Din för evigt. Du&Jag 4-ever eller för alltid i mitt hjärta. Känner du igen det? Det gör i alla fall jag. För er som inte förstår vad jag menar så kan jag rekomendera en titt på apberget.se eller annan sajt efter att ni läst detta inlägg. Tvivlar ni fortfarande är ni antagligen ett hopplöst fall och det är lika bra att lägga ner direkt, ni kommer helt enkelt alltid gå miste om dessa absurda kärleksförklaringar. Men misströsta inte, för egentligen, hur mycket betyder det?
   Visst har jag varit kär. Åhja, jag har varit så kär att jag bara haft en person i tankarna och näst intill varit beredd att dö för honom. Jag har älskat. Och att älska och tycka om och vara kär är helt fantastiskt och jättebra, det ska vi fortsätta göra. Det jag stör mig på är inte känslorna i sig, för att dom finns tvivlar jag inte alls på. Men sedan när blev det så viktigt att efter en vecka tillsammans lova sin kärlek för evigt. Hur realistiskt är det? Inte speciellt skulle jag säga, då saker har en tendens att förändras, så även kärlek. Förälskelse, blir kärlek som blir till att älska som blir till att älska på rutin som tillslut blir till att älska men inte längre komma ihåg varför man älskade för att sluta med ett uppbrott och separationsångest. Så är det bara, den känsla man har efter en månad, tre eller ett år är inte densamma även om det helt klart kan vara kärlek i samtliga. Därför tycker jag det bara känns falskt och konstigt när folk säger att de ska vara "Vi förevigt". Hur kan de vara så säkra? Hur kan de veta? Nej, de kan de förståss inte. Men de säger sådär ändå, för att det låter bra och för att de just för stunden önskar att det skulle kunna få vara så fantastiskt och fint som det är just nu. 
  Samma sak är det med orden "Jag älskar dig". Har ni fått höra dom någon gång? Jag trodde väl det. Kanske brukar dina föräldrar påminna dig ibland, eller dina vänner eller ännu mer troligt eventuell pojk- eller flickvän. Och nog är det härligt att få höra att man är älskad. Men kan man älska någon man känt i en vecka? En månad? Jag vet inte om man kan det. Visst kan man älska det man vet och känner hos en person, men vad hände med allt det andra som ännu är outforskat. De ouforskade har dessutom en tendens att råka vara det mest bedrövliga hos människor, för jag menar man flörtar inte gärna när man är arg och depressiv och allmänt finnig och äcklig. Dom bitarna av ens personlighet dyker upp när förhållandet blivit mer "stabilt" och det är väl ungefär när dom dykt upp som det där "Jag älskar dig" funkar. För då känns det med ens betydligt mer sanningsenligt. Man kanske kan börja tala om en framtid för evigt tillsammans när man levt ihop en hel radda med år och varit med om det mesta, men det förståss, riktigt säker kan man aldrig bli. 
   Vad vill jag nu ha sagt med all denna galla och mitt i all oreda. Jo, nämligen det att komplimanger och vackra ord är jättebra, men det måste kännas ärligt. Och historier om evig kärlek och jag älskar dig-budskap bör inte överanvändas, för en dag kanske det inte längre betyder något för oss. Hur ska vi då uttrycka våra verkliga känslor?