Efter en bussresa på cirka 6 timmar, med ett antal byten och pauser, kom vi äntligen fram till Ammarnäs. Därifrån tog vi taxi till Tjulträsk som ligger några kilometer från Ammarnäs. Det var där vår vandring började. Första dagen gick vi endast en sträcka på cirka 5 kilometer innan det hann börja regna och vi tvingades skynda oss resa tältet. Det blev sannerligen en nödlösning med tältet mitt i skogen på kullar och grenar. På grund av regnet beslöt vi oss för att stanna inne i tältet, till middag knaprade vi i oss en av de två salamis vi tagit med oss. Vi lyssnade på sommarpratare och läste lite innan vi rätt snabbt däckade i sovsäckarna. Jag vaknade då och då, ibland till uppehåll men oftare till regndropparnas plaskande mot tältduken. Tillslut bestämde vi oss ändå för att trotsa regnet och klev upp för att äta frukost och packa ihop och traska vidare.

Det blev en regning vandring men vi bet ihop och gick på tills dess att vi kom fram till Servestugan där vi valde att stanna för att torka upp. Regnet fortsatte att ösa ner så efter djupa funderingar bestämde vi oss för att stanna över natten. 360 kronor var kostade det oss. Vi blev förvisso torra. Fick laga mat under tak och hade det rätt mysigt, men dagen därpå var vädret inte bättre. Vi väntade återigen förgäves på uppehåll, vid tolv gav vi upp och kastade oss ut i regnet återigen. Det blev en rätt tung vandring uppför men vi kämpade på, i vår egen takt bör tilläggas, och tillslut kom även vi fram till Tärnasjöstugan. Där gav de oss smeknamnet "sniglarna", dels på grund av vår takt och så förståss för att vi bär vårt hus på ryggen. Min 15 kilos packning, och Daniels på drygt 20 kg hörde nämligen till ovanligheterna längst med kungsleden. De gulliga stugvärdarna tipsade oss om en riktig "playa" som skulle ligga cirka 4 km bort. Vi kunde givetvis inte motstå den tanken utan fortsatte på i rask takt. Vad som kan vara bra att komma ihåg är att skillnaden mellan att gå hemma och vandra i fjällen är total. Både tyngre och framför allt mer tidskrävande. Vi tog oss i alla fall fram till stranden, och jag lovar, det var värt varenda skavsår, steg och minut.    

På morgonen tog vi ett dopp i det kalla vattnet, åt frukost i lugn och ro och bara mös medan de andra vandrarna avundsjuka passerade oss. Även jag och Daniel begav oss senare åter till kungsleden. Denna dag gick vi hela kvällen, Daniel fick ont i magen men vi fortsatte gå. Tills Daniel stupade. Jag fick ta kommandot, resa tältet och se till att allt var under kontroll innan vi båda somnade. Dagen efter fick vi båda tvinga i oss frukosten, jag för att havregrynsgröt ger mig kväljningar och Daniel eftersom hans mage smärtade. Vi klev upp rätt tidigt och var snabbt iväg, men förhoppning om att hinna hela vägen till Hemavan innan bussen hem gick. Låt mig säga som så, vi fick som vi ville men med helt andra omständigheter.

Vi hade gått ungefär 6 mil, det var endast 2 mil kvar till Hemavan, en lättvandrad och vacker del av leden kvar. Kanske den vackraste. Det kan jag inte med säkerhet säga, för innan vi hann utforska saken hade jag trampat snett och stukat foten. En stukad fot hemma är inga större problem, man lindar och tar sig inom en rimlig tid till vårdcentralen för att kolla så att inga ben är brutet - men på fjället blir förutsättningarna något annorlunda. Efter att ha kylt i en timme och lindat foten försökte jag stå upp, bara det gjorde ont. Att då ta på skorna, lasta på ryggsäcken och vandra vidare vore därför en omöjlighet. Vi fick helt enkelt lov att ringa 112 som i sin tur kopplade in fjällräddningen. Därav polishelikoptern, som 30 minuter senare kom och hämtade oss. De två poliserna var trevliga prickar som såg till att en ambulans kom och hämtade mig vid hemavan flygplats för att köra mig till Tärnaby sjukstuga. Där konstaterades rätt snabbt att jag inte hade några frakturer men att det var en rätt kraftig stukning. Nu hoppar jag på ett ben och känner mig som en halv människa. Men hem, det tog vi oss samma dag.