "Daniel är för trött för att köra. Vi kommer inte." Nehej tänkte jag, kanske lika bra. Jag bloggade klart. Drack lite te och la mig för att försöka sova. Det gick dåligt, nu var jag ju pigg och taggad på sällskap. Jag hann väl ligga i sängen ungefär tre sekunder innan jag fick ett nytt sms av Anton. "Vi är ute och kör nu. Vi kanske kommer förbi." Jaha tänkte jag, visst kan dom komma förbi men då får de minsann väcka mig för sova ska jag. Så jag berättade precis hur de skulle gå tillväga för att ta sig in i huset obemärkt utan att väcka varken mor eller hund. Efter ett riktigt långt tag somnade jag äntligen. Givetvis blev inte sömnen långvarig. Strax ringde Anton. De stod utanför på gården och hade tydligen stått där ett tag. Alldeles för fega för att våga ta sig in enligt mina instruktioner. Anton var rädd för en mamma med basebollträ.. Som vi alla vet har den pojken mycket livlig fantasi. Jag klev i alla fall yrvaket upp, endast iförd min svarta siden pyjamas och masade mig till dörren där jag möttes av skratt.

De kom i alla fall in och jag fick återvända till toaletten för att sätta i mina linser. Även pojkarna var trötta och när jag kom ut låg de utslagna i min säng. Det var där vi spenderade natten. Jag mitt emellan två män i sina bästa år. Så trött att jag inte har en aning om vad jag egentligen sagt och inte sagt. Om jag borde skämmas eller om jag faktiskt kan återgå till livet med hedern i behåll. Anton somnade rätt snabbt. Eller snabbt och snabbt, klockan var väl kring fem och jag och Daniel lyssnade frustrerat på Antons snarkningar som även resulterade i en del skratt. Tillslut blev vi less och lämnade pojken åt sitt öde. Tomas säng blev även den ockuperad och jag och Daniel somnade inte en minut för tidigt.        

Jag bläddrade lite i tidningen idag och fastnade vid en nyhet om förslag om skärpta straff för våldsbrottslingar. Äntligen kanske du tänker, precis som så många andra. För visst kan man tycka att det är bedrövligt att grova våldsbrottslingar kommer så pass lindrigt undan. Men jag hör inte till den skaran som förespråkar längre och hårdare fängelsestraff. Jag tycker givetvis att det är viktigt att samhället markerar ett oacceptabelt beteende, men jag ser inte fängelse som den rätta lösningen på problemet. Inte den typ av fängelser vi har idag i alla fall. Idag återfaller 60 % av alla personer som sitter i fängelse i brott. Mer än hälften.

"De har byggt en tigerbur av stål på Hall för 5 miljoner kronor. De har snurrat ännu mer taggtråd runt fängelset för att höja säkerheten. Varför fortsätter människorna ute i samhället att begå brott när alla vi fångar sitter inlåsta i tigerburar? Skulle inte kriminaliteten minska när vi satt här inkapslade?"

Beror då detta på att de tvingats sitta isolerade från samhället alldeles för kort tid eller beror det på andra orsaker. Advokat Leif Silbersky säger "Alla är ju väl medvetna om att det heter kriminalvård, och då ska ju folk vårdas". Men i ärlighetens namn, hur många får den vård de behöver när de sitter i fängelse? De flesta som sitter i fängelse hamnar inte under tvångsvård, utan den är frivillig. Många gånger har man hört om fångar som bara "sitter av sitt straff". Vad man också glömmer, är att fängelset på många plan är psykiskt påfrestande för den intagne. Man berövas sin frihet, tvingas leva nära inpå människor man aldrig valt att leva med, förlorar möjligheten till frihet och möjligheten att ta del av samhällets förmåner och tjänster. Självständigheten är långt ifrån självständig.

"Jag uppfattar att systemet går ut på att dess uppgift är att knäcka mig. Mitt motstånd går då ut på att inte bli knäckt. Tyvärr är det inte så många som klarar det. Istället hamnar de i psykisk obalans, de glömmer, deras personlighet förändras."     

Är man inte redan i psykisk obalans när man kommer till fängelset, är man det garanterat när man väl kommer ut. Javisst, det är ett argument draget till sin spets, men inte utan substans. Jag tycker precis som de flesta andra, att vår nuvarande kriminalvård är ohållbar. Och det tycker jag dessa 60 % som återgår till brottslighet är ett tillräckligt bevis för. Men jag tycker inte att det är konstigt att siffran idag är så hög. För hur attraktiv är man som f.d. brottsling på bostadsmarknaden, arbetsmarknaden och i de sociala kretsarna. Hur smutsiga är inte våra fördomar om dessa människor? Kanske verkar nu valet att återgå till kriminaliteten inte lika puckat. För det råkar vara en enkel väg. En enkel väg som man dessutom hittar på.
 
