Det händer att jag missar bussen. Det händer faktiskt rätt ofta. Många brukar säga att jag måste kliva upp tidigare, men faktum är att det sällan är tiden jag kliver upp som är felet. För det är när jag har massor av tid över som jag missar de allra flesta bussarna, och inte de gånger jag tvingas duscha snabbt, äta snabbt och borsta tänderna snabbt. Ta idag till exempel. Jag låg redan från klockan sex och väntade på att klockan skulle ringa, jag var rätt pigg. Klockan ringde aldrig, det gjorde däremot Hampus. Jag svarade att jag sov, la på och försökte blunda vidare. Men som ni vet är det inte alls roligt att ligga och blunda medan hela kroppen spritter och längtar efter att få kasta sig upp. Istället började jag läsa i min svenskabok, som förövrigt är skriven 1939 och råkar vara en helt okej bok att läsa sådär på morgonkvisten. Jag läste kanske en halvtimme då väckarklockan (eller mer sanningsenligt, mobilen) började skråla. Jag klev upp, duschade länge, sminkade mig och klädde på mig, hann sortera in min tvätt i garderoben, gick ner och åt frukost framför tvn och bara tog det sådär allmänt lugnt. Jag var klar 9, men eftersom bussen går tjugo över satt jag kvar framför tvn och tittade och så vips var klockan 09.18 och jag fick stressa som en gris. Givetvis missade jag bussen. 
   Och vad gör man då när man missat bussen, när nästa går 10.50 och lektionen hinner börja innan dess. Jo, man ringer mormor. Söta, rara lilla mormor som alltid så tålmodigt säger att hon kommer och skjutsar in mig. Sagt och gjort. Hon kommer. Hon kör. Och bäst av allt, hon klagar inte ens. Men det där med att ringa mormor varje gång man missar bussen tycker jag känns lite jobbigt. Dels händer det lite för ofta och dessutom tycker jag att det är jobbigt att be om en sådan tjänst, just eftersom jag tvivlar på att hon ens skulle våga säga nej. Så därför kära läsare kommer jag här med ett löfte, eller i alla fall ett mål. Det lyder som följer, jag ska inte missa en enda buss fram till jul. Alltså, inte en morgon ska jag tvingas ringa och be mormor om skjuts. Jag ska i ur och skur stå vid busshållsplatsen i tid och se bussen komma emot mig. Om jag ska springa till bussen ska det vara så pass genomtänkt att jag hinner med den. Inte en gång innan jul ska ni få höra mig klaga över missade bussar. Önska mig lycka till, för detta är en utmaning att bita i!