Musik för själen
Ikväll är det Elin som intagit DJ-båset. Elin och jag har växt upp tillsammans och skapat oreda på vår gata, många gånger tillsammans med Ellen, ytterligare en av gatans busungar. Jag och Elin har tillsammans skapat många vackra , och även en hel del udda, pinsamma, jobbiga och helgalna minnen. Det var även Elin som var med mig dagen jag ramlade ner i en brunn. Och jag är fortfarande tacksam att hon såg till att dra upp mig, för där nere hade jag inte gärna velat spendera resten av mitt liv. Och det är bland annat därför som hon får utrymme att dela med sig av en av sina favoritlåtar här.
Nedräkningen mot studenten kan börja... ??
Som sagt, mössorna är nu valda. Varenda liten detalj är noga granskad och vald. Och inte är det lätt. Det finns ju så mycket. Kokarder och band och strimmor och brodyrer och texter hit och dit. Allt i en enda röra. Men slutligen kände vi alla att vi visste hur vi ville ha vår mössa. Och nog kommer det bli bra, för hur mycket kommer man egentligen att tänka på sin mössa när man står där som student 2009. Det kanske kan vara så att det finns viktigare saker att fokusera på "den stora dagen". Typ hur jävla bra man är. Eller hur fri man är. Eller bara glädjen över att man faktiskt överlevt en hel radda av år i skolan! Ja, inte kommer jag vara den som är bitter och sitter och gråter över valet av diamant fram på min mössa. Och efter studenten lär mössan kastas in i ett hörn där den dammar igen, och vad jag vet så bryr sig inte dammråttor särskilt mycket över mode. Speciellt inte mode som rör studentmössor. Så jag kan nöjt lägga mig till kojs ikväll. Tack för det.
Studentmössor imorgon!
Helt otroligt egentligen, men imorgon ska det provas studentmössor. Svårt att tänka sig, trots att jag varit på möte efter möte med företagen. Tagit beslut och träffat ABC-gruppen. Jag har helt enkelt varit med i hela processen, och ändå sitter jag nu och känner den där overklighetskänslan i magen. Ska verkligen jag ta studenten snart? Är det sant. JAAA, det är sant. Det var nog allt för ikväll. Bäst att krypa till kojs, så jag överlever morgondagen. Jag har ju trots allt lovat min käre bror att vi ska shoppa kläder efter jag slutat. Storasyster poäng till mig! Natti!
Bäcka väljer låt
Min kära vän Rebecka står för dagens låtval. Just nu bor hon i Trollhättan men egentligen är hon Solefteåbo. Vi träffades för tre år sedan på Tåmehawk, och har sedan dess dykt upp på samma läger varje sommar. Jag tror inte det finns någon gladare och mer positiv och påhittigare människa än Bäcka, vilket gör henne unik! Och det är också därför jag tycker om henne så väldigt mycket.
Här kommer hennes motivering till låtval
I wish I was a punk rocker (with flowers in my hair)
Första gången jag hörde låtens titel insåg jag att det här måste vara en bra låt. Men när jag hört låten första gången blev jag väldigt besviken. Den var inte alls vad jag hade förväntat mig. Den var (är) relativt lugn och jag var absolut inte på humör för stillsamhet när jag hörde den. Men eftersom den blev en av rix fms hitar hade jag inte så mycket val, den bara fanns där hela, hela tiden. Då jag i min musiktorka lyssnade mycket på radio via datorn. Rix fm är ju inte känd för att variera sina låtval speciellt mycket.
Men så en dag tog jag mig tid och lyssnade på texten. Sen dess har jag varit fast. Att på ett så lugnt och sansat sätt få fram sin åsikt är imponerande. Inte alls som galna demonstranter som binder fast sig i träd. Även fast de har något vettigt att säga lyssnar ingen eftersom de tar till så naiva sätt att visa det på. "When music really mattered and when radio was king" När musiken betydde någonting. När man använde musiken för att uttrycka sig och inte tjäna pengar på den. Tänk att det funnits en tid när man inte gjorde allt för att tjäna pengar på allting, att trovärdighet var viktigare! "And the media couldn't buy your soul" Oj oj, lyssna bara på raderna. Det fanns en gång en tid då media inte bestämde över våra liv. "And computers were still scary and we didn't know everything..." Jag kan bara säga en sak, Jag önskar att jag var en punkrockare med blommor i mitt hår!
Första gången jag hörde låtens titel insåg jag att det här måste vara en bra låt. Men när jag hört låten första gången blev jag väldigt besviken. Den var inte alls vad jag hade förväntat mig. Den var (är) relativt lugn och jag var absolut inte på humör för stillsamhet när jag hörde den. Men eftersom den blev en av rix fms hitar hade jag inte så mycket val, den bara fanns där hela, hela tiden. Då jag i min musiktorka lyssnade mycket på radio via datorn. Rix fm är ju inte känd för att variera sina låtval speciellt mycket.
Men så en dag tog jag mig tid och lyssnade på texten. Sen dess har jag varit fast. Att på ett så lugnt och sansat sätt få fram sin åsikt är imponerande. Inte alls som galna demonstranter som binder fast sig i träd. Även fast de har något vettigt att säga lyssnar ingen eftersom de tar till så naiva sätt att visa det på. "When music really mattered and when radio was king" När musiken betydde någonting. När man använde musiken för att uttrycka sig och inte tjäna pengar på den. Tänk att det funnits en tid när man inte gjorde allt för att tjäna pengar på allting, att trovärdighet var viktigare! "And the media couldn't buy your soul" Oj oj, lyssna bara på raderna. Det fanns en gång en tid då media inte bestämde över våra liv. "And computers were still scary and we didn't know everything..." Jag kan bara säga en sak, Jag önskar att jag var en punkrockare med blommor i mitt hår!
Alla vägar leder till Mariagården
Jag, Jenny, Jossa och Christina packade ihop oss i bilen och stack på studiebesök till Mariagården efter lunchen. Mariagården är ett boende för personer med särskilda behov och de har även några platser för dagverksamhet. Det ligger ute i skogen, närmare bestämt Kassjö, så det blev en liten tur. Vi kom dit och blev glatt bemötta av Anette, en av alla de som arbetar där. Vi gick in i en av husen där vi satte oss för att prata, men rätt snabbt kom en av de boende där ut och gormade. Hon verkade lite läskig, och inte allt för förtjust i vår närvaro. Det hela slutade med att Anette fick henne att återvända till sitt rum igen. Utfrågningen fortsatte och pågick ett bra tag och sedan fick vi gå runt och kolla på alla hus och delar av verksamheten. Mariagården utgår från antroposofiska människosynen, vilket man skulle kunna likna vid att människan är kropp, själv och ande och att alla dessa är lika viktiga. Varje människa bär på förmågor och dessa ska man fokusera på och ta till vara på. Och det är alltså det man gör i form av daglig verksamhet som kan vara arbete på vedbacken, i väveriet, bageriet eller som idag, trädgården. Alla får göra det dom klarar av efter egen förmåga och man hjälps åt. Gemenskap är det ord som genomsyrar hela verksamheten och som ständigt är i fokus, men det ska även finnas utrymme att koppla av och vara för sig själv på sitt rum eller ute på gården om man så önskar. Det verkar helt enkelt vara den mest perfekta platsen för avkoppling och inre frid, samtidigt som alla får chansen att ge utlopp för sitt kunnande och känna sig viktig. Och förhoppningsvis är det även så alla boende upplever Mariagården, för dess syfte handlar ju om att ge ett värdigt och fint liv åt dessa människor.
