Torsdag 28 Augusti 2008 och klockan är snart nio. Jag och Jenny kommer förväntansfulla och lite nervösa till Umeå flygplats. Jag tar mig igenom säkerhetskontrollerna och några timmar senare möts vi av den kvava värmen på Antalya flygplats. Som vanligt blir det lite utav en chock. Med pirr i magen beger vi oss för att hämta ut vårt bagage och därefter mot bussarna som bär på svaret om vars vi ska bo. Eftersom det i brevet jag fick hem i samband med bokningen stod en hel radda med saker man skulle räkna med när man åkte ospecificerat var detta riktigt pirrigt, skulle vi hamna långt utanför stan i ett ruckel till lägenhet? Vi hade ingen aning, mer än att hotellet hete Iris, vilket vi snabbt luskat reda på. Att vi skulle mot Alanya visste vi dessutom, som bara det kändes en aning betryggande. Bussresan gick bra, vissa var mer taggande än andra och till den kategorin föll onekligen "bantningskvinnan" på 50+ in.

   

   Hur som, vi kom slutligen fram till vårt hotell och vår första tanke var, "det här duger väl". Men vår första tanke fick rätt snart bytas ut mot en betydigt mer positiv. Fem minuter från stranden, nära till city, en stor fin lägenhet med två balkonger och en liten pool att svalka sig i. Vad mer behöver man? Vi gav oss nöjda ut på jakt efter en bra restaurang att äta på och fastnade vid en av alla restauranger vid strandkanten. Det var ett helt okej place att äta på och vi fick en trevlig start på vår vecka i Alanya.

    

   Det första vi bokat in oss på var vårt första måste, hamam. Vi åkte redan på morgonen med bussen som gick gratis från hotellet. Vi blev avsläppta på en plats och ingen tycktes ha en aning om vart just vårt hamam låg. Som tur var hade vi sällskap av fyra tjejer från Vindeln som ställdes inför samma dilemma. Vi gjorde sällskap och efter en hel del kringel-krokar nådde vi vårt mål, Kleopatra hamam. Det gick till som det brukar och var helt underbart skönt och även välbehövligt för min del. Guiden på bussen sa att man kunde få lös 150 gram hud av skrubben och jag skulle inte bli förvånad om jag satt det nya rekordet. Snacka om mycket döda hudceller man kan gå och bära på intet ont anandes! Efter skrubb och skum fick vi en alldeles för kort oljemassage. Så var det bara att ge sig av ut i värmen igen och bli lika svettig och äcklig som vi var när vi kommit fram, även om vi nu var både renare och fräschare än någonsin.

   Vi gick ner på Kleopatrastranden där vi la oss till ro på varsin solstol. Det hann inte gå en allt för lång stund innan en skrikandes glassförsäljare nådde oss. "IIIIIIII SCREEEEEEAM". Han gick sin vända och kom sedan åter. Åhnej tänkte jag, ska han försöka få oss att köpa glass nu. Men istället började han en riktig utfrågning, pekandes på en turk längre bort på stranden.

   

   När vi sedan återvände till havet för ett svalkande dopp dök vem, om inte min pojkvän till turk upp nyfiken på vad killen egentligen frågat mig. Inte förrän då insåg jag hur riggat allt var. Men jag svarade ärligt som det var och strax haglade frågorna. Vars kommer du ifrån? Hur länge har du varit här? Första gången i Alanya? Vad heter du?. Ett par sekunder senare var det inte bara en turk där, utan två och Jenny och jag blev måltavlor för en utfrågning som vi snart skulle tvingas vänja oss vid. Jag, som höll på att drunkna i vågorna fick vänligt nog klänga mig fast på deras madrass och snart var den mer vår än deras. När det blev tal om dejter försökte jag och Jenny oss på misslyckade ursäkter men det hela slutade med att vi tvingades fly upp på stranden. På kvällen var det ett så kallat "pool party" och vi tackade ja till att närvara. Något vidare party blev det dock aldrig men vi träffade två trevliga tjejer som spenderade deras sista kväll efter en två veckors lång semester i Alanya. Vi tog chansen och passade på att fråga ut dem om de bästa ställerna, vad man skulle undvika och hur de hanterat olika situationer och vi fick helt klart en del värdefull information. Efter en liten runda bland bazarerna tog jag och Jenny en tidig kväll och somnade gott, nu i ett rum med AC på max. 

