Jag fick ett mejl i min inkorg, helt oförberedd satte jag mig att läsa det. Jag ogillar ofta kedjemejl och länkar som skickas, just för att de ofta handlar om att skicka vidare och skicka vidare i all evighet. Det här mjelet var inte så, och det berörde mig verkligen. Det enda jag begär är att alla tjejer här ute i världen tar sig lite tid och läser det här, jag tror att vi alla behöver det.

http://www8.umu.se/kvf/publikationer/Amazon_Dialog_1.pdf

Okej, jag missade bussen imorse och bromsade så hårt på körlektionen att bilen bakom höll på att köra rakt in i mig. Okej att jag fick ett motorstopp och okej att jag har mått illa och vaknade med mensvärk. Okej att allt inte har gått som på räls men jag har i alla fall hållit mig flytande. Solen har inte lyst med sina starkaste strålar idag, det har till och med hunnit regna men det är ju i alla fall inte vinter och kallt längre. Det mesta är sådär halv-bra idag. Jag har inte fått min LEVA-lön, som jag blivit lovad i snart två månader och kontot står fortfarande på 4 kronor, men jag bryr mig inte så hårt. Jag håller på att laga mat som vanligt på måndagar och förundras över vilken konstig rätt jag valt, fransk laxlåda.. vilket betyder lax och äpplen i en form. Ärligt talat så låter det inte speciellt gott. Tur att det finns sallad. Och potatis, om de nu blir färdiga någon gång. Allvarligt talat så har jag knappt kokat potatis förut, vilket kanske kommer märkas på resultatet. Var femte minut går jag fram till kastrullen och pickar på potatisarna med min gaffel (hittade ingen sticka) och konstaterar att de fortfarande är lika hopplöst hårda. Jag har inte pluggat på hela helgen och idag har jag egentligen inte planerat in något plugg heller, men bara för att slippa stressa mot slutet tänkte jag ändå försöka få någoting gjort ikväll. Kanske. Eller så tar jag bara en promenad och chillar. Vi får se.

Jag drömde om svininfluensan i natt. Att den spred sig till hela världen så alla tvingades stänga in sig i sina hus och inte gå ut. Utanför var det kaos och sjuka människor strosade runt som zombies. Allt var kaos och alla var livrädda. Mat hamstrades men tillslut var både kyl, frys och skafferi tomt. Det var verkligen kaos och jag var helt förtvivlad. Så förtvivlad att jag bara kastade mig ner på marken och bad till gud att han skulle skona oss detta. Jag vet inte vad som hände, om han fixade det eller sådär, för sedan vaknade jag. Rusade upp och började läsa i tidnigen för att hitta någon information om läget. Än så länge är "bara" Mexiko och USA drabbat vad jag förstår, men Världshälsoorganisationen, WHO slog på lördagskvällen fast att influensautbrottet i Mexiko är att betrakta som "en allmän hälsofråga av internationellt intresse". Jag är livrädd. Kanske har jag sett för mycket skräckfilm. Kanske är jag påväg att bevittna en av världens verkligaste skräckfilmer. 

Pa-rapporten är inlämnad, igår hade jag en underbar dag med Daniel och helt utan plugg och idag skiner solen som om den inte kunde annat. Det är helt enkelt så bra som det kan vara. Vi passade även på att grilla för första gången på året igår, det blev en salig blandning av kyckling, haoulomi och flintastek. Alltihop var helt underbart gott. Dessutom blir det grillat idag, med tzatsiki som man gärna inte missar. Har jag sagt att livet är bra? Jag ligger just nu i solstolen med datorn i knät, bara efter kanske 30 minuter ute märkte jag att jag fått en rand!!! Solen är sjukt stark den här tiden på året, man kanske borde passa sig lite. Någon utlandsresa för att bli brun till balen behövs i alla fall inte. Ja, livet leker.