Söndagens låt
Söndagens låt presenteras av ingen mindre än Jenny!
Lyssna och njut.
"Earth overshoot day"
I tisdags var earth overshoot day, det vill säga den dag då vi konsumerat upp alla de resurser som jorden klarar av att producera under ett år utan att ta skada. Allt som vi efter i tisdags har konsumerat tär på jorden. Men beräknar att vi kommer förbruka ungefär 140 % av vad jorden klarar av, vilket betyder att vi skulle behöva 1,4 jordklot för att fortsätta med vår livsstil. Skulle alla i världen leva som de i USA skulle det krävas fem jordklot och den svenska livsstilen är inte mycket bättre, då den skulle resultera i ett behov av drygt tre jordklot!
Detta var bara en del av allt som jag spyr upp i min samhällsuppsats som ska in på fredag. Varför är sidorna så långa? Jag har suttit i nästan två timmar och speciellt långt har jag inte alls kommit, trots att jag läser och skriver flitigt. Jag tycker till och med att orden kommer till mig idag, vilket är ovanligt. Jag antar att det bara blir att kämpa vidare om jag ska hinna klart i tid, vilket jag givetvis hade tänkt mig. Önska mig lycka till och skänk jorden en tanke, snart kanske den inte finns längre...
Detta var bara en del av allt som jag spyr upp i min samhällsuppsats som ska in på fredag. Varför är sidorna så långa? Jag har suttit i nästan två timmar och speciellt långt har jag inte alls kommit, trots att jag läser och skriver flitigt. Jag tycker till och med att orden kommer till mig idag, vilket är ovanligt. Jag antar att det bara blir att kämpa vidare om jag ska hinna klart i tid, vilket jag givetvis hade tänkt mig. Önska mig lycka till och skänk jorden en tanke, snart kanske den inte finns längre...
Bastu är bra!
Vi hade en fantastisk kväll igår, även om stämningen var aningen trött mot slutet. Männen tog plats framför spisen och stekte kött, något som skapade mycket skratt för oss alla. Elin högg in på salladen och jag roade mig med vitlöksbröden. Slutresultatet blev helt klart över förväntan. Och även köttet gick utmärkt att äta. Så redan här hade jag kunnat vara nöjd. Men kvällen bjöd även på en hel massa skratt, trängsel i bastun och allmänt stoj. Givetvis åts det en aning för mycket godis och paj också, men jag antar att det är sånt som hör till. När alla började packa sig iväg var jag fortfarande pigg (snarare hade jag redan varit trött och alla vet ju att efter ett tag går det över till pigghet igen) satt ett tag framför datorn och läste om Martin och hans vänners fantastiska resa genom europa. Jag längtar verkligen efter att få göra min egna tågluff så småning om. Tack för en fantastisk kväll mina vänner!
All heder åt mannen som gett oss kvällens skratt
Fredagens låt
Anna Ternheim har varit med mig ett par år.
Hennes musik är perfekt för ruggiga höstkvällar med en kopp te.
Fler T-shirts åt folket
Gymkort invigt
Direkt efter skolan flög jag till formtoppen där jag placerade mig på löpbandet och sprang och sprang och sprang. Jag var faktiskt riktigt duktig och höll på i 45minuter och avslutade med en hel radda av situps. I morgon blir förflyttar jag mig till gymmet för ett hårt pass som förhoppningsvis gör mig handikappad hela helgen. Vi får se om jag ens vill tänka tanken att ens sätta min fot i lokalerna på lördagen. Men det är en helt annan femma. Nu tänkte jag vänta på att andra avenyn ska börja och under tiden hade jag faktiskt tänkt att använda mina hjärnceller till lite samhällsarbete, det måste ju ändå göras. Vi hörs!
Musik
Tänk lite, tack.
Igår var det någon icketänkande varelse som klickade upp Antons skåp och tog hans jacka och väska. På köpet rök Anettes jacka som också befann sig i skåpet. Senare, efter geografiprovet gick Jenny på toa och vad hittade hon där om inte Antons väska. Alla grejer var kvar, tydligen var det inga kristna som snott den, då alla hans religiösa böcker fanns kvar. Till och med passet hade dom så vänligt låtit vara. Men den två veckor gamla jackan verkade dom tycka om för den har ännu inte återkommit. Vad ska man säga? Finns det något att säga. Det är bara idiotiskt och dumt, men händer, det gör det ändå. Jag hoppas då verkligen att den där tjuven är lika snygg i jackan som Anton. Eller ännu bättre, att denne inser sitt misstag och lämnar tillbaka grejerna! Att det ska vara så svårt att bete sig som en riktig människa. Tänk lite, tack.
Som en pacemaker som tickar, för oss
Jag tror att jag är mera kär i kärleken i sig än i dig, förlåt
Men det sitter mest i skallen
Jag tänker, grubblar, velar mer än känner, längtar, trånar och går åt
Är jag hjärtlös och förfallen?
Vi petar sönder allt och tappar allt vi nånsin kunnat nå
tills bara skulden gör oss två
Det är bara tur att hjärtat klappar, ändå
Dagen går, det mulnar strax, jag tror att det är dags att gå på fest
Vi måste göra nåt åt ledan
Vad var det som gick snett, vi gjorde rätt och nu gör vi fel i ren protest
Har vi nött varandra redan
Vi lever sönder samma dagar, vad ska vi prata om idag
Var det du som blev som jag
Alla ögonblick vi jagar, för att vara nånting mer än bra att ha
Stjärnor glittrar vackert och det vimlar
av passioner kan det tyckas
Men inga stjärnor, inga himlar
över dom som inte lyckas
Jag tror att du har fastnat mer för tvåsamhet som grej, än för mig, trots allt
Det är så skönt när allt fungerar
Det skulle varit vackert, starkt och varmt, men det känns fult och kalt och kallt
Det är så trist när allt stagnerar
Och ingen vill förlora, vara den som fick ett tack
Vara den som inte stack
när tankar blev för stora, och sprack
Det var jag med allt mitt snack om större ensamhet och plats att tänka på
Det var du och dina vänner
Jag tror att jag är mera kär i kärleken i sig än i dig, hurså
Det blir fel hur man än känner
Det är så konstigt att försvinna, det känns så dumt att stanna kvar
Så befängt att leta svar
Finns ingen eld som orkar brinna
Inga röda mattor ingen stolt fanfar
Men stjärnor glittrar vackert och det vimlar
av passioner kan det tyckas
Men inga stjärnor, inga himlar
över dom som inte lyckas
Som en skymt i varandras blickar, innan allting faller loss
Som ett konstgjort litet bloss
Som en pacemaker som tickar, för oss
Våfflor och majs
Att min familj är lite udda har det aldrig varit någon tvekan om, men idag blev till och med jag paff. Mamma hade redan igår utlovat våfflor men de kom en dag senare. Och här snålades det inte, till och med glass fick vi till och majskolvar. Du såg rätt, vi åt våfflor, tzatziki, glass och majskolvar. Givetvis blandade vi inte allt, men det är illa nog som det är. Fast å andra sidan så är ju allt gott, så varför inte?
