Mina mornar ser ut ungefär såhär:
Klockan ringer (alltid i tidigaste laget). Jag snoozar cirka fem gånger. Sedan blir jag less på att väckas var 9:e minut, så jag ställer fram klockan istället. Somnar om lite lätt. Sedan ringer klockan igen och jag återupptar snoozandet. Tillslut masar jag mig upp. Förflyttar mig till soffan. Läser bloggar, kollar internetbanken och bara myser. Läser tidningen. Så går det cirka två timmar och jag blir äntligen hungrig. Letar mig till kylskåpet för att hitta något gott att äta -men är för lat för att laga till något allt för avancerat. Konstaterar att det enda kylskåpet har att erbjuda är fil och utgången yoghurt. Suckar och äter en tallrik fil. Och sedan kan dagen börja!

Nr1. Jag hånglar inte med idioter. Det känns skönt att veta.

Nr2. Cherin och Mohammed vet hur en bra blogg ska skrivas. Jag älskar den! Och den fyller ett viktigt rum i samhället också.

Nr3. Inbilla dig inte att folk känner dig för dina tankar. De känner dig för dina handlingar. På ont och gott. Därför, tänk före. Handla efter. Handlar du fel - be om förlåtelse och förklara.

Från balen, egenhändigt fotat av mig. Måste bjuda på fler balbilder sedan.

Proffsiga sådana alltså. Nu när vi spridit dem som julklappar till höger och vänster.

Jag är uppe skitsent. Imorgon ska jag vara pigg och trevlig. Då ska nämligen jag, Daniel och Elin handla nyårskäket. Sedan ska jag vara snäll flickvän och bjuda Daniel på bio (Avatar -3D) och efter det kommer troligen båda av oss vara så trötta att vi somnar utan att blinka. Det lät som en allt för enkel dag. Varför måste jag egentligen vara pigg? Och klarar jag inte att bli pigg om jag lägger mig nu och senast kliver upp 12? Det är många timmars sömn. Herregud. Jag kan ju vara uppe flera timmar till!

Elin visade mig detta lilla lim som hon köpt på åkerbloms i Umeå. Givetvis kunde inte jag vara sämre. För vem vill inte ha en plåtburk med lim som man applicerar med en liten söt pensel? Det doftar dessutom lite svagt av kokos, bättre än vanlig limdoft! Och priset kan jag inte säga något om, ca. 40 kronor. Fast jag hittade samma lim på internet, nedsatt till 20 kronor. Så man kan komma billigt undan för ett fint lim som räcker länge!

Att vakna igår var en upplevelse. Synen utanför fönstret var nog snöigare än jag någonsin sett. Bilen liknade mer en jättesnöhög än just en bil. Jag och Daniel som tagit oss upp tidigt för att åka till Betelkyrkan trotsade, mot allt förnuft och vetande, denna snö och gick ut och började gräva. Och skotta. Och gräva. Det tog sin lilla tid kan man säga, men tillslut var det skottat i alla fall ut från uppfarten. Vi provade ta oss iväg, mycket riktigt gjorde vi också det. Men inte speciellt långt, för så fort vi lämnat gårdsplanen tog det stopp igen. Vägen på vårt kvarter var inte plogad. Vi vågade inte chansa så det var bara att återigen rulla upp på uppfarten och gilla läget.

Senare på kvällen skulle jag skjutsa Daniel till Anton och några andra vänner. Vi gick ut. Jag satte mig bakom ratten och började backa. Det hände ingenting. Gasade och prövade allt jag lärt mig. Inget hände. Så försökte Daniel. Han kom typ 1 dm. Sedan försökte jag igen, och tog mig faktiskt ut från gårdsplanen igen. Men då var det stopp. Det gick inte alls. Mamma kom ut och skulle försöka. När hon tillslut fått bilen att rulla framåt såg vi att ena hjulet frusit och medan de andra tre rullade släpades det bara efter. Trots att hon körde en bra runda släppte inte däcket. Och vad hände med oss, jo, vi fick stanna hemma. Snacka om snopen dag, allt tack vare snön och kylan!

