Jag räfsade löv och kvistar igår. Kanske en timme eller två. Visst var det lite tungt, jag var trött efteråt.. men inte mer än så. När jag vaknade i morse hade jag världens träningsvärk. I HELA kroppen. Den spontana känslan var panik. Jag har räfsat löv några timmar och har ont i hela kroppen, hur ska jag då må efter 78 kilometers vandring i fjällmiljö med en välpackad ryggsäck? Jag skyndade mig att väcka Daniel. Likblek i ansiktet fick jag fram "Jag är nervös!". Som om det var allt. Som om jag bara hade lite fjärilar i magen. Jag är för sjutton livrädd. Fullständigt skräckslagen. 

Så mitt i all tumult började jag tänka på hur dagarna kommer att se ut: vakna, göra frukost (havregrynsgröt som jag inte gillar nämnvärt), diska, packa ihop ryggsäck samt tält, vandra tills benen skaver, stanna, göra lunch (pasta med en skiva salami om vi har tur), diska, packa ihop, vandra tills benen skaver, stanna, resa tältet, laga middag (pasta med en skiva salami om vi har tur), diska, stupa i säng.. sovsäcken och så går det runt, runt, runt i cirka fem dagars tid. Jag som hatar att packa. Jag som knappt klarar att resa ett tält och än mindre att få ner det i sin förpackning efter användning. Jag som gillar att äta god mat och som inte gillar pulver och annat konstigt. Jag som blir sjukt grinig och hemsk efter en natt utan sömn. Hur 17 ska detta sluta?