I tisdags fick Daniel bära mig. I onsdags grät jag av smärta och hoppade på ett ben alternativt kröp (vilket resulterade i knäskador istället). I torsdags hoppade jag på kryckor. Aldrig hade jag anat att även det var en konst. I fredags hoppade jag fortfarade på kryckor med lite bättre resultat. I lördags utmanade jag ödet och tog mig till både farmor och farfar och även till kafe station där jag fikade med Kina. Den lilla hoppturen fick jag bittert ångra då jag svettades som en ko samtidigt som jag såg ut som en mindre smidig individ. På kvällen försökte jag ta mig fram utan kryckor men för varje steg gjorde mina armar liksom en propellerliknande rörelse. Jag liknade en helikopter när jag vankade fram. Idag har jag inte använt kryckorna alls. Det går ganska bra att gå på foten, eller snarare släpa på foten men smidigt känns det inte. Ett tag trodde jag att jag aldrig skulle kunna röra mig normalt igen. Jag liksom tittade på foten och tänkte "Hur var det man använde den här nu igen?" och när jag ställde ner foten var den i en konstig vinkel som kändes totalt bakvänd. Nu kan jag i alla fall använda foten. Vilket innebär att den i ala fall inte är i någon väldigt konstig vinkel. Vad jag dock bekymrar mig lite över är vilka skor jag ska ha imorgon. En lindad fot går liksom inte i så många skor. Och att bära crocs till klänning - på sin livs första presskonferens, vore kanske lite märkligt? Eller? Annars kan jag alltid ta min ena favoritsandallett (den andra blev söndertrampad!) och klä andra foten med en tjocksocka, men det ser ju också lite veligt ut. Som om jag inte riktigt vet vilket väder som väntas och tar det bästa från två sidor av garderoben... Det är inte lätt minsann!   

Imorgon ska jag på presskonferens. Det känns lite pirrigt.
Jag tänker mig typ som man ser i tv när pressen intervjuar polisen om något nytt brottsfall. Först kommer väldigt kortfattad information och sedan får medierna ställa frågor. Det blir ett väldigt liv och slagsmål, alla vill ställa just sina frågor. Vi svarar väldigt kort på frågorna. Ja, alltså de fåtal frågor vi väljer att svara på. Större delen låter vi passera med ett "Inga kommentarer". Någon halvtimme senare bestämmer vi oss, till mediernas förtret, för att gå vår väg. Alla rusar efter oss, drar i våra kläder och pressar fram sina sista frågor i hopp om ett schysst inslag. Hela historien slutar ändå med att Aftonbladet (som självklart kommer att närvara imorgon) hittar sitt tårfyllda och sensationella scoop som skakar hela världen.

Senare ska jag skriva om fjällvandringen och även dela med mig av några bilder.
Tillsvidare får ni nöja er med dessa bilder på några fiskmåsar jag och Daniel matade med tortellini.
Daniel gillade inte idéen men jag envisades med att i smyg kasta ut mer mat.

Vill du köpa ett exemplar?
Hör av dig till mig så fixar jag det.
Boken kostar 50 kronor som oavkortat går till Öppen Gemenskaps arbete.

Idag såg vi Lukas Moodyssons film Mammoth. En film som behandlar många tunga ämnen, utan att egentligen gå på djupet med någon. Historien blir därför också ganska tam. Är du trött, inte så sugen på film och har goda vänners sällskap som distraherar dig är kanske denna film inte ett alternativ. Men jag tycker ändå att du ska se den. Filmen är snyggt gjord, leder till eftertanke och den berör. Det är inte förstklassigt men trots höga förväntningar ändå en sevärd film som blir så djup du gör den.

Ni kanske har läst VK.se och tror att det handlar om mig. Det hade kunnat vara jag. Jag är ju trots allt kvinna och 18 år och har vandrat samma sträcka - men det är inte mitt knä som spökat. Och jag kom hem igår. Så, ni får gärna fortsätta gissa vad som gjorde att polisen kom för att hämta mig med helikopter. Än har inga bugg tilldelats, trots bra gissningar (våldtäktsrenar, efterlysningar samt andra förslag).

Den som gissar rätt vinner 3 bugg samt äran (som för övrigt måste vara världens mest överskattade pris -alltså inte buggen då, utan äran). 

Jag räfsade löv och kvistar igår. Kanske en timme eller två. Visst var det lite tungt, jag var trött efteråt.. men inte mer än så. När jag vaknade i morse hade jag världens träningsvärk. I HELA kroppen. Den spontana känslan var panik. Jag har räfsat löv några timmar och har ont i hela kroppen, hur ska jag då må efter 78 kilometers vandring i fjällmiljö med en välpackad ryggsäck? Jag skyndade mig att väcka Daniel. Likblek i ansiktet fick jag fram "Jag är nervös!". Som om det var allt. Som om jag bara hade lite fjärilar i magen. Jag är för sjutton livrädd. Fullständigt skräckslagen. 