Vi har nu, efter mycket tvivel, fått granen. Tidigare har den mognat sig hos Daniel. Tanken var att vi skulle få hit den tidigare men så plötsligt blev det iskallt och då kan man tydligen inte transportera granar. (enligt mina proffsiga källor) Grenarna lossnar nämligen. Och en gran utan grenar är ju inte speciellt mycket att ha. Så grantransporten fick vänta. Till idag. Nu står granen klädd och fin i hallen och julstämningen börjar så smått infinna sig.

Den sjungande och dansande tomten har också plockats fram. Och ljudet stängdes av efter bara en halvtimme. Låt mig förklara hur tomten fungerar. Varje gång någon går förbi den börjar den spela hög musik, dansa och sjunga om "Christmas time..". Den håller på en evighet. Och när man äntligen tror det är över hör man tomten säga "Let's do it agian" eller dylikt.. och så börjar allt om från början. Det vore kanske uthärdligt om det slutade där, men givetvis går folk ständigt förbi denna tomte som sjunger och sjunger och sjunger så öronen blöder. Och rump-vickar-dansen som tomten kör med är heller inte mycket att hänga i julgranen. Ändå ska tomte-jäveln fram. Varje år.

Lussekatter till frukost är jul!

Idag köpte jag de sista julklapparna. Åt pappa.
Jag slog in alla paket jag inte hunnit med att slå in. Satte rim och kort på dem.
Medan bakade mamma äntligen lussekatter. Först sa hon att det inte skulle bli några i år, men såklart tog hon sitt förnuft till fånga och bakade ihop en del. Lagom många. Sedan bestämde vi menyn för juldagen. Då ska nämligen jag, mamma, Tomas, Daniel, morfar&Ulla, mormor och Göran, Erika och Leo fira "jul". Jag kan lova er att det blir mycket gott. Jag tjatade till mig västerbottensostpaj (för att jag vet att både jag och Daniel älskar det) och även varmrätten som blir kalkon. Vet inte varför jag önskade kalkon, mer än för att jag tyckte att det lät coolt. Hoppas bara att det är gott.

Imorgon väntar: storstädning av mitt rum som ser ut som ett bombnedslag. Storstädning av köket som ser ut som ett bombnedslag. Storstädning av toan som är full av kläder, likt ett bombnedslag. Och så ett samtal med min jobbcoach, tandläkarbesök och sedan ska jag och Tomas följa med mormor till graven. Imorgon var det nämligen ett år sedan Erik dog. Fortfarande svårt att förstå. På kvällen kommer Elin och då ska vi byta julklappar och snacka strunt. Det kommer bli en fullspäckad dag!

Jag försökte fixa en julklapp idag. Det var misslyckat. Nu har jag lite panik.

Just nu är det fullt stök med julklapparna som ska slås in och rimmas på. Det går rätt bra, har inte så fasligt många klappar kvar, vilket känns rätt skönt. Det är roligt att slå in dem, men när man är inne på ungefär femte paketet börjar jag alltid bli lite less. Och då har jag väl i bästa fall slagit in hälften... Med rimmandet går det också sådär, det är faktiskt riktigt svårt att få till det bra. Ett av mina bättre rim lyder i alla fall så här:

"Om minnet någon gång sviktar
är det bara att du på denna tittar
Inga fler tvivel om hur dina bästa barnbarn ser ut
inte heller vilken dag det är tjugonde Knut"

Kan ni gissa vad det är?
Själv tycker jag att det är lite för lätt.. men så vet ju jag också vad som är i.

Så här gör du:
"Numret du skickar till är 72 999

Jag har klippt mig. Såhär såg mitt hår ut igår efter att frisören lockat och fixat. Jag har haft lite problem med mjäll den senaste månaden, eller i ärlighetens namn, mycket problem. Och det såg hon förståss så jag fick en vårdande inpackning för hårbotten som fick sitta i 5 minuter. Sedan rekomenderade hon ett bra shampo, som givetvis kostade skjortan. Förhoppningsvis får jag det i julklapp och då är mjället väck! Vi klippte inte så märkvärdigt eftersom jag ville behålla håret ungefär som det var, förutom allt det slitna. Så hon tog bort lite på längden och klippte upp håret lite för volymens skull. Hur det blev är lite svårt att säga, eftersom jag haft lockigt hår sedan jag lämnade frisörstolen, men jag tror att det blev toppen. Älskar i alla fall de härliga lockarna hon gjorde på mig, det känns så himla lyxigt!

