Jag ryckte med mig sävcon häftet innan jag gick hem idag, bara för att det var spännande att se vilka rollspel som fanns att ta del av i år. Inte för att jag tänkte delta, mest bara för att det var lite roligt att veta. I samma stund som jag började bläddra i häftet kom också minnena tillbaka. Jag deltog två år på Sävcon, med mina glada tjejkvänner. Och det är minnen för livet. Att spela rollspel kan vara riktigt, riktigt jobbigt men för det mesta är det förbannat kul. Vi har spelat spel som varit så läskiga att vi skrikt rakt ut och klängt oss fast på varandra i panik. Vi har spelat spel som fått oss att skratta rakt ut. Spel som retat oss till vansinne. Kluriga spel som tvingat oss att använda den djupaste delen av vår logik. Och helt sjuka spel om lutfiskar och pepparkakor. Vi har vunnit priser, visat att bara för att vi var de yngsta på konventet betydde det inte att vi inte kunde spela. Men det var då. Och det känns bra att det får vara då. Jag tror helt enkelt var sak måste få ha sin tid. Jag har haft min "extremt-dåliga-förlorar-perioden", innebandyperioden, perioden då jag designat kläder och så rollspelets tid. Vissa saker har hakat ihop sig i varandra och som ett lapptäcke har det någonstans bildat ett mönster som någonstans är jag. Och vad som än händer kommer varje liten lapp vara viktig för att slutresultatet ska bli bra.