Det är faktiskt lite märkligt, men jag har aldrig gillat majs. Så började jag äta minimajs, som jag nu älskar. En annan dag smakade jag en majskolv och gillade det. Men vanlig burkmajs kan jag inte äta. Eller kan och kan, jag sväljer dem hellre hela än tar mig en smakbit. Popcorn och corn flakes slinker också ner. Men just de där små gula pluttarna har ännu inte lyckas övertyga mig om dess godhet. Det kanske kommer, vi får vänta och se.
Dagen till ära tänkte jag i alla fall bjuda på ett riktigt gott våffelrecept!
Vill ni ha majskolvar till eller inte så är det upp till er.
Det är faktiskt lite märkligt, men jag har aldrig gillat majs. Så började jag äta minimajs, som jag nu älskar. En annan dag smakade jag en majskolv och gillade det. Men vanlig burkmajs kan jag inte äta. Eller kan och kan, jag sväljer dem hellre hela än tar mig en smakbit. Popcorn och corn flakes slinker också ner. Men just de där små gula pluttarna har ännu inte lyckas övertyga mig om dess godhet. Det kanske kommer, vi får vänta och se.
Dagen till ära tänkte jag i alla fall bjuda på ett riktigt gott våffelrecept!
Vill ni ha majskolvar till eller inte så är det upp till er.
Tillagning
Till ca 10 laggar behövs:
100 g smör
2 dl crème fraiche
4 dl vatten
3 dl vetemjöl
1/2 tsk salt
2 ägg
1. Smält smöret och låt det svalna.
2. Vispa samman crème fraiche med hälften av vattnet.
3. Tillsätt mjöl och salt och vispa till en jämn smet. Blanda sedan ner resten av vattnet.
4. Vispa sist ner äggen och det avsvalnade smöret. Låt gärna smeten stå en stund före gräddningen.
5. Hetta upp våffeljärnet och smörj det före första laggen. Grädda våfflorna till fin färg. Låt dem svalna på galler.
Från den tidiga modellkarriären
Här får ni ett smakprov från min tidiga modellkarriär. Ja, jag har faktiskt sålts i butik. Dock var jag så efterfrågad att jag tvingades att utgå ur sortimentet bara några veckor efter, men jag och Viktor fick i alla fall tag i ett exemplar som bevismaterial.
Ny dator!
Nu har jag äntligen fått min nya dator. Den är så pass stor att den inte rymms i ett vanligt fodral, så jag har fått en enorm väska som knappt rymms i skåpet. Men Rolannd säger att den är mer kraftfull än ettornas dator, så jag får väl hoppas att han har rätt! Nu ska jag fixa mede bilder och annat fint så den snart känns min på riktigt.
Taggad bild från midsommar!
Taggad bild från midsommar!
En låt på kvällen
Anton introducerade mig för The Killers för ungefär ett år sedan, och sedan dess har jag varit fast. De är bra, det kan inte hjälpas. Och skivan jag fick på min födelsedag (också av Anton) var faktiskt en av mina bästa presenter det året. Fantastiskt.
Bergskedjor och andra viktiga delar av världen
I kväll har jag lyckats:
- Skålla mig på mitt te som jag lyckades hälla rakt på mig själv
- Sammanfatta en hel hög med filosofi-sidor och faktiskt förstå ungefär hälften
- Köra ett snabbt förhör på dumma berg, länder, huvudstäder och hav
- Prata med Kristoffer och skrattat som en galning åt AJ-Eriksens öde som i morgon publiceras i Sundsvalls tidning
- Fått min bror att gå och lägga sig otroligt tidigt genom att vägra låta honom se det han vill på TV
Jag bjuder också på mitt Kent-kollage från yran!
Filosofen i mig har hittat ett bra gömställe
På onsdag har vi filosofiprov. Det hade kunnat vara jättebra och riktigt roligt, men tyvärr så är inte fallet. Det som är allra mest patetiskt är att filosofi faktiskt var en av de kurser jag såg fram emot allra mest redan innan jag sökt till gymnasiet och har så sedan varit ändå tills dess att vi hade vår första lektion. Allt raserades rätt fort. Jag tror alla har en liten filosof inom oss, och jag tror att de är helt individuella. Min filosof har för tillfället sprungit och gömt sig på okänt ställe och vägrar att samarbeta. Kanske beror det på att filosofen i mig faktiskt inte bryr sig om vad i språket som är meningsfullt eller helt meningslöst. Visst kan man tycka att allt som inte går med säkerhet att säga är sant eller falskt är meningslöst, men så kan man ju tänka, hur kan vi någonsin veta med säkerhet att något är helt sant? Det kanske är en illusion? Ja, det kanske det är. Vi kanske inte lever på riktigt. Vi kanske bara pratar i meningslösa satser och råkar vi glömma bort att tänka så finns vi inte, vem vet. Dessa filosofer kanske faktiskt sitter på livets sanningar, men om jag nu mot förmodan skulle vara en illusion vill jag hemskt gärna dö ovetandes om detta. För hur kul är det att leva som en illusion?
Ni får gärna önska mig lycka till på provet. För då ska jag kunna argumentera för alla dessa skumma gubbars resonemang och livsverk. Ja, ni hör ju bara. Livsverk, om det tog en livstid för dom att komma fram till saken, hur ska då lilla jag begripa det efter en lektion? Det låter ju helt orimligt, det håller nog även filosoferna med om. God natt gott folk, och trassla inte in er i för djupa tankar. Det kan sluta med att ni dör som Descartes eller Hume, och det vill ni väl inte?
Tillbakablick på Fjäderägg
Det finns inga måsten!