Vad tror då jag? Jo, jag tror att alla människor kan förändras. Naivt, javisst. Men jag kan aldrig för mitt liv gå med på att en person skulle födas som brottsling. Det finns ingen ondska med oss när vi föds. Jag tror att det är något som utvecklas som en reaktion på en rad händelser och öden som drabbar en individ. Nära som inte finns där, ett samhälle som sviker eller en bristande tilltro till den egna förmågan. Fängelse ska inte bara fungera som bestraffning, eller en anhalt där man sitter av några år av sitt alldeles för långa liv, det ska vara en plats där man skapar alternativa livsvägar. En plats där samtliga tvingas till individuell vård och där målet och kravet ska vara att personen, när den väl återvänder till samhället kan fungera som en vanlig medborgare. En vistelse bör inte nödvändigtvis vara tidsbestämd, utan bör anpassas efter personens behov av vård och hjälp för att nå målet. Så längre fängelsestraff? Nej, det är en minst lika naiv lösning, som endast förlänger väntan på att en allt mer frustrerad person åter ska beträda Sveriges gator.    

Jag har hela kvällen försökt fixa till Björns blogg. Det hela slutade med att jag började om från början med en helt ny stilmall. Slutresultatet är inte klart än, men nu orkar jag inte mer. Hela skallen snurrar av koder och bokstäver och tecken i en enda röra. Det blir kanske att sova snart, eller något annat fint. Hade tänkt åka in med mamma imorgon så jag hinner ta mig en sväng på gymmet innan vi börjar också, dock har jag varit (om möjligt) ännu tröttare varje morgon denna vecka, så vi får se om sömnen känns mer värd. Jag har också lyckats fixa lite med mitt projektarbete idag, om än inte tillräckligt mycket. Då vet jag i alla fall vad som väntar på lovet. Härligt..

På tal om lovet, det kommer bjuda på massa roligt.
Måndag: Möte (kanske inte det roligaste, men när pengarna börjar rulla in blir det kul!)
Tisdag: Filmkväll i Antons kyrka
Onsdag: Massa människor kommer till mig och bastar
Torsdag: MAGNUS BETNÈR (och jag ska försöka smyga in på krogen.. önska mig lycka till)
Fredag: Tjejkväll med sävargängen, bl.a. chokladprovning inplanerat
Lördag: Halloweenparty

Jag fick en lång lista med tips på artister av signatur Hajen. Tyvärr lämnade han inga låttitlar efter sig, men Mando Diao var ett av alla de banden som fanns uppradade. Och jag har faktiskt smått börjat lyssna på dem, så därför tänkte jag också dela med mig av en låt ikväll. Och annars kan jag bara hälsa Hajen att du verkar ha en ypperlig musiksmak, mycket som jag redan lyssnar på hade du fått med. Och ännu bättre, en del nyheter som jag givetvis ska spana in när tid ges!

Jag läste ut en bok idag. Den handlar kort och gott om två bästa vänner som växt upp med varandra och på två håll är hemligt förälskade i varandra. Diverse händelser sätter gång på gång käppar i hjulet för Rosie och Alex som aldrig tycks få varandra. Boken är baserad på mejl, chatter, sms och brevväxling mellan alla karaktärer i boken och på så sätt byggs handligen upp. Till en början kändes det väldigt svårt, men jag kom tillslut in i det och började till och med gilla det. Detta är en typisk måbra-bok, en chic lit som är lätt att tycka om. Men som de flesta andra böcker, är det ingen som stannar i tankarna allt för länge, även om jag kan rekomendera den. Passar rätt bra med en kopp te en höstkväll i fotöljen.