Jag har suttit uppe länge om nätterna för att få ihop pa100-rapporten. Jag har gråtit, skrikt och bara velat strypa min handledare. Dessutom har jag blivit riktigt uppretad över det faktum att olika klasser fått olika instruktioner kring rapporten. Hampus klass t.ex. behövde inte göra någon utvärdering och deras rapport (om det var praktiskt arbete) skulle max vara fem sidor. Vi däremot måste dels göra utvärderingen och inte minst skriva en rapport som innehåller allt. För min del innebar det tydligen att jag dels skulle redogöra för mitt praktiska arbete, alltså att skriva en bok samt att jag skulle presentera all den fakta jag fått fram under arbetets gång. Det blev något halvhjärtat, för ärligt talat går det inte att sammanfatta 12 samtal med helt olika människor i en liten rapport. Jag är äntligen klar och tror att mitt sidantal slutade någonstans vid 60 sidor med alla bilagor (bilagorna utgör typ hela arbetet). Det ska bli grymt kul att lämna över arbetet till Curre och se hans min! Vad som jag däremot tycker är mycket dumt är att de inte öppnat inlämningsmappen ännu, bara för att jag råkar vara klar i tid för en gångs skull!

Eftersom jag och några andra var engagerade i tvåornas FN-rollspel för några månader sedan har vi fått välja bort ett arbete i samhällskunskapen under året. Nu har vi bara två arbeten kvar och jag har så svårt för att bestämma mig för vilket jag ska välja. Alternativ ett är finanskrisen, genomgångar av Elisabet och lite småuppgifter som avslutas med ett hemprov. Alternativ två är ett skriftligt arbete på helt valfritt område som involverar kursen. Arbetet ska vara på ungefär 5-8 sidor. Fördelarna med alternativ ett är att det troligen kommer ta mindre tid och inte vara så svårt. Nackdelarna är att jag är totalt ointresserad av finanskrisen och bara känner att det är uttjatat och uppblåst. Fördelarna med alternativ två är givetvis att jag får jobba med något som är intressant och mer självständigt, vilket betyder att jag skulle kunna jobba hemifrån vissa lektioner. Nackdelen är att det krävs mer arbete, tid och engagemang. Jag vet inte alls vad jag ska välja, hur som helst får jag börja med vilket jag än väljer direkt vilket i sin tur betyder att jag får det lugnare i slutet av terminen. Hjälp mig, vad ska jag välja?

Det har sannerligen inte varit en lätt dag idag. Började med en trött och stressig morgon vilket i sin tur ledde till att jag var fem minuter sen till min körlektion. Sedan skyndade jag mig vidare till folkets hus för att köpa balbiljetter till mig, Jenny Be, Jenny Bo och Elin. Det var inte så lång kö, men det gick sakta. När jag väl kom fram fick jag vänta riktigt länge. Givetvis hade jag för lite pengar på kortet. 100 kronor trodde jag. Så de la undan mina biljetter och jag sprang iväg och hämtade en hundring hos mamma och rusade tillbaka. När jag är just utanför tittar jag på saldot jag tryckt ut ur en av stans alla bankomater och givetvis ser jag att det disponiblabeloppet är 21 kronor för lite! Som tur är lyckas jag hitta 25 kronor i plånboken och allt är frid och fröjd. Jag får mina fyra biljetter och kan traska iväg med 4 kronor på kontot. Jag fortsätter min vandring till gymmet där jag kör ett lagomt hårt pass (första gången på alldeles för länge sedan nu!). Givetvis upptäcker jag när jag ska duscha att jag har glömt att packa ner rena underkläder. Roligt. Därefter rusar jag vidare mot högtidskläder, men de visar sig att de inte öppnar förrän klockan 12 så jag tvingas vänta ute i kylan. När jag kommer in och just har tagit av mig alla kläder upptäcker jag att jag glömt bh:n. Bara att lämna klänningen där och återkomma imorgon eller någon annan bättre dag för att nålningen ska bli rätt. Det enda positiva var väl att jag hann med bussen som gick 12.20, men å andra sidan har jag inte alls lyckats skriva något på pa100-rapporten idag som jag verkligen borde. Nu är det dags att åka på ica och köpa mat som sedan ska tillagas, vi ser väl vad dagen mer har att bjuda på för dråpliga situtioner. Lätt är det aldrig, det är då ett som är säkert.    