Richard Wilson har skrivit boken "Can't be Arsed - 101 things not to do before you die" och jag tycker att det är toppen! Hysterin om allt man ska göra börjar bli outhärdlig, och listorna så långa att det krävs ett heltidsarbete under en livstid för att uppnå alla "måsten". Även jag har en hel del punkter på min lista, som Wilson helt hänsynslöst bara kapar med mottot att varför är det så märkvärdigt att bada med delfiner när man kan sitta i en fåtölj och titta ut genom fönstret. Och visst finns det viss sanning i det han säger. Man kanske inte behöver göra allt. Man kanske framför allt inte behöver göra saker bara för att andra anser det som ett måste, utan ska man ha en "att-göra-innan-jag-dör-lista" måste den helt och hållet utgå från vad man själv faktiskt VILL göra.
För många är alla dessa listor stressande och mer en press än morot. Dessvärre tror jag att jag hör till en av dem, som upplever hela spektaklet som en enorm press. Ändå, har jag gått med på en sida som heter "points of life", som helt hänsynslöst värderar olika saker man gjort i livet med poäng. Det kan vara resor, vad man ätit, vilka bilar man kört eller hur många barn man klämt ut. Även åldern ger poäng. Just nu är jag uppe i 390 poäng, vilket inte säger speciellt mycket alls, egentligen. Men trots allt vill jag inte helt smutsa ner dessa listor, för jag tror att om de är både realistiska och helt personliga kan de faktiskt vara till nytta. Man kanske ser till att göra de saker man drömmer om, istället för att bara traska på som vanligt. Och att göra något man drömmer om kan väl aldrig vara fel? Sedan kanske man efteråt blir besviken och tänker "Jaha, var det inte märkvärdigare än såhär?". Men då har man i alla fall fått uppleva det.
Vad man kan säga är väl att det faktiskt inte finns några måsten, och om det nu ska finnas måsten i ditt liv, se till att de utgår från dig. Och om man ska lyssna till Richard Wilson, så må inte dåligt om du inte sett filmen "Taxi driver" eller "Pulp fiction", eller inte har läst "Stolthet och fördom" av Jane Austen. Du ska heller inte känna dig ledsen om du aldrig tog dig till Thailand, eller hittat ett ragg att ha sex med på ett flygplan. Allt detta, och tusentals av andra saker går det helt klart att klara sig utan. Så gå inte i graven med besvikelse, för det minsta kan i slutändan vara det som betyder mest.
Dagens låtval
Idag serveras en sorgligt vacker låt
De må vara ett I-landsproblem men vidrigt är det
Nu ska jag berätta om bland det värsta som finns.
Man kommer hem från skolan, hungrig och less och rycker upp kylen i ren desperation. Drar ur mjölken med en väldig kraft och tar två skorpor att knapra på. Givetvis orkar man inte kolla datumet, utan man häller bara på. Reagerar inte på att mjölken ser konstig ut, utan sätter glaset till munnen och dricker. Kollar med panik på datumet och inser att mjölken är gammal. Spottar ut mjölken. Sköljer munnen. Tar tre tuggummin. Öppnar en ny mjölk, och äntligen.. det smakar normalt.
Detta är numera vardag för mig. Min mamma dricker inte själv mjölk och därför har hon aldrig någon koll på vad som står i kylen. Jag kan berätta om en annan gång då jag hällde upp mjölk i mitt glas, det sa "plask" och Kristoffer trodde det var fil och inte mjölk. Den mjölken hade haft sina bättre dagar kan jag lova. Ni anar nog inte hur jobbigt detta är, men det börjar närmast likna vårt nästa stora I-landsproblem. Så för att förhindra denna ska jag nu börja kolla datumet på mjölken noga innan jag dricker.
Lasse, fina Lasse!
Lars Winnerbäck - Elegi
Löftet brutet
För er som hängt med i svängarna gav jag ett löfte för en vecka sedan om att inte missa bussen fram till jul. Detta är nu brutet och jag sitter hemma och väntar på nästa buss som går om en timme. Jag missar alltså en lektion. Och hade det inte varit för filosofin hade jag stannat hemma idag, alltså det är inte ens en lektion jag talar om utan en bok. En bok med en hel massa tjaffs som jag inte fattar mycket alls utav, och just därför kommer behöva ägna några timmar av min helg åt. Verkligen roligt. Jag får väl börja om med mina försök att hinna med bussar nu, hur jag lyckas blir en annan historia.
Tack rektor
Dagen bjöd i alla fall på en god nyhet. Jag hade släpat mig upp till klassrådet som vi har först på morgonen för att sedan ha två timmars hål (jättebra planering schemaläggare). Förra veckan valde jag att stanna hemma och sova, vilket givetvis var väldigt dumt då jag bara några dagar innan skickat ut ett mejl till lärarna om vikten av fungerande klassråd. Givetvis var Flanken på mig så fort han såg mig och kommenterade det lilla sammanträffandet, och jag hade inga ord att försvara mig med. Så, därför kände jag mig tvungen att faktiskt pallra mig upp när klockan ringde 06.06 i morse. Och så gjorde jag. Var väl inte speciellt trött egentligen, inte i förhållande till hur pass trött jag borde ha varit med tanke på hur sent jag gick och la mig igår.
Nu i efterhand är jag i alla gall väldigt glad att jag steg upp och tog mig hela vägen till skolan. För på klassrådet hände något som jag inte ens vågat förvänta mig. Vår rektor Tobias har tagit på sig uppgiften att axla vår klass (något han säkert ångrar efter att han sett vilka hemska ungar vi är), detta beror på att Elisabeth nu läser in kurser på universitetet. Lärarlyftet kanske ni hört talas om? Annars har det inte mycket med saken att göra ändå. Tobias, vår rektor kom i alla fall fram till mig och frågade lite i förbifarten om jag ville ha en dator. Ha en dator? Vilken fråga. Självklart vill jag ha en dator. Jo, Göran (vår gymnasiechef) tyckte tydligen att jag skulle få en sådan, och så var den lilla detaljen fixad. Inte är det enbart nackdelar med att vara elevrådsordförande inte. Så nu väntar jag med spänning på min alldeles egna (okej, det är väl egentligen skolans men det är detaljer..) bärbara dator. Wihoooooo!
Nu i efterhand är jag i alla gall väldigt glad att jag steg upp och tog mig hela vägen till skolan. För på klassrådet hände något som jag inte ens vågat förvänta mig. Vår rektor Tobias har tagit på sig uppgiften att axla vår klass (något han säkert ångrar efter att han sett vilka hemska ungar vi är), detta beror på att Elisabeth nu läser in kurser på universitetet. Lärarlyftet kanske ni hört talas om? Annars har det inte mycket med saken att göra ändå. Tobias, vår rektor kom i alla fall fram till mig och frågade lite i förbifarten om jag ville ha en dator. Ha en dator? Vilken fråga. Självklart vill jag ha en dator. Jo, Göran (vår gymnasiechef) tyckte tydligen att jag skulle få en sådan, och så var den lilla detaljen fixad. Inte är det enbart nackdelar med att vara elevrådsordförande inte. Så nu väntar jag med spänning på min alldeles egna (okej, det är väl egentligen skolans men det är detaljer..) bärbara dator. Wihoooooo!
