I tisdags fick Daniel bära mig. I onsdags grät jag av smärta och hoppade på ett ben alternativt kröp (vilket resulterade i knäskador istället). I torsdags hoppade jag på kryckor. Aldrig hade jag anat att även det var en konst. I fredags hoppade jag fortfarade på kryckor med lite bättre resultat. I lördags utmanade jag ödet och tog mig till både farmor och farfar och även till kafe station där jag fikade med Kina. Den lilla hoppturen fick jag bittert ångra då jag svettades som en ko samtidigt som jag såg ut som en mindre smidig individ. På kvällen försökte jag ta mig fram utan kryckor men för varje steg gjorde mina armar liksom en propellerliknande rörelse. Jag liknade en helikopter när jag vankade fram. Idag har jag inte använt kryckorna alls. Det går ganska bra att gå på foten, eller snarare släpa på foten men smidigt känns det inte. Ett tag trodde jag att jag aldrig skulle kunna röra mig normalt igen. Jag liksom tittade på foten och tänkte "Hur var det man använde den här nu igen?" och när jag ställde ner foten var den i en konstig vinkel som kändes totalt bakvänd. Nu kan jag i alla fall använda foten. Vilket innebär att den i ala fall inte är i någon väldigt konstig vinkel. Vad jag dock bekymrar mig lite över är vilka skor jag ska ha imorgon. En lindad fot går liksom inte i så många skor. Och att bära crocs till klänning - på sin livs första presskonferens, vore kanske lite märkligt? Eller? Annars kan jag alltid ta min ena favoritsandallett (den andra blev söndertrampad!) och klä andra foten med en tjocksocka, men det ser ju också lite veligt ut. Som om jag inte riktigt vet vilket väder som väntas och tar det bästa från två sidor av garderoben... Det är inte lätt minsann!