Min första intervju till pa100 var med Anneli. Anneli som tagit sig ur drygt 20 år av missbruk. Som varit hemlös. Som levt ett kriminellt liv för att försörja sitt missbruk. Ja, Anneli som legat på botten men klättrat upp igen. Att träffa henne var mäktigt. Hennes berättelse talade rakt till mitt hjärta och fick mig att känna mer än någon annan intervju. Inte bara detta faktum, att hon verkligen berörde mig, utan även de faktum att hon nu avlidit har gjort att orden känns alldeles för små. Hur ska jag någonsin kunna förmedla detta möte. Att skriva om en död människa känns kusligt. Jag antar att hon sitter och bevakar mitt skrivande. Jag tror att hon litar på mig. Hoppas det. Men jag tror också att hon verkligen vill att det ska bli bra. Att det ska kännas rätt. Det vill jag också, därför är orden svårgreppbara (påhittat ord?). Om texten bara kunde bli klar. Om Anneli kunde hoppa in i mitt huvud och göra den rätt!

En annan kuslig sak jag tänkt på nu när jag lyssnat igenom intervjun är årterigen hur orättvist livet kan vara. Anneli var kristen. Hon tror att det var hennes tro som bidrog till hennes styrka att ta sig ur missbruket. Den dagen vi träffades hoppades hon ännu att hon skulle bli helad av guds kraft så hon slapp lida av alla dess sjukdomar hon hade. Hon led av hepatit C (och en hel del annat med) och ärligt talat, även om hon inte utalade orden själv, så väntade hon i princip på att dö. Precis som hon senare också gjorde. Bara det var fruktansvärt men hon hade ett hopp om att hon ändå skulle kunna bli helad och frisk. Jag önskar att hon kunde fått bli det. Kanske tyckte gud att han gjort tillräckligt när han hjälpte henne ur missbruket, han gav henne ju trots allt en relativt värdig död. Men hon som var så nyfiken på livet, varför lät han henne inte få lite mer nu när hon faktiskt börjat leva igen. Och varför ska samma stackars (hon skulle nog inte gilla om jag kallade henne stackars, men det var faktiskt lite synd om henne) människa drabbas av motgångar som bara avlöser varandra. Varför kunde man inte få dessa fördelade över en större skara så smärtan blev mer överkomlig. Ja, det är sånt jag undrar. Jag bara väntar på att gud ska svara mig. Jag förväntar mig inget svar. Men hoppas. 

Min farbror har under veckan korrekturläst mina texter till pa100 (han har länge arbetat på förlag, så han är proffs). Jag har gruvat mig och varit livrädd för vad han skulle finna. Nu har han delgett mig alla fel han hittat. Det var en del, men ärligt talat trodde jag att det skulle vara värre. Överlever jag detta, då överlever jag nog det mesta. Nu återstår bara en text samt fett arbete med rapporten, som dessvärre lär ta mer tid än jag vågar tänka på.

Jag fyller min fredagskväll med bloggläsande. Unnar mig de där fantastiska bloggarna som alltid får mig att bli lite läskigt avundsjuk men i samma stund så hjärtligt inspirerad. Bloggar fyllda med underbart språk, blommiga strumpbyxor, helgrymma klänningar och romantiska loppisfynd. Sunda värderingar och ärlighet. Precis sådär pyssligt harmonisk som jag önskar att jag fick vara. Men jag har liksom hamnat i ett stress som inte tillåter mig att vara sån. Jag hoppas bara att jag, så fort skolan är över tillåter och prioriterar mig på ett helt annat sätt. Jag hoppas att jag får känna mig medmänsklig, varm och lugn. Jag vill förändra världen genom det lilla utan att känna stress över allt jag inte gjort. Jag vill skratta, uppleva, älska och känna.    