Ibland stöter jag på en rolig eller tilltalande blogg som jag gärna vill se mer av. Då drar jag den direkt till min Blogg-mapp som jag har uppe i min webbläsare. En tanke som alltid slår mig när jag hittar nya bloggar är "Oj vad ofta den här personen verkar uppdatera!". I själva verket tittar jag dock aldrig på datum när jag gör detta konstaterande och det slår nästan aldrig fel -jag blir alltid besviken när jag regelbundet klickar igenom blogglistan och ser att bloggen inte alls uppdateras så ofta. Hur kan man vara så otänkt?!

Visst är det lustigt. Först snackar alla om hur väldigt gärna man vill ha snö och vinterväder. Vi klagar på regnet som letat sig ända in i december. Och så kommer äntligen snön. I massor. Givetvis följer kylan med. Kylan är liksom en förutsättning för att snön ska ligga kvar. Ändå klagar vi på kylan. "oooh vad det är kallt ute idag!". Hade det varit varmare ute hade massorna av snö töat bort till slask. Och hur hade reaktionen varit då? Jo, vi hade återigen klagat över att det minsann inte alls är vinterväder ute. Och inte är jag bättre själv.

Min coach fick mig att ringa två samtal idag. Skönt att ha det gjort. Nu återstår bara att få ett jobb. Överväger dock starkt i att skita i allt och bara sticka iväg (vart vet jag inte men världen är ju stor så någonstans ska man väl ta vägen). Om det inte varit för Daniel. Det känns taskigt att sticka, dessutom vill jag helst ha honom med på mina äventyr. Annars funderar jag på andra yrkesval, som inte kräver arbetslivserfarenhet. Det känns hemskt jobbigt och tråkigt, allra helst eftersom jag ändå är rätt säker på att det är psykolog som jag vill bli. Jaa.. så slutar mina tankar vid gud. Jag försöker snacka med honom. Ber honom att ge mig lite hjälp på traven men än så länge verkar inte han heller veta vad som ska hända med mig. Eller så måste jag bara ha lite tålamod, det är Daniels teori. Runt, runt, runt sådär kretsar mina tankar just nu och det gör mig helt uppgiven. Men nog om detta klagande.

Jag har påbörjat en hel del paket-inslagning ikväll. Fem paket är numera inslagna och större delen av dem har även fått etiketter och tillhörande julkort, vissa även med rim. Så har jag gjort en stor godisstrut till Daniels familj. Den ska de få imorgon eftersom jag inte tror att jag kommer att träffa dem närmare jul. Allt detta pysslande har dock resulterat i en oerhörd röra på mitt sovrumsgolv. Det finns knappt ett ställe att sätta fötterna på, men det är så jag vill ha det när jag pysslar. Alla grejer utspritt, nära till hands. Vi får dock se om jag hinner göra något åt röran imorgon, annars blir det kanske inte en lika så trevlig syn att mötas av när jag kommer hem från Daniel igen. Men så kan det vara ibland. Nu ska jag sova, så jag tar mig upp någon gång imorgon. Förhoppningsvis bjuder jag på ett litet roligare inlägg då. Vi hörs!

ÄNTLIGEN fick jag upp de där bubblorna på facebook. Ni vet, de där man får om man trycker till höger och vänster och allt var det är. Jag har försökt jättelänge. Har trott att det varit lögn. Ett dåligt trick. Men det funkar faktiskt. Även om det inte alls var så festligt som jag hoppats på.

Idag jagade jag bussen igen. Förgäves.