Så mitt i all tumult började jag tänka på hur dagarna kommer att se ut: vakna, göra frukost (havregrynsgröt som jag inte gillar nämnvärt), diska, packa ihop ryggsäck samt tält, vandra tills benen skaver, stanna, göra lunch (pasta med en skiva salami om vi har tur), diska, packa ihop, vandra tills benen skaver, stanna, resa tältet, laga middag (pasta med en skiva salami om vi har tur), diska, stupa i säng.. sovsäcken och så går det runt, runt, runt i cirka fem dagars tid. Jag som hatar att packa. Jag som knappt klarar att resa ett tält och än mindre att få ner det i sin förpackning efter användning. Jag som gillar att äta god mat och som inte gillar pulver och annat konstigt. Jag som blir sjukt grinig och hemsk efter en natt utan sömn. Hur 17 ska detta sluta?

Som utlovat ska jag nu blotta alla mina brister som naprapaten så vänligt hittade åt mig i tisdags. Det hela började med att han hittade en låsning i ländryggen, vilket inte förvånade mig nämnvärt då jag ofta har ont där. Sedan började han känna längst ryggraden, konstaterade snabbt att jag har stor svank. Uppe vid axlarna och nacken mumlade han något i stil med "ja, att du är högerhänt är det då ingen tvekan om". Rätt snart hade han konstaterat att mina käkar är onaturligt spända så nu har jag fått en konstig tung-övning som jag ska göra varje kväll. Jag måste också börja tugga mer på höger sida eftersom jag tydligen endast använder vänster -och fortsätter jag så kommer jag att bli snedkäftad. Han hann sedan med att konstatera att jag måste strecha höfterna, dricka mer (mina vader var uppsvullna) och tänka på hållningen. Totalt lade han 11 kotor på plats. Det blev kvällens rekord. Han önskade mig lycka till och jag konstaterade rätt snabbt att maten inte alls smakar lika gott när man tuggar på höger sida. Just nu funderar jag på att skicka mig själv till skroten. Om jag bara efter 18 år liknar detta, hur ska det då vara när jag är 80? Hemska tanke!   

Jaja. Lugna er. Sluta tjata. Jag ska reda ut dråpligheterna. En efter en.

1. Dagligen kommer det in en eller ett par kunder som är lite mer speciella. Ibland till det bättre, ibland till det sämre. Senast var det en urgullig tant som pratade oavbrutet med brytning, vilket gjorde att jag fick öppna öronen rejält. Hörde knappt vad hon sa men gjorde som man ska och nickade, höll med och log förstående. Hon blev jättenöjd med sina ID-kort. Det var troligen inte pga. mina enorma fotokunskaper utan snarare min enorma förmåga att lyssna, nicka, hålla med och le förstående. 

2. Ni läste rätt. Jag har köpt inlines. Vissa köper livförsäkringar och andra köper biljetter till en snabbare död. Jag gör det senare. Daniel tjatar om att jag borde lära mig stanna men jag tycker att det är överskattat. Bilar har ju bromsar, gående har förhoppningsvis vett att väja och annars får jag väl ta smällen. Det är faktiskt inte så ofta man behöver stanna. Än så länge har det gått bra. Än så länge...

3. Spray-tanningen kan jag, till alla tjejers förtjusning, meddela är både gratis och snabb. Resultatet tycks dock inte vara så långvarigt. Instruktionerna lyder: klä dig i badkläder (eller var naken om du föredrar det) och leta dig till barnkolonin. Den plats på jorden där jag spenderade större delen av min barndoms sommarlov. Ta ett dopp och när du åter kliver upp har huden fått en lite brunare nyans än innan. Ett tips, ju blekare och hårigare du är, desto bättre eftersom 1. "tanningen" blir skarpare på bleka människor och 2. det fastnar allra bäst på hår. 

Mitt möte hos naprapaten får vänta till senare. Så ni har något att längta efter tänkte jag.     

Den senaste tiden har jag verkligen genomlevt många skeden i livet: separationsångest, totalt-jävla-mörker, början till återfall, tomlöshet, vändning och fullkomlig glädje över att slippa krystade inlägg och så en och annan stund av harmoni.

Men efter mitt besök hos naprapaten började det riktiga återfallet komma. Att inte få dela med om mina upplevelser med konstiga kunder eller berätta om mina första stapplande steg på de nyinköpta inlinesen. Eller att inte kunna förmedla min upptäckt av ett betydligt billigare alternativ till spray-tanning, var lätta återfall i jämförelse. Medan mötet med naprapaten blev den stora droppen som bara rann ned för bägaren.

Mina läsare lär vara noll. Min prestationsångest är hög och likaså ambitionerna med denna återförening.

Men någonstans tror jag ändå att det är värt mödan. 

Om inte för er skull så för min egen.    

Så ni kan börja spana in här igen. Ibland kan det dyka upp något läsvärt.

Ibland kan det vara totalt dött i flera dagar, kanske veckor och månader.

Men jag ska göra mitt bästa för att roa er.

Informera er om de senaste dråpligheterna i mitt liv

och bara vara jag.