Är vi inte lika så säg?

Jag är fortfarande i Jokkmokk, har just nu lyckats koppla upp mig på min morbrors nätverk så jag kan skriva några rader. Jag har hunnit med mycket, övningskört en hel del, tittat och förundrats över vilken skönhet till kusin jag har och andats frisk luft. En hel radda med sidor ur den gröna milen har det blivit också men desto färre på projektrapporten tyvärr. Annars leker livet och så snart jag är hemma ska jag dela med mig av en fin bild på mig och lilla kussen! Värt att vänta på.

Jag har haft en konstig smärta i min axel idag, det har känts precis som att en nerv legat och klämt och det har liksom strålat ut i armen. Tur då att jag har en snäll mamma och liniment som luktar precis som jenka-bugget jag tuggade på högvarv när jag var liten. Nu har jag blivit masserad och förhoppningsvis kommer detta göra susen! Annars sitter jag iförd en stor t-shirt, långkalsonger och de stickade strumporna jag fick av mormor idag. Jag är så glad att mormor börjat sticka igen, för finns det något som gör mig lycklig så är det sannerligen hemmastickade sockor med fina mönster!

En annan bra sak med dagen är att jag hittat det försvunna bandet till mitt projektarbete, trodde jag slarvat bort en intervju, en av de bästa desutom. Som inte heller är möjligt att göra om då kvinnan dött. Inte alls roligt! Men i alla fall så konstaterade jag efter vidare studier att jag helt enkelt glömt att märka ut intervjun med henne på bandet. Så var den gåtan löst. Och således även frågetecknen om vad jag ska roa mig med ikväll. Det blir pa100.

Ja, det är resultatet efter dagens övningskörning med pappa. Okej då, inte ens jag klarar av det. Idag fick jag köra hela vägen både till och från farmor och farfar. Det var riktigt nyttigt och pappa var lugn och pedagogisk. Hans bil är inte lika medgörlig som saaben jag kör på körskolan och heller inte lika mjuk som mammas nya opel men vi tar oss framåt och faktiskt så kändes det redan bättre på hemvägen. Jag körde till och med lika snabbt som hastighetsbegränsningarna till pappas glädje och mammas förtret. Det är sannerligen skillnad, mamma blir galen så fort jag råkar gasa lite medan pappa tjatar om att jag ska gasa upp så jag kan få växla upp. Jag hoppas att det blir ännu mer övningskörning borta i Jokkmokk så jag får in vanan, för det är den jag saknar mest just nu.  

    

Ni är dåliga på att kommentera mina verklighetsskildringar av ett liv i missbruk. Är de så vardagliga att ni inte reagerar? Kom igen! Visa lite upprörda röster. Eller gäller ordspråket "som man bäddar får man ligga?". Detta utdrag kommer troligen att vara med i boken så jag vill gärna få lite respons från er vanliga dödliga. Om ni orkar och har lust.

"Jag träffar Odd-Björn några veckor senare, vi möts på väg mot Öppen Gemenskap. Jag ska dit och göra ytterligare några intervjuer. Odd-Björn hoppas på att hitta någon som kan bidra med några kronor för bussresan hem, de småpengar han har räcker inte till. Jag har inga pengar att erbjuda mer än femkronan jag senare hittar i fodret på min jacka. Då har han redan hunnit gå. Tomhänt. För på Öppen Gemenskap fanns heller ingen som var villig att sponsra hans resa hem. Jag kan inte låta bli att tycka att det är tragiskt. Att ha ett boende men inte pengar att ta sig dit. Det kanske man skulle kunna kalla ironi. Fast det är verkligheten."

Så var denna kväll krossad. Room Service har idag ersatts av HOCKEY. Jag kan inte kalla det annat än skandal. Det blir en  kväll vigd i.. pluggets tecken istället. Har dock ett kliande öga och ett värkande huvud som kommer förstöra för mig. Det positiva med dagen är dock att mamma fyller år och bjuder på tårta. Bästis mamma, grattis. 