Min älskade kärlek för alltid
Din för evigt. Du&Jag 4-ever eller för alltid i mitt hjärta. Känner du igen det? Det gör i alla fall jag. För er som inte förstår vad jag menar så kan jag rekomendera en titt på apberget.se eller annan sajt efter att ni läst detta inlägg. Tvivlar ni fortfarande är ni antagligen ett hopplöst fall och det är lika bra att lägga ner direkt, ni kommer helt enkelt alltid gå miste om dessa absurda kärleksförklaringar. Men misströsta inte, för egentligen, hur mycket betyder det?
Visst har jag varit kär. Åhja, jag har varit så kär att jag bara haft en person i tankarna och näst intill varit beredd att dö för honom. Jag har älskat. Och att älska och tycka om och vara kär är helt fantastiskt och jättebra, det ska vi fortsätta göra. Det jag stör mig på är inte känslorna i sig, för att dom finns tvivlar jag inte alls på. Men sedan när blev det så viktigt att efter en vecka tillsammans lova sin kärlek för evigt. Hur realistiskt är det? Inte speciellt skulle jag säga, då saker har en tendens att förändras, så även kärlek. Förälskelse, blir kärlek som blir till att älska som blir till att älska på rutin som tillslut blir till att älska men inte längre komma ihåg varför man älskade för att sluta med ett uppbrott och separationsångest. Så är det bara, den känsla man har efter en månad, tre eller ett år är inte densamma även om det helt klart kan vara kärlek i samtliga. Därför tycker jag det bara känns falskt och konstigt när folk säger att de ska vara "Vi förevigt". Hur kan de vara så säkra? Hur kan de veta? Nej, de kan de förståss inte. Men de säger sådär ändå, för att det låter bra och för att de just för stunden önskar att det skulle kunna få vara så fantastiskt och fint som det är just nu.
Samma sak är det med orden "Jag älskar dig". Har ni fått höra dom någon gång? Jag trodde väl det. Kanske brukar dina föräldrar påminna dig ibland, eller dina vänner eller ännu mer troligt eventuell pojk- eller flickvän. Och nog är det härligt att få höra att man är älskad. Men kan man älska någon man känt i en vecka? En månad? Jag vet inte om man kan det. Visst kan man älska det man vet och känner hos en person, men vad hände med allt det andra som ännu är outforskat. De ouforskade har dessutom en tendens att råka vara det mest bedrövliga hos människor, för jag menar man flörtar inte gärna när man är arg och depressiv och allmänt finnig och äcklig. Dom bitarna av ens personlighet dyker upp när förhållandet blivit mer "stabilt" och det är väl ungefär när dom dykt upp som det där "Jag älskar dig" funkar. För då känns det med ens betydligt mer sanningsenligt. Man kanske kan börja tala om en framtid för evigt tillsammans när man levt ihop en hel radda med år och varit med om det mesta, men det förståss, riktigt säker kan man aldrig bli.
Vad vill jag nu ha sagt med all denna galla och mitt i all oreda. Jo, nämligen det att komplimanger och vackra ord är jättebra, men det måste kännas ärligt. Och historier om evig kärlek och jag älskar dig-budskap bör inte överanvändas, för en dag kanske det inte längre betyder något för oss. Hur ska vi då uttrycka våra verkliga känslor?
Visst har jag varit kär. Åhja, jag har varit så kär att jag bara haft en person i tankarna och näst intill varit beredd att dö för honom. Jag har älskat. Och att älska och tycka om och vara kär är helt fantastiskt och jättebra, det ska vi fortsätta göra. Det jag stör mig på är inte känslorna i sig, för att dom finns tvivlar jag inte alls på. Men sedan när blev det så viktigt att efter en vecka tillsammans lova sin kärlek för evigt. Hur realistiskt är det? Inte speciellt skulle jag säga, då saker har en tendens att förändras, så även kärlek. Förälskelse, blir kärlek som blir till att älska som blir till att älska på rutin som tillslut blir till att älska men inte längre komma ihåg varför man älskade för att sluta med ett uppbrott och separationsångest. Så är det bara, den känsla man har efter en månad, tre eller ett år är inte densamma även om det helt klart kan vara kärlek i samtliga. Därför tycker jag det bara känns falskt och konstigt när folk säger att de ska vara "Vi förevigt". Hur kan de vara så säkra? Hur kan de veta? Nej, de kan de förståss inte. Men de säger sådär ändå, för att det låter bra och för att de just för stunden önskar att det skulle kunna få vara så fantastiskt och fint som det är just nu.
Samma sak är det med orden "Jag älskar dig". Har ni fått höra dom någon gång? Jag trodde väl det. Kanske brukar dina föräldrar påminna dig ibland, eller dina vänner eller ännu mer troligt eventuell pojk- eller flickvän. Och nog är det härligt att få höra att man är älskad. Men kan man älska någon man känt i en vecka? En månad? Jag vet inte om man kan det. Visst kan man älska det man vet och känner hos en person, men vad hände med allt det andra som ännu är outforskat. De ouforskade har dessutom en tendens att råka vara det mest bedrövliga hos människor, för jag menar man flörtar inte gärna när man är arg och depressiv och allmänt finnig och äcklig. Dom bitarna av ens personlighet dyker upp när förhållandet blivit mer "stabilt" och det är väl ungefär när dom dykt upp som det där "Jag älskar dig" funkar. För då känns det med ens betydligt mer sanningsenligt. Man kanske kan börja tala om en framtid för evigt tillsammans när man levt ihop en hel radda med år och varit med om det mesta, men det förståss, riktigt säker kan man aldrig bli.
Vad vill jag nu ha sagt med all denna galla och mitt i all oreda. Jo, nämligen det att komplimanger och vackra ord är jättebra, men det måste kännas ärligt. Och historier om evig kärlek och jag älskar dig-budskap bör inte överanvändas, för en dag kanske det inte längre betyder något för oss. Hur ska vi då uttrycka våra verkliga känslor?
Aaaaaaah aaaah
Du kysste mig nyss, det kommer bara leda till nått ont.
En giraff i gymmet?
Vi spenderade alltså friluftsdagen på Gamlia gymmet. Allt började redan när jag, Jossa och Jenny stod i omklädningsrummet och bytte om. Plötsligt bankade det hårt på dörren, så pass hårt att vi alla hoppade till. Det var Anton, såklart. Han ville bara informera oss om att hela svenska landslaget i basket hade ramlat in på gymmet och just i denna stund tränade för fullt. Jag tyckte hela situationen blev absurd. Skulle alltså jag, lilla otränade jag, träna med killar som når en längd av två Ann? Jag drabbades sedan av panik, som sedan övergick till ett "Faaan vad tufft, let's go". Så ramlade även vi in. Och som vanligt kände man testosteronet vibrera i luften så fort vi satte en fot innanför gymmets tröskel, precis som väntat var vi tjejer klart underrepresenterade. Men om det är något jag lärt mig från styrketräningen på skolan så är det i alla fall att killar är inte att bry sig om, det är bara att träna på som om de inte fanns. Så vi satte oss på motionscyklarna, som förövrigt var perfekt placerade så vi hade uppsikt över samtliga spelare och dessutom hade en ypperlig möjlighet att peka ut de snyggaste. Sedan satte vi igång med själva träningen och eftersom vi gärna ville imponera blev det en riktig genomörare.
