Min första intervju till pa100 var med Anneli. Anneli som tagit sig ur drygt 20 år av missbruk. Som varit hemlös. Som levt ett kriminellt liv för att försörja sitt missbruk. Ja, Anneli som legat på botten men klättrat upp igen. Att träffa henne var mäktigt. Hennes berättelse talade rakt till mitt hjärta och fick mig att känna mer än någon annan intervju. Inte bara detta faktum, att hon verkligen berörde mig, utan även de faktum att hon nu avlidit har gjort att orden känns alldeles för små. Hur ska jag någonsin kunna förmedla detta möte. Att skriva om en död människa känns kusligt. Jag antar att hon sitter och bevakar mitt skrivande. Jag tror att hon litar på mig. Hoppas det. Men jag tror också att hon verkligen vill att det ska bli bra. Att det ska kännas rätt. Det vill jag också, därför är orden svårgreppbara (påhittat ord?). Om texten bara kunde bli klar. Om Anneli kunde hoppa in i mitt huvud och göra den rätt!

En annan kuslig sak jag tänkt på nu när jag lyssnat igenom intervjun är årterigen hur orättvist livet kan vara. Anneli var kristen. Hon tror att det var hennes tro som bidrog till hennes styrka att ta sig ur missbruket. Den dagen vi träffades hoppades hon ännu att hon skulle bli helad av guds kraft så hon slapp lida av alla dess sjukdomar hon hade. Hon led av hepatit C (och en hel del annat med) och ärligt talat, även om hon inte utalade orden själv, så väntade hon i princip på att dö. Precis som hon senare också gjorde. Bara det var fruktansvärt men hon hade ett hopp om att hon ändå skulle kunna bli helad och frisk. Jag önskar att hon kunde fått bli det. Kanske tyckte gud att han gjort tillräckligt när han hjälpte henne ur missbruket, han gav henne ju trots allt en relativt värdig död. Men hon som var så nyfiken på livet, varför lät han henne inte få lite mer nu när hon faktiskt börjat leva igen. Och varför ska samma stackars (hon skulle nog inte gilla om jag kallade henne stackars, men det var faktiskt lite synd om henne) människa drabbas av motgångar som bara avlöser varandra. Varför kunde man inte få dessa fördelade över en större skara så smärtan blev mer överkomlig. Ja, det är sånt jag undrar. Jag bara väntar på att gud ska svara mig. Jag förväntar mig inget svar. Men hoppas.