Hösten har verkligen tagit fart nu. Regn, grått och ruskigt. Och så alla löv, gula, röda, oranga. Intensiva. Rönnbär vart ögat når. Små vattenpölar att hoppa i. Så pass kallt att man börjar överväga att ta på sig mössa trots att frisyren blir förstörd. Man börjar tända en eld i kaminen på kvällarna. Kokar te som man dricker framför favoritprogramet. Och så vaknar skaparen inom mig. Jag får så tydligt en bild på min hornhinna. Så börjar det spritta i fingrarna och jag kan inte längre hålla mig undan. Jag målar. Drömmer. Tänker. Inspireras. Syr. Snickrar. Och det som är allra mest fantastiskt är att jag aldrig någonsin når ett slutresultat. Så när det blir dags för höst igen, kan konstnären i mig få liv igen. Och igen. Och igen.