Nu var det dags igen. Terminens måste. Mitt näst sista i mitt liv. Ja, jag talar om utvecklingssamtalet. Som i år skulle hållas med sjävlaste rektor Tobias. Det började inte speciellt bra. Jag och mamma dök upp tio minuter för sent, äran tar vi båda på oss (mest jag). Både jag och mamma är obotliga tidsoptimister, till skillnad från pappa som alltid vill vara i god tid. Men pappa fick inte följa med, det har liksom glidit över och blivit mer mammas roll att följa med mig. Varför? Jag vet ärligt inte. Kanske för att vi är mer lika. Eller för att det förväntas att mammor ska vara mer engagerade än pappor. Men jag tror varken mamma eller pappa känner någon större sorg över detta. De vet ju båda två att jag klarar mig bra i skolan. Ibland kanske lite för bra. Och därför blev det egentligen inte speciellt mycket sagt kring sjävla skolan i sig, utan Tobias tyckte det var roligare att prata elevråd, så det var vad vi gjorde. Samtalet slutade en halvtimme senare och vi kunde nöjda gå därifrån.

     Jag gick till biblan, där jag cirka tjugo minuter senare skulle träffa informations-Emmy som är nyanställd på skolan. Under tiden jag väntade tittade jag mig runt efter en bra bok om miljön, jag tänkte att det kanske ser bra ut om man har någon litteratur också i sitt arbete, och inte enbart internetkällor. Och jag hittade en bok som föll mig perfekt i smaken, "Grön design". Som ni kanske vet älskar jag design och om den dessutom är grön är det ju enbart ett stort plus. Förhoppningsvis kan den även ge mig lite glad inspiration till uppsatsen som jag är mitt i. Därefter träffade jag på Jenny, så vi passade på att skvallra lite och skratta över allt kaos. Mötet med Emmy blev inte speciellt långvarit men helt klart var det positivt. Mina tankar har redan börjat spinna på stora kampanjer för att få igång alla icketyckande trötta elever! 
     Därefter väntade gymmet. Jag spenderade närmare två timmar där och fick en riktig genomkörare av armar, axlar, rygg och mage. Imorgon blir det ben för hela slanten. Även om jag känner av uppvärmningen i benen och rumpan, mer än jag känner av den mer "seriösa" träningen. Men så kan det ju vara. Väl hemma möttes jag av en glad Gilly som fick vänta några timmar innan jag orkade ta mig ut för en runda. Och nu sitter jag bara här och tänker på allt jag borde och skulle kunna göra men inte orkar för tillfället. Men livet är trots allt rätt underbart idag.