Bloggande är bra för det låter alla människor som önskar komma till tals, men det finns också baksidor, människor som kanske inte alltid borde få komma till tals får en lysande chans att dela med sig av alla deras tankar och visioner - och de har rätten på sin sida. Varför tar jag då upp detta nu, som om det vore en nyhet? Nej, det är det inte förstås. Men idag fick jag en länk av Anton som ledde mig rakt till en rasistisk blogg som väljer att kommentera nyheter i Västerbotten med en tydlig vinkling. Tydligen har denna/dessa personer skrivit en del om Östra och våra hjältar och flertalet andra nyheter som råkar handla om just invandrare. Det spelar ingen roll hur positiva, fina och bra artiklarna varit - de har alltid lyckats hitta de "dåliga" sidorna att spela på och de kan minsann konsten att använda språket till deras fördel. Det märks att upphovsmännen till sidan minsann inte är dumma utan kan och brinner för sin sak och det gör mig bara ännu mer förbannad. Ja, jag blir så arg när jag läser att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Att kommentera vore att bekräfta dem men att inte kommentera kanske får dem att tro att jag råkar vara en läsare som håller med eller helt enkelt inte bryr mig om vad de tycker. Men jag bryr mig. Jag bryr mig så otroligt att det kliar i hela kroppen och det är då politikern i mig bara växer och vill ut och påverka och förändra.  

I ett av inläggen beklagar sig denna, troligen man (har inget mer än statistik som stärker detta chansande), över att så många Sverigedemokrater valt att lämna sina mandatplatser pga våld och hot mot dem. Jag blir väldigt delad när jag hör sånt, precis som jag blir splittrad i frågan om partier ska bojkotta SD eller inte. I Sverige har vi en demokrati, får man över 4 procents röster har man mandat tillräckligt för att komma med i riksdagen och därmed också rätten att påverka politiken oberoende om man har helt sjuka åsikter eller inte. Att hota och trakassera Sverigedemokraterna, som faktiskt i många kommuner har stort stöd borde ju således heller inte vara rätt, de har sjukt puckade åsikter men uppenbarligen tycker ju ändå en del av befolkningen att dess politiska ståndpunkter är vettiga. Vem har rätt och vem har fel? Och vem kan ta på sig rätten att avgöra det? Även om jag inte det minsta sympatiserar eller accepterar SD:s politiskaståndpunkter kan jag inte rättfärdiga att de hotas, för vad säger vi om vår demokrati då. Jag önskar att man kunde banka vett i varje svensk och få oss/dem att inse att SD inte är lösningen på vår idag bristande invandrarpolitik. För den bristande invandrarpolitiken är ett faktum och detta faktum har lett till så stort missnöje bland människor att SD vuxit. Kanske vore det en poäng om de andra partierna vågade ta upp frågan på agendan, erkänna sina misstag och faktiskt försöka gå till botten med problemet - vilket inte är att skicka hem alla men att se till att på ett värdigt sätt motta och helhjärtat hjälpa dem man låter stanna i Sverige. Nej Sverigedemokraterna kan inte krossas genom glåpord, hot och våld - vi måste visa att det finns bättre alternativ och inte sluta förrän vi ser SD gå i graven.

Jag har genom ett aktivt beslut valt att inte länka till sidan eftersom jag anser att de vore dumt att göra reklam för deras (enligt min mening) skit, är ni riktigt intresserade kan ni fråga mig om adressen annars klarar ni er nog bra utan. De ska få kämpa för sina läsare.   

Det som är läskigast är att jag inte längre blir chockad och förbannad, jag reagerar knappt utan tänker "Ja, vissa har det jävligare än andra" ungefär. Det är ju sjukt att vi ens tillåter människor sova ute, okej att det fungerar ganska bra men det är fan inte mänskligt.