Jag bläddrade lite i tidningen idag och fastnade vid en nyhet om förslag om skärpta straff för våldsbrottslingar. Äntligen kanske du tänker, precis som så många andra. För visst kan man tycka att det är bedrövligt att grova våldsbrottslingar kommer så pass lindrigt undan. Men jag hör inte till den skaran som förespråkar längre och hårdare fängelsestraff. Jag tycker givetvis att det är viktigt att samhället markerar ett oacceptabelt beteende, men jag ser inte fängelse som den rätta lösningen på problemet. Inte den typ av fängelser vi har idag i alla fall. Idag återfaller 60 % av alla personer som sitter i fängelse i brott. Mer än hälften.

"De har byggt en tigerbur av stål på Hall för 5 miljoner kronor. De har snurrat ännu mer taggtråd runt fängelset för att höja säkerheten. Varför fortsätter människorna ute i samhället att begå brott när alla vi fångar sitter inlåsta i tigerburar? Skulle inte kriminaliteten minska när vi satt här inkapslade?"

Beror då detta på att de tvingats sitta isolerade från samhället alldeles för kort tid eller beror det på andra orsaker. Advokat Leif Silbersky säger "Alla är ju väl medvetna om att det heter kriminalvård, och då ska ju folk vårdas". Men i ärlighetens namn, hur många får den vård de behöver när de sitter i fängelse? De flesta som sitter i fängelse hamnar inte under tvångsvård, utan den är frivillig. Många gånger har man hört om fångar som bara "sitter av sitt straff". Vad man också glömmer, är att fängelset på många plan är psykiskt påfrestande för den intagne. Man berövas sin frihet, tvingas leva nära inpå människor man aldrig valt att leva med, förlorar möjligheten till frihet och möjligheten att ta del av samhällets förmåner och tjänster. Självständigheten är långt ifrån självständig.

"Jag uppfattar att systemet går ut på att dess uppgift är att knäcka mig. Mitt motstånd går då ut på att inte bli knäckt. Tyvärr är det inte så många som klarar det. Istället hamnar de i psykisk obalans, de glömmer, deras personlighet förändras."     

Är man inte redan i psykisk obalans när man kommer till fängelset, är man det garanterat när man väl kommer ut. Javisst, det är ett argument draget till sin spets, men inte utan substans. Jag tycker precis som de flesta andra, att vår nuvarande kriminalvård är ohållbar. Och det tycker jag dessa 60 % som återgår till brottslighet är ett tillräckligt bevis för. Men jag tycker inte att det är konstigt att siffran idag är så hög. För hur attraktiv är man som f.d. brottsling på bostadsmarknaden, arbetsmarknaden och i de sociala kretsarna. Hur smutsiga är inte våra fördomar om dessa människor? Kanske verkar nu valet att återgå till kriminaliteten inte lika puckat. För det råkar vara en enkel väg. En enkel väg som man dessutom hittar på.
 
Vad tror då jag? Jo, jag tror att alla människor kan förändras. Naivt, javisst. Men jag kan aldrig för mitt liv gå med på att en person skulle födas som brottsling. Det finns ingen ondska med oss när vi föds. Jag tror att det är något som utvecklas som en reaktion på en rad händelser och öden som drabbar en individ. Nära som inte finns där, ett samhälle som sviker eller en bristande tilltro till den egna förmågan. Fängelse ska inte bara fungera som bestraffning, eller en anhalt där man sitter av några år av sitt alldeles för långa liv, det ska vara en plats där man skapar alternativa livsvägar. En plats där samtliga tvingas till individuell vård och där målet och kravet ska vara att personen, när den väl återvänder till samhället kan fungera som en vanlig medborgare. En vistelse bör inte nödvändigtvis vara tidsbestämd, utan bör anpassas efter personens behov av vård och hjälp för att nå målet. Så längre fängelsestraff? Nej, det är en minst lika naiv lösning, som endast förlänger väntan på att en allt mer frustrerad person åter ska beträda Sveriges gator.