Så kanske ni tror att all spänning slutar där, men ack så fel ni har. För så fort svenskarna lämnat gymmet ersattes de av georgier, och om svenskarna var långa var det ingenting emot vad georgierna var. De tränade dessutom extra länge och gjorde mycket märkliga övningar. Anton sa att det var för att övningarna var speciellt framtagna för att passa perfekt till basketspelare. Sjävlklart var det så. Och medan vi blev svettiga och drack vatten fick georgierna en specialblandad sportdryck som säkert smakade kardemumma eller något annat festligt. Vi fortsatte träna, och höll på i nästan två timmar. Mot slutet kom två vackra damer i sina bästa år och erbjöd oss lite red bull, Hampus såg skräckslagen ut för han trodde att det var en biljettkontrollant. Men även han fick sin red bull och rätt snabbt blev han sig själv igen. Därefter gick vi med raska steg mot subway för att motverka eventuell viktnedgång i samband med vår träning. Och det enda jag har att tillägga nu är att om jag inte tar mig upp ur sängen imorgon beror det 1. På att Elin blivit så less på min otålighet att hon helt enkelt slagit mig svimmad för ett par dygn. Eller 2. På att jag tvingats träna så hårt för att imponera på landslag att mina muskler i ren protest vägrar arbeta under de kommande dagarna eller för den delen veckorna.
En fri lufts dag
Skönt med lite luftiga dagar då man får röra sig och inte behöver sitta stilla vid en skolbänk en hel dag. Dessutom ska det bli extra roligt att åka till Elin efteråt och följa med henne till ponnyn. Det var verkligen länge sedan jag red, så det ska bli både utmanande och spännande. Fast troligen sitter väl det mesta kvar, jag har för er som inte vet, faktiskt ridit i rätt många år. Även fast jag aldrig blivit något proffs eller så, så vet jag i alla fall hur man ska få kraken att gå och stanna. En helt okej början. Så det kan man väl säga är min dag, gym, subway och Elin. Kan inte bli mycket bättre. Vi hörs!
Förväntan
Visst är det pinsamt, egentligen men allt har sin början förra året. Jag började då se Andra Avenyn, som så många andra. Men istället för att tröttna och klaga på dåligt skådespel så har jag fortsatt titta. Inte ett avsnitt har jag missat och samtliga karaktärer har blivit lite utav mina vänner, eller för den delen ovänner. Tidigare har jag haft otroligt svårt att följa serier, jag har helt enkelt inte haft den tiden, men nu finns den. Därför blev Andra Avenyn den första hela serien jag slaviskt följde, och just därför känns det faktiskt lite pirrigt att det snart drar igång igen. Och faktiskt så bryr jag mig inte om dåligt skådespel eller annat för Andra Avenyn bjuder på drama så det räcker och blir över även för mitt liv. Inte för att jag har brist på drama just nu, men man vet ju inte vad de kommande månaderna har att bjuda på.
Hotel song - Regina Spektor
Kvällens sång. Gillar känslan jag får av den, det är glädje.
Let me go
Idag har jag för första gången arbetat helt själv på Sandro, och på köpet överlevt. Det var ett tag vid tolv då kunderna kom på löpande band, annars var det rätt lugnt och jag hann tänka både en och två tankar. Dessutom hann jag med att göra två misslyckade utskrifter. Annars då? Jo, jag och Elin drog och spanade in café Göteborg. Det är inte omöjligt att vi återkommer, men då blir det antagligen en av de fantastiska luncherna jag kommer avnjuta. De såg verkligen läskande ut! Jag och Elin ägnade även eftermiddagen åt självömkan och diskussioner kring livets jävlighet. Vi försökte oss på att hitta på något "wild and crazy" att utföra för att krydda våra liv, men kom inte fram till något vettigt. Inte mer än det vanliga, vi borde bli rika, starta ett företag eller bara åka jorden runt. Det är sådana mina och Elins träffar är, väldigt lite realism och desto mer framtidsplanering och drömmar. I sista stund insåg vi att det nu var dags att starta "projekt odla" på riktigt och plötsligt fick vi riktigt bråttom iväg. Vi började vår tur inne på Hemköp där vi införskaffade en honungsmelon, avokado, lime och passionsfrukt. Därefter bar det av till buketten som just hade hunnit stänga. Vi gick då mot bussen. Kvällen ägnades åt att få fram diverse frön men vi blev föga besvikna då vi till vår förvåning inte hittade en kärna i den lilla limen. Därför får limen symbolisera dagens sämsta köp. Dagens bästa köp blir garanterat "Ume-påsen" för de ynka 20 kronor som går till Öppen Gemenskap. Köp den du också, den är till och med miljövänlig.
En vecka i Turkiet
Torsdag 28 Augusti 2008 och klockan är snart nio. Jag och Jenny kommer förväntansfulla och lite nervösa till Umeå flygplats. Jag tar mig igenom säkerhetskontrollerna och några timmar senare möts vi av den kvava värmen på Antalya flygplats. Som vanligt blir det lite utav en chock. Med pirr i magen beger vi oss för att hämta ut vårt bagage och därefter mot bussarna som bär på svaret om vars vi ska bo. Eftersom det i brevet jag fick hem i samband med bokningen stod en hel radda med saker man skulle räkna med när man åkte ospecificerat var detta riktigt pirrigt, skulle vi hamna långt utanför stan i ett ruckel till lägenhet? Vi hade ingen aning, mer än att hotellet hete Iris, vilket vi snabbt luskat reda på. Att vi skulle mot Alanya visste vi dessutom, som bara det kändes en aning betryggande. Bussresan gick bra, vissa var mer taggande än andra och till den kategorin föll onekligen "bantningskvinnan" på 50+ in.
Reseguiden "Är det någon som tänkt banta under sin semester?"
Kvinna 50+ "JAAAA, Jaaaag ska..!"
Riktigt taggad på en semester i turkiet, dock måste hon ha missat mängden kalorier som faktiskt alkohol innehåller, eller följer hon nya dieternas inriktning?
Hur som, vi kom slutligen fram till vårt hotell och vår första tanke var, "det här duger väl". Men vår första tanke fick rätt snart bytas ut mot en betydigt mer positiv. Fem minuter från stranden, nära till city, en stor fin lägenhet med två balkonger och en liten pool att svalka sig i. Vad mer behöver man? Vi gav oss nöjda ut på jakt efter en bra restaurang att äta på och fastnade vid en av alla restauranger vid strandkanten. Det var ett helt okej place att äta på och vi fick en trevlig start på vår vecka i Alanya.