   

   Lördagen kom även den och nu började min hemlängtan släppa, något jag nu ångrar djupt att jag slösade mina två första dagar med. Jag och Jenny valde i alla fall att spendera dagen vid poolen och senare även stranden närmast vårt hotell. Snåla som vi är, eller ekonomiska som vi skulle uttrycka det lade vi oss på vår strandfilt, men vi var snart sandiga från topp till tå. Detta uppmärksammades av en vänlig turk som bjöd oss på fria solstolar och senare även sprite. Givetvis i utbyte mot ett litet samtal, främst med Jenny. På väg hem från stranden och affären som vi även tagit oss en sväng i mötte vi en glad försäljare. Han tyckte absolut att vi skulle åka på en båttur men vi var riktigt skeptiska, det slutade ändå med att vi fick en tur bokad om än betydligt billigare. Försäljaren som kände sig nöjd började då istället fråga ut oss om eventuella pojkvänner men övergick rätt snart till att enbart prata sex. Jag upplevde hela situationen som rätt olustig men Jenny frågade glatt om hans vanor när det gällde sex och stränder. Men även turkens prat nådde sitt slut och vi gick åter ut i värmen med ett nytt försök att ta oss hem. Denna gång tog vi oss hela vägen. På kvällen lagade jag och Jenny till en förstklassig supé bestående av grekisk inspirerad sallad, pasta och en pastasås som snarare liknade soppa. Vi satt sedan uppe hela kvällen och pratade skit och strunt om livet.

   

  

   Jennys motto lyder "Man ska ta vara på semestern". Detta motto i praktiken innebär inga långa mornar men denna morgon lyckades jag faktiskt få sova ända till halv tio. Givetvis var Jenny redan uppe och när jag vaknat upp var frukosten redan framdukad på bordet ute på balkongen. Därefter bar det direkt av till poolen, det gäller nämligen att lapa de soltimmar man kunde få där då hotellet hade en tendens att vara i vägen för solskenet när eftermiddagen närmade sig. Vid poolen blev det även en del kortspel med Jim, Joakim och Filip. Eftersom jag råkar vara en sällsynt bra kortspelare tog jag hem vinst efter vinst, men när förlusten närmade sig beslöt jag mig för att besöka poolen. Vad som riktigt hände sedan minns jag inte, men efter ett X antal dränkningsförsök senare och en luftmadrass mindre kändes inte poolen lika lockande längre och jag och Jenny gick upp till vårt rum för en bättre dusch. Middagen avnjöts på en restaurang i en mörk gränd i sällskap av de tre nyfunna vännerna. Efter måltiden lyckades jag och Jenny på något märkligt sätt smita iväg på toaletten precis i samma stund som kyparen kom med notan och när vi kom tillbaka ut stod samtliga upp redo att gå. Jag och Jenny hakade på och inte förrän efteråt reflekterade vi över att vi inte betalt något. Jag hoppas för mitt liv inte någon trodde att det var menat att det skulle sluta så. På kvällen satt vi på balkongen och spelade kort och förde ett allmänt liv, något som vi rätt snabbt fick veta då de ringde från receptionen både en och två gånger. Sista gången hotade de med polisen och vi blev på bara några sekunder tysta som möss. Kvällen fick ett abrupt slut och killarna återvände till sitt rum.

   

   

   Måndagen bjöd på båttur. Men när bussen som skulle hämta upp oss var tjugo minuter sen började jag och Jenny oroa oss på riktigt. När den började bli en dryg halvtimme försenad började vi förstå att vi troligen blivit lurade. Men som tur var hade vi fel, eller tur och tur. Så här i efterhand hade de gärna fått tagit pengarna och stuckit. Båtturen var ingen höjdare, även om vi träffade två trevliga svenskar som inte skulle må dåligt av en kurs i geografi. Inte helt oväntat såg vi inga delfiner och eftersom de beslagtagit allt vårt vatten innan båtturen började var vätskebristen ett faktum när vi flera timmar senare äntligen nådde land igen. Resten av kvällen spenderade jag i en gungande känsla av vågor, jag behöver kanske inte ens nämna att alkohol inte var att tänka på den kvällen. Resten av veckan förlöpte väldigt likt de resterande dagarna med chill vid poolen, liv på stranden och samtal långt in på natten. Sista måltiden blev för mig och Jenny även den bästa då vi valde en riktigt turkisk restaurang. Vi åt sallad, kebab (något special i en kokande skål) och som avslut på måltiden serverades vi resans första kopp turkiskt te. Denna måltid blev i slutändan även den billigaste, något vi ska ta lärdom av även i framtiden. Efter en sista tur bland bazarerna kom vi hem trötta med nya kläder i våra påsar. Hemresan var då knappt två timmar ifrån oss och deppen var ett faktum. 

   Hemresan är knappast värd att skriva om. Som de flesta andra hemresor var det bara deppigt. Dessutom bjöd den inte på mycket sömn och mer illamående än välmående. Ändå var jag och Jenny fast beslutna om att ta oss till skolan samma morgon som vi kom hem. Så här i efterhand kan jag inte kalla det annat än idioti, även om det faktiskt gick relativt bra. Sammanfattningsvis kan jag säga som så, det var bättre än väntat och jag tvekar inte alls på att återvända så fort kassan tillåter. Maten var inget att hurra över, men stämningen och människorna går aldrig att jämföra med Sverige och jag kände mig hemma. Kanske hade alla turkar en poäng när de gång, på gång, på gång ifrågasatte om jag verkligen var svensk. Trots att jag under hot örsök få mamma att erkänna att jag är adopterad förnekar hon ännu, men man vet aldrig vad framtiden har att visa.