Vi spenderade alltså friluftsdagen på Gamlia gymmet. Allt började redan när jag, Jossa och Jenny stod i omklädningsrummet och bytte om. Plötsligt bankade det hårt på dörren, så pass hårt att vi alla hoppade till. Det var Anton, såklart. Han ville bara informera oss om att hela svenska landslaget i basket hade ramlat in på gymmet och just i denna stund tränade för fullt. Jag tyckte hela situationen blev absurd. Skulle alltså jag, lilla otränade jag, träna med killar som når en längd av två Ann? Jag drabbades sedan av panik, som sedan övergick till ett "Faaan vad tufft, let's go". Så ramlade även vi in. Och som vanligt kände man testosteronet vibrera i luften så fort vi satte en fot innanför gymmets tröskel, precis som väntat var vi tjejer klart underrepresenterade. Men om det är något jag lärt mig från styrketräningen på skolan så är det i alla fall att killar är inte att bry sig om, det är bara att träna på som om de inte fanns. Så vi satte oss på motionscyklarna, som förövrigt var perfekt placerade så vi hade uppsikt över samtliga spelare och dessutom hade en ypperlig möjlighet att peka ut de snyggaste. Sedan satte vi igång med själva träningen och eftersom vi gärna ville imponera blev det en riktig genomörare. 
   Så kanske ni tror att all spänning slutar där, men ack så fel ni har. För så fort svenskarna lämnat gymmet ersattes de av georgier, och om svenskarna var långa var det ingenting emot vad georgierna var. De tränade dessutom extra länge och gjorde mycket märkliga övningar. Anton sa att det var för att övningarna var speciellt framtagna för att passa perfekt till basketspelare. Sjävlklart var det så. Och medan vi blev svettiga och drack vatten fick georgierna en specialblandad sportdryck som säkert smakade kardemumma eller något annat festligt. Vi fortsatte träna, och höll på i nästan två timmar. Mot slutet kom två vackra damer i sina bästa år och erbjöd oss lite red bull, Hampus såg skräckslagen ut för han trodde att det var en biljettkontrollant. Men även han fick sin red bull och rätt snabbt blev han sig själv igen. Därefter gick vi med raska steg mot subway för att motverka eventuell viktnedgång i samband med vår träning. Och det enda jag har att tillägga nu är att om jag inte tar mig upp ur sängen imorgon beror det 1. På att Elin blivit så less på min otålighet att hon helt enkelt slagit mig svimmad för ett par dygn. Eller 2. På att jag tvingats träna så hårt för att imponera på landslag att mina muskler i ren protest vägrar arbeta under de kommande dagarna eller för den delen veckorna.