Det första vi bokat in oss på var vårt första måste, hamam. Vi åkte redan på morgonen med bussen som gick gratis från hotellet. Vi blev avsläppta på en plats och ingen tycktes ha en aning om vart just vårt hamam låg. Som tur var hade vi sällskap av fyra tjejer från Vindeln som ställdes inför samma dilemma. Vi gjorde sällskap och efter en hel del kringel-krokar nådde vi vårt mål, Kleopatra hamam. Det gick till som det brukar och var helt underbart skönt och även välbehövligt för min del. Guiden på bussen sa att man kunde få lös 150 gram hud av skrubben och jag skulle inte bli förvånad om jag satt det nya rekordet. Snacka om mycket döda hudceller man kan gå och bära på intet ont anandes! Efter skrubb och skum fick vi en alldeles för kort oljemassage. Så var det bara att ge sig av ut i värmen igen och bli lika svettig och äcklig som vi var när vi kommit fram, även om vi nu var både renare och fräschare än någonsin.
Vi gick ner på Kleopatrastranden där vi la oss till ro på varsin solstol. Det hann inte gå en allt för lång stund innan en skrikandes glassförsäljare nådde oss. "IIIIIIII SCREEEEEEAM". Han gick sin vända och kom sedan åter. Åhnej tänkte jag, ska han försöka få oss att köpa glass nu. Men istället började han en riktig utfrågning, pekandes på en turk längre bort på stranden.
GF "Is that your boyfriend?"
Jag "Nooo?" (Helt ställd, varför trodde han det?)
Därefter fortsatte han tjata om något jag knappt förstod och fem sekunder senare var han borta igen.
När vi sedan återvände till havet för ett svalkande dopp dök vem, om inte min pojkvän till turk upp nyfiken på vad killen egentligen frågat mig. Inte förrän då insåg jag hur riggat allt var. Men jag svarade ärligt som det var och strax haglade frågorna. Vars kommer du ifrån? Hur länge har du varit här? Första gången i Alanya? Vad heter du?. Ett par sekunder senare var det inte bara en turk där, utan två och Jenny och jag blev måltavlor för en utfrågning som vi snart skulle tvingas vänja oss vid. Jag, som höll på att drunkna i vågorna fick vänligt nog klänga mig fast på deras madrass och snart var den mer vår än deras. När det blev tal om dejter försökte jag och Jenny oss på misslyckade ursäkter men det hela slutade med att vi tvingades fly upp på stranden. På kvällen var det ett så kallat "pool party" och vi tackade ja till att närvara. Något vidare party blev det dock aldrig men vi träffade två trevliga tjejer som spenderade deras sista kväll efter en två veckors lång semester i Alanya. Vi tog chansen och passade på att fråga ut dem om de bästa ställerna, vad man skulle undvika och hur de hanterat olika situationer och vi fick helt klart en del värdefull information. Efter en liten runda bland bazarerna tog jag och Jenny en tidig kväll och somnade gott, nu i ett rum med AC på max.
Lördagen kom även den och nu började min hemlängtan släppa, något jag nu ångrar djupt att jag slösade mina två första dagar med. Jag och Jenny valde i alla fall att spendera dagen vid poolen och senare även stranden närmast vårt hotell. Snåla som vi är, eller ekonomiska som vi skulle uttrycka det lade vi oss på vår strandfilt, men vi var snart sandiga från topp till tå. Detta uppmärksammades av en vänlig turk som bjöd oss på fria solstolar och senare även sprite. Givetvis i utbyte mot ett litet samtal, främst med Jenny. På väg hem från stranden och affären som vi även tagit oss en sväng i mötte vi en glad försäljare. Han tyckte absolut att vi skulle åka på en båttur men vi var riktigt skeptiska, det slutade ändå med att vi fick en tur bokad om än betydligt billigare. Försäljaren som kände sig nöjd började då istället fråga ut oss om eventuella pojkvänner men övergick rätt snart till att enbart prata sex. Jag upplevde hela situationen som rätt olustig men Jenny frågade glatt om hans vanor när det gällde sex och stränder. Men även turkens prat nådde sitt slut och vi gick åter ut i värmen med ett nytt försök att ta oss hem. Denna gång tog vi oss hela vägen. På kvällen lagade jag och Jenny till en förstklassig supé bestående av grekisk inspirerad sallad, pasta och en pastasås som snarare liknade soppa. Vi satt sedan uppe hela kvällen och pratade skit och strunt om livet.
Jennys motto lyder "Man ska ta vara på semestern". Detta motto i praktiken innebär inga långa mornar men denna morgon lyckades jag faktiskt få sova ända till halv tio. Givetvis var Jenny redan uppe och när jag vaknat upp var frukosten redan framdukad på bordet ute på balkongen. Därefter bar det direkt av till poolen, det gäller nämligen att lapa de soltimmar man kunde få där då hotellet hade en tendens att vara i vägen för solskenet när eftermiddagen närmade sig. Vid poolen blev det även en del kortspel med Jim, Joakim och Filip. Eftersom jag råkar vara en sällsynt bra kortspelare tog jag hem vinst efter vinst, men när förlusten närmade sig beslöt jag mig för att besöka poolen. Vad som riktigt hände sedan minns jag inte, men efter ett X antal dränkningsförsök senare och en luftmadrass mindre kändes inte poolen lika lockande längre och jag och Jenny gick upp till vårt rum för en bättre dusch. Middagen avnjöts på en restaurang i en mörk gränd i sällskap av de tre nyfunna vännerna. Efter måltiden lyckades jag och Jenny på något märkligt sätt smita iväg på toaletten precis i samma stund som kyparen kom med notan och när vi kom tillbaka ut stod samtliga upp redo att gå. Jag och Jenny hakade på och inte förrän efteråt reflekterade vi över att vi inte betalt något. Jag hoppas för mitt liv inte någon trodde att det var menat att det skulle sluta så. På kvällen satt vi på balkongen och spelade kort och förde ett allmänt liv, något som vi rätt snabbt fick veta då de ringde från receptionen både en och två gånger. Sista gången hotade de med polisen och vi blev på bara några sekunder tysta som möss. Kvällen fick ett abrupt slut och killarna återvände till sitt rum.