Jag kom i sängs ganska tidigt igår, trots att jag från att hela dagen gått och varit nära att somna stup i kvarten blivit riktigt pigg och inte det minsta sugen på att sova. Jag läste i alla fall en hel del för att varva ner och jag blev tillslut så pass trött att jag också kunde somna. Och fint hade det varit om jag fått förbli i det tillståndet mer än två timmar, men icket. Jag vaknade av ett "bonk" och sedan en tung klump som la sig bredvid mig. Denna gång var det inte min bror som gick i sömnen, utan min gnälliga hund som blivit helt galen. Jag var helt yrvaken och det tog ett tag innan jag förstod vad som hände och att det faktiskt inte var en dröm. Jag började trött försöka få ner honom på golvet igen "Gilly, gå ner.. gå ner Gilly.. kom igen nuuuu... gå ner!". Ingenting funkade. Han bara gosade sig ännu närmare mig. Så jag fick ta till drastiska åtgärder och ställa mig upp och hoppas på att han skulle göra detsamma. Nej, så enkelt var det inte. Men efter många om och men var han äntligen nere. Eftersom han aldrig brukar bete sig sådär konstigt på nätterna blev jag lite orolig och tänkte att han kanske behövde kissa eller så, så jag öppnade dörren och släppte ut honom. Han tog tre steg. Konstaterade att det var blött ute och satte sig ner på baken. Jag ropade in honom igen och gick på toa. Vid det laget hade även mamma vaknat så jag överlämnade med glädje uppdraget "Vad är fel på Gilly" till henne och gick och la mig igen, denna gång med dörren stängd. Sedan dröjde det inte länge förrän jag hörde två "bonk" på dörren igen, Gilly försökte smita sig in igen. Men misslyckades och la sig på mattan och gnällde istället. Jag somnade så småningom om igen och drömde hela natten om galna, gnälliga hundar.  

Här kommer några smakprov på tuffa fototapeter.Vilken är din personliga favorit? 

   
            
   

Jag ryckte med mig sävcon häftet innan jag gick hem idag, bara för att det var spännande att se vilka rollspel som fanns att ta del av i år. Inte för att jag tänkte delta, mest bara för att det var lite roligt att veta. I samma stund som jag började bläddra i häftet kom också minnena tillbaka. Jag deltog två år på Sävcon, med mina glada tjejkvänner. Och det är minnen för livet. Att spela rollspel kan vara riktigt, riktigt jobbigt men för det mesta är det förbannat kul. Vi har spelat spel som varit så läskiga att vi skrikt rakt ut och klängt oss fast på varandra i panik. Vi har spelat spel som fått oss att skratta rakt ut. Spel som retat oss till vansinne. Kluriga spel som tvingat oss att använda den djupaste delen av vår logik. Och helt sjuka spel om lutfiskar och pepparkakor. Vi har vunnit priser, visat att bara för att vi var de yngsta på konventet betydde det inte att vi inte kunde spela. Men det var då. Och det känns bra att det får vara då. Jag tror helt enkelt var sak måste få ha sin tid. Jag har haft min "extremt-dåliga-förlorar-perioden", innebandyperioden, perioden då jag designat kläder och så rollspelets tid. Vissa saker har hakat ihop sig i varandra och som ett lapptäcke har det någonstans bildat ett mönster som någonstans är jag. Och vad som än händer kommer varje liten lapp vara viktig för att slutresultatet ska bli bra.

Vad ska man köpa till en man i sina bästa år som redan har allt? Det är min far jag talar om. Han fyller år imorgon så det är lite kris kan man säga. Har någon en riktigt bra idé så är jag evigt tacksam. Själv känner jag att detta mest är hopplöst, vad finns det som han skulle bli glad över? Vad som helst tänker du, javisst.. men vad som helst. Hur roligt är det att ge någon vad som helst. Inte alls roligt.

Igår passade jag på att måla det sista på mitt bord som jag ska ha i mitt rum. Det blev såklart skitsnyggt, men även jag fick mig en annan kulör. Jag använder lackfärg (inte alls snällt mot miljön men det ger en underbart blank yta!) och som ni kanske vet krävs både lacknafta och lite tur för att få bort alltsammans. Jag försökte inte ens utan tänker mig att det kanske nöts bort med tiden. Det ska ju synas att man är konstnär, eller?
    Bussen har nu tagit sitt förnuft till fånga och insett att det inte är hållbart att komma tio minuter försent varje morgon. De har alltså tidigarelagt avresan från sävar och lagt till fem minuter innan den ska vara i täfteå. I stan kommer vi nu vara ungef'är 07.55 till mångas förtvivlan. Men ett problem återstår fortfarande, bussen är nästan alltid full. Idag fick typ tio personer stå. Jag hade turen att få sitta, vilket jag är enormt tacksam över eftersom jag hade en växtvärksliknande smärta i benet! Men stackars alla tanter. Och skolbarn som får börja en tuff dag med att stå i bussen. Tydligen är det kommunens fel. Kanske blir ett litet klagobrev som dimper ner i deras brevlåda inom kort, om jag orkar vill säga. För hållbart, det är det sannerligen inte. 

