Den senaste tiden har jag verkligen genomlevt många skeden i livet: separationsångest, totalt-jävla-mörker, början till återfall, tomlöshet, vändning och fullkomlig glädje över att slippa krystade inlägg och så en och annan stund av harmoni.

Men efter mitt besök hos naprapaten började det riktiga återfallet komma. Att inte få dela med om mina upplevelser med konstiga kunder eller berätta om mina första stapplande steg på de nyinköpta inlinesen. Eller att inte kunna förmedla min upptäckt av ett betydligt billigare alternativ till spray-tanning, var lätta återfall i jämförelse. Medan mötet med naprapaten blev den stora droppen som bara rann ned för bägaren.

Mina läsare lär vara noll. Min prestationsångest är hög och likaså ambitionerna med denna återförening.

Men någonstans tror jag ändå att det är värt mödan. 

Om inte för er skull så för min egen.    

Så ni kan börja spana in här igen. Ibland kan det dyka upp något läsvärt.

Ibland kan det vara totalt dött i flera dagar, kanske veckor och månader.

Men jag ska göra mitt bästa för att roa er.

Informera er om de senaste dråpligheterna i mitt liv

och bara vara jag.