Måndagen bjöd på båttur. Men när bussen som skulle hämta upp oss var tjugo minuter sen började jag och Jenny oroa oss på riktigt. När den började bli en dryg halvtimme försenad började vi förstå att vi troligen blivit lurade. Men som tur var hade vi fel, eller tur och tur. Så här i efterhand hade de gärna fått tagit pengarna och stuckit. Båtturen var ingen höjdare, även om vi träffade två trevliga svenskar som inte skulle må dåligt av en kurs i geografi. Inte helt oväntat såg vi inga delfiner och eftersom de beslagtagit allt vårt vatten innan båtturen började var vätskebristen ett faktum när vi flera timmar senare äntligen nådde land igen. Resten av kvällen spenderade jag i en gungande känsla av vågor, jag behöver kanske inte ens nämna att alkohol inte var att tänka på den kvällen. Resten av veckan förlöpte väldigt likt de resterande dagarna med chill vid poolen, liv på stranden och samtal långt in på natten. Sista måltiden blev för mig och Jenny även den bästa då vi valde en riktigt turkisk restaurang. Vi åt sallad, kebab (något special i en kokande skål) och som avslut på måltiden serverades vi resans första kopp turkiskt te. Denna måltid blev i slutändan även den billigaste, något vi ska ta lärdom av även i framtiden. Efter en sista tur bland bazarerna kom vi hem trötta med nya kläder i våra påsar. Hemresan var då knappt två timmar ifrån oss och deppen var ett faktum.
Hemresan är knappast värd att skriva om. Som de flesta andra hemresor var det bara deppigt. Dessutom bjöd den inte på mycket sömn och mer illamående än välmående. Ändå var jag och Jenny fast beslutna om att ta oss till skolan samma morgon som vi kom hem. Så här i efterhand kan jag inte kalla det annat än idioti, även om det faktiskt gick relativt bra. Sammanfattningsvis kan jag säga som så, det var bättre än väntat och jag tvekar inte alls på att återvända så fort kassan tillåter. Maten var inget att hurra över, men stämningen och människorna går aldrig att jämföra med Sverige och jag kände mig hemma. Kanske hade alla turkar en poäng när de gång, på gång, på gång ifrågasatte om jag verkligen var svensk. Trots att jag under hot örsök få mamma att erkänna att jag är adopterad förnekar hon ännu, men man vet aldrig vad framtiden har att visa.
Vad vore jag utan mormor?
Det händer att jag missar bussen. Det händer faktiskt rätt ofta. Många brukar säga att jag måste kliva upp tidigare, men faktum är att det sällan är tiden jag kliver upp som är felet. För det är när jag har massor av tid över som jag missar de allra flesta bussarna, och inte de gånger jag tvingas duscha snabbt, äta snabbt och borsta tänderna snabbt. Ta idag till exempel. Jag låg redan från klockan sex och väntade på att klockan skulle ringa, jag var rätt pigg. Klockan ringde aldrig, det gjorde däremot Hampus. Jag svarade att jag sov, la på och försökte blunda vidare. Men som ni vet är det inte alls roligt att ligga och blunda medan hela kroppen spritter och längtar efter att få kasta sig upp. Istället började jag läsa i min svenskabok, som förövrigt är skriven 1939 och råkar vara en helt okej bok att läsa sådär på morgonkvisten. Jag läste kanske en halvtimme då väckarklockan (eller mer sanningsenligt, mobilen) började skråla. Jag klev upp, duschade länge, sminkade mig och klädde på mig, hann sortera in min tvätt i garderoben, gick ner och åt frukost framför tvn och bara tog det sådär allmänt lugnt. Jag var klar 9, men eftersom bussen går tjugo över satt jag kvar framför tvn och tittade och så vips var klockan 09.18 och jag fick stressa som en gris. Givetvis missade jag bussen.
Och vad gör man då när man missat bussen, när nästa går 10.50 och lektionen hinner börja innan dess. Jo, man ringer mormor. Söta, rara lilla mormor som alltid så tålmodigt säger att hon kommer och skjutsar in mig. Sagt och gjort. Hon kommer. Hon kör. Och bäst av allt, hon klagar inte ens. Men det där med att ringa mormor varje gång man missar bussen tycker jag känns lite jobbigt. Dels händer det lite för ofta och dessutom tycker jag att det är jobbigt att be om en sådan tjänst, just eftersom jag tvivlar på att hon ens skulle våga säga nej. Så därför kära läsare kommer jag här med ett löfte, eller i alla fall ett mål. Det lyder som följer, jag ska inte missa en enda buss fram till jul. Alltså, inte en morgon ska jag tvingas ringa och be mormor om skjuts. Jag ska i ur och skur stå vid busshållsplatsen i tid och se bussen komma emot mig. Om jag ska springa till bussen ska det vara så pass genomtänkt att jag hinner med den. Inte en gång innan jul ska ni få höra mig klaga över missade bussar. Önska mig lycka till, för detta är en utmaning att bita i!
Och vad gör man då när man missat bussen, när nästa går 10.50 och lektionen hinner börja innan dess. Jo, man ringer mormor. Söta, rara lilla mormor som alltid så tålmodigt säger att hon kommer och skjutsar in mig. Sagt och gjort. Hon kommer. Hon kör. Och bäst av allt, hon klagar inte ens. Men det där med att ringa mormor varje gång man missar bussen tycker jag känns lite jobbigt. Dels händer det lite för ofta och dessutom tycker jag att det är jobbigt att be om en sådan tjänst, just eftersom jag tvivlar på att hon ens skulle våga säga nej. Så därför kära läsare kommer jag här med ett löfte, eller i alla fall ett mål. Det lyder som följer, jag ska inte missa en enda buss fram till jul. Alltså, inte en morgon ska jag tvingas ringa och be mormor om skjuts. Jag ska i ur och skur stå vid busshållsplatsen i tid och se bussen komma emot mig. Om jag ska springa till bussen ska det vara så pass genomtänkt att jag hinner med den. Inte en gång innan jul ska ni få höra mig klaga över missade bussar. Önska mig lycka till, för detta är en utmaning att bita i!
That girl is so dangerous
Eftersom jag inte varit duktig alls på att blogga i helgen ska jag bjuda på två bilder från Turkiet och hoppas att det känns lite bättre efter det. I kväll ska jag tillbringa natten hos Jenny och därför lär det inte bli bloggande om Turkiet ikväll heller. Men i morgon är en bättre dag, så kanske.. kanske!
Jenny fick sprite av en beundrare, tur att han kände sig tvungen att bjuda mig med!
Madrassen som bara ett par dagar senare inte längre var en madrass att tala om.
Åter i Sverige
Jag är för trött för att komma med en lång utläggning om min vecka i Turkiet, allt jag för tillfället kan säga är att det har varit så jävla klockrent underbart. Jag och Jenny hade aldrig kunnat njuta mer och aldrig att vi skulle tacka nej till ytterligare en vecka i värmen, med känslan, med människorna och allt lyckorus. Jag har vunnit mitt skratt tillbaka och ärligt kunnat säga att jag varit lycklig. Det har inte varit många punkter att klaga på och jag har vuxit. Tack Jenny, för du är den underbaraste vännen jag känner. Senare får ni bilder, en hel massa berättelser om våra upplevelser och tankar från turkland. Tills vidare får ni njuta av en av våra "Turkiet-låtar".