Idag hade jag fått en tid på Koskelas ögonklinik. Christinas mamma behövde tio personer med synfel som skulle prova ut linser och jag var inte sen att tacka ja. Det var perfekt i tid eftersom jag bara för någon vecka sedan fick hem ett brev från min optiker att det var dags att göra en ny undersökning. Nu slapp jag betala för kalaset och agera "försöksperson". Dessutom fick jag en betydligt mer utförlig undersökning, där de konstaterade att mina ögon såg fina ut. Jag fick behålla samma linser och styrka och dessutom skulle de helt gratis beställa nya linser åt mig. Innan jag gick fick jag också sex flaskor linsvätska och behållare. Hos min tidigare optiker hade jag tur om jag fick en. Snacka om ett good deal.

Vid åtta-tiden kom tjejerna, innan dess hade redan Jenny pallrat sig till pappa och vi hade hunnit med en sammanfattning av gårdagen och även en förflyttning till mamma. Christina kom lite senare och i väntan på henne bjöd Elin på sin berättelse om hennes hemska dag. Låt mig ta det från början. Elin kommer ut, en aning bakis och jättearg och less. Hon ska till jobbet och är inte precis taggad. När hon kommer ut ser hon hur moppen ligger ner på marken, den spontana tanken blir då att den blåst ner. Hon lyfter upp moppen som blivit riktigt kvaddad. Suckar. Så ser Jenny en lapp. På lappen står det "Hoppas att du haft en trevlig kväll, kör försiktigt. A & C" och ett hjärta ritat. Elin blir förbannad. Någon har alltså vält hennes moppe och dessutom bemödat sig att skriva en lapp!! Hela dagen blir ett deckaarbete för att identifiera vem det möjligen kan vara. Elin har ingen aning, men känner sig givetvis lite oroad. Eftersom lappen satt där kan de klassas som vandalisering så Elin planerar ett besök hos farbror polisen, men innan dess hinner hon komma på tjejkväll hos mig. 

     Igår var jag och Christina ute och gick en sväng. Vi gick förbi en blå moped. Jag stannar upp. Visst är det här Elins? Det måste vara Elins moped. Jag tycker att vi ska lämna ett meddelande så vi börjar febrilt leta. Jag hittar en femtilapp, men kan inte komma på ett bra ställe att sätta den på utan att någon ska ta den. Det slutar med att vi tar ett Formtoppen visitkort som jag har i fickan och skriver vårt meddelande på. Jag hittar till och med lite tejp i fickan att klistra fast lappen med. Vi går nöjda därifrån. Hur dråplig är inte situationen egentligen? En god tanke blev en förstörd dag för Elins del, men i efterhand en hel massa skratt. Snacka om att få till det.

Nu har i alla fall tjejerna begett sig hem. Dum som jag är bjöd jag in Anton, Daniel och Samira som inte hade något att göra. Vad det var bra för har jag ingen aning om, allra minst eftersom jag så snabbt blir trött och somnar. Men vad sjutton, det gäller att passa på när mamma roar sig på barerna i Dublin och huset står tomt. Over and out! 

Hösten har verkligen tagit fart nu. Regn, grått och ruskigt. Och så alla löv, gula, röda, oranga. Intensiva. Rönnbär vart ögat når. Små vattenpölar att hoppa i. Så pass kallt att man börjar överväga att ta på sig mössa trots att frisyren blir förstörd. Man börjar tända en eld i kaminen på kvällarna. Kokar te som man dricker framför favoritprogramet. Och så vaknar skaparen inom mig. Jag får så tydligt en bild på min hornhinna. Så börjar det spritta i fingrarna och jag kan inte längre hålla mig undan. Jag målar. Drömmer. Tänker. Inspireras. Syr. Snickrar. Och det som är allra mest fantastiskt är att jag aldrig någonsin når ett slutresultat. Så när det blir dags för höst igen, kan konstnären i mig få liv igen. Och igen. Och igen. 

I Indien finns det 240 miljoner rökare och antalet rökare ökar, till skillnad från i de flesta andra länder. Frågan är nu om trenden vänder då ett nytt rökförbud trätt i kraft. Enkelt draget kan man säga att det endast är tillåtet att röka hemma, och i bilen. Förbud om att spotta och urinera på offentliga platser finns redan, man efterlevs inte i den mån man önskar, så frågan är om rökningen i offentliga miljöer kommer minska. Ickerökare som jag är tycker jag att det här är ett lysande förslag. Vill man förstöra sina egna lungor och hälsa, fine. Men det är ju synd att vi stackars passiva rökare ska dras med. Precis som min vän Anton tycker jag att det är allra värst när föräldrar står med sin lilla bebis och röker. Vad har den stackars oskyldiga lilla krabaten gjort för att straffas så hårt? Nu när ändå regeringen verkar ha så pass lite att göra att man beslutar om fru-gårman skyltar och förbjudna bokstavskombinationer på registreringsskyltar kan man väl lika gärna sätta sig och kåpa ihop lite regler och lagar för alla våra rökare i Sverige. Det är i alla fall något som gör skillnad.

