På onsdag har vi filosofiprov. Det hade kunnat vara jättebra och riktigt roligt, men tyvärr så är inte fallet. Det som är allra mest patetiskt är att filosofi faktiskt var en av de kurser jag såg fram emot allra mest redan innan jag sökt till gymnasiet och har så sedan varit ändå tills dess att vi hade vår första lektion. Allt raserades rätt fort. Jag tror alla har en liten filosof inom oss, och jag tror att de är helt individuella. Min filosof har för tillfället sprungit och gömt sig på okänt ställe och vägrar att samarbeta. Kanske beror det på att filosofen i mig faktiskt inte bryr sig om vad i språket som är meningsfullt eller helt meningslöst. Visst kan man tycka att allt som inte går med säkerhet att säga är sant eller falskt är meningslöst, men så kan man ju tänka, hur kan vi någonsin veta med säkerhet att något är helt sant? Det kanske är en illusion? Ja, det kanske det är. Vi kanske inte lever på riktigt. Vi kanske bara pratar i meningslösa satser och råkar vi glömma bort att tänka så finns vi inte, vem vet. Dessa filosofer kanske faktiskt sitter på livets sanningar, men om jag nu mot förmodan skulle vara en illusion vill jag hemskt gärna dö ovetandes om detta. För hur kul är det att leva som en illusion? 

     Ni får gärna önska mig lycka till på provet. För då ska jag kunna argumentera för alla dessa skumma gubbars resonemang och livsverk. Ja, ni hör ju bara. Livsverk, om det tog en livstid för dom att komma fram till saken, hur ska då lilla jag begripa det efter en lektion? Det låter ju helt orimligt, det håller nog även filosoferna med om. God natt gott folk, och trassla inte in er i för djupa tankar. Det kan sluta med att ni dör som Descartes eller Hume, och det vill ni väl inte?