Ann: Tobias kan jag få låna din kod till kopiatorn?
Tobias: Tiotusen.
Ann (klipsk som man är): Aah.. du får dom på måndag. I en väska.
Tobias: ???   Alltså, koden är tiotusen.  


Därefter blev det att rusa mot Shmäck där jag bestämt möte med Emma från SECO. Det blev ett riktigt givande möte som gav mig både energi och pepp att starta upp nya galna projekt på Östra. Vi får se om peppen håller i sig, och om de andra i min omgivning hakar på. Vi drack grönt hallonte som var riktigt gott och satt och pratade om både erfarenheter som ordförande, elevrådet i allmänhet och lösningar på olika problem som finns. Och jag kan absolut känna mig nöjd med mötet, som till skillnad från lite för mycket annat verkligen gav mig någonting. 
         Religionen blev som vanligt en upplevelse, och inte av det bättre slaget. Alltså ursäkta, men vad tänker kvinnan med? Jag vet ärligt inte. Och nu är det inte längre några tvivel om att hon hatar mig. Varje gång hon kommer till vår grupp spelar jag musik, pratar eller ser "allmänt oengagerad ut". Vilket jag givetvis är, då hon inte kan göra lektionerna spännande. Men jag gör då fan det jag ska. Och jag pluggar till prov. Biter ihop trots att jag vill spy och klagar högt när hon inte hör. Så att jag råkar skratta och ha roligt av andra anledningar än just vårt religionsarbete bör inte vara ett problem, snarare glädjande för henne.Vi är inte vuxna än, låt oss ha lite kul kvinna! 
     Hur som, jag överlevde och är klar med min del i redovisningen. Resten av dagen spenderades med en brandman (nej, jag var inte själv med honom) och glade Roland som inte heller verkar vara så förtjust i mig. Sedan sprang jag raka vägen mot Christinas hus där det bjöds på en massa snack, matlagning, matätning, bio och en missad buss. Ikväll tog jag även min Ben & Jerry oskuld, något som både var efterlängtat och gott. Men jag måste säga att den är inte riktigt så guuuudooooomligt god som folk säger. Antingen beror detta på ett dåligt val av smak eller helt enkelt på att jag inte var tillräckligt sugen när jag och Christina högg in på det lilla paketet. Det blev massor av snack då bussen ändå var missad. Vi passade även på att elda lite känslor och plötsligt kändes allt lite lättare. Det vart en helt fantastisk kväll, och Patrik 1,5 är en film jag rekomenderar er att se. Många ingredienser (kärlek, svek, drama, spänning, skratt) och ett lyckligt slut, givetvis. Precis som denna kväll. 

.  

Min käre vän Hampus, med samma efternamn som mig har idag fått stå för låtvalet.
Jag och Hampus har växt upp tillsammans. Sida vid sida har vi gått på samma dagis, samma klass och samma skola. När vi skulle börja sjuan ojade våra föräldrar sig över de faktum att vi inte skulle hamna i samma klass. De undrade hur vi skulle klara oss. Givetvis gick det bara fint. När det sedan blev dags för gymnasiet hamnade vi återigen på samma skola. Vi har helt enkelt upplevt en hel del tillsammans. Och jag tvivlar inte på att det kommer att bli betydligt mer.  

Det här är nog den godaste soppan jag någonsin smakat. Det var Kristoffers mamma som bjöd på den för ett bra tag sedan och jag har ännu inte lyckats förtränga den. Jag tror till och med att de som är anti-soppa skulle gilla den, så det är helt klart värt en chans. Perfekt att bjuda familjen på en lördagskväll, eller varför inte bjuda in sina vänner? Mer saffranskryddade soppor åt folket.

Det här behövs för fyra personer:
400 gr sejfiléer
300 gr laxfilé
150 gr räkor, skalade
1 st purjolök
1 st vitlöksklyfta
3 msk Touch of taste hummerfond
2 dl vatten
2,5 dl vitt matlagningsvin
2,5 dl matlagningsgrädde
1 dl creme fraiche
1 paket saffran
1 tsk salt
0,5 krm peppar
1 tsk timjan
1 tsk basilika
olivolja