Så nu sitter jag och väntar på att min coach ska ringa mig, vi ska nämligen telefon-coacha idag, istället för att ses IRL. Jag är jättenervös. För vi ska prata om "Att våga ringa" och sånt där. Jag är skiträdd för att ringa. Det är en mardröm varje gång. Varför? Jag har INGEN aning. Det bara är så!

Det finns miljoner av dem. I alla kategorier, för alla typer av människor och smaker. De finns dom som är sylvassa och de som är sockersöta. De finns de som tävlar mot andra och vissa som bara vill samla fans. Jag pratar om facebookgrupperna.

De verkar inte ha något stopp. Vissa grupper kan jag skratta lite i min ensamhet åt. Typ den nya facebookgruppen "Eriks flickvän gå av scenen!" eller "Vad gör arbetsförmedligen egentligen?". Så långt är jag med. Men sedan har vi alla dessa "gå med i den här gruppen så räddar du hela världen och det blir fred och alla fattiga får pengar". Alltså, VEM är denna magiska människa som skänker pengar per var tredje medlem eller till och med för VARJE ny medlem. Och hur fasen kan jag rädda en massa träd genom ett litet knapptryck och medlemskap i ytterligare en facebookgrupp? Jag förstår det verkligen inte, så förklara, snälla, för mig.

Jag har fått otroligt mycket fina presenter i helgen. Tack alla fina som uppvaktat mig, det har verkligen varit roligt!

Nu sitter jag bara och återhämtar mig. Har coachläxa att göra som även innefattar att söka minst tre jobb till innan nästa träff på tisdag. Mitt i allt har jag fullt upp med att bestämma hurvida jag ska plugga en termin på distans eller inte till våren. Prio ett är ju att jobba, men samtidigt är det en rolig kurs (tror och hoppas jag) och det vore skönt att ha något ytterligare att fördriva tiden med om det inte bättrar sig på arbetsmarknaden. Men som sagt, har inte bestämt mig ännu och har ytterligare några dagar på mig.

Senare, förhoppningsvis till veckan, ska jag försöka visa er vad jag fått från i present, de kläder jag beställt och fått hem från H&M och mitt senaste projekt som just nu är halvfärdigt.

Jag har just slagit in ett paket till Daniel. Inte för att han fyller år. Inte för att det snart är jul. Utan för att han gjort klart ALL engelska idag och numera inte behöver tänka på skolan alls -om han inte bestämmer sig för att börja plugga igen vill säga. Därför ska ha få ett paket. Med flera hjärtan och ränder på. Och ett brunt band.

Visst känns det lite tradigt att han ska firas samtidigt som mig. Inte nog med att han alltid har ont i magen eller huvudet eller är trött när jag är det så ska han nu också ta över min dag och få egna paket. Antingen ryker han, eller så får jag lov att inse att världen inte kretsar kring mig. Fy vad trisst!

.. men jag gillar faktiskt att betala mina telefonräkningar. 285kr fördelat på tre månader känns faktiskt som en rätt bra deal. Jag kan ju till och med täckning med Telia. (Efter några månader i mitt liv med parlino är kraven plötsligt rätt låga numera)

jag är inte mediakåt jag är bara eftertraktad

3 stycken mail med "tack för att du sökt jobbet men du är för dålig för oss.."

och så ett mail från blogg.se där de skrev om kaffemaskiner och röda klänningar. Kanonkul!

Dessutom fick jag för någon dag sedan ett mail om ungdomsombudsjobbet. De berättade att jag inte fick det. Igen. Förstår dom inte att jag försöker gå vidare? Att de förstör hela min process och får någon slags löjligt hopp att tändas igen. Alla dessa sökta jobb. De är som variga sår. Eller något annat dramatiskt. Nejhej, nu ska jag jobba vidare.. så jag inte plötsligt står HELT utan jobb. Det vore hemskt.

Jag ska berätta en sak för er. En allvarlig sak. Superseriös. Okej. Här kommer den.

Jag har skitsvårt för att gå vidare. När jag tänker tillbaka till perioder eller stunder i mitt liv blir jag sjukt nostalgisk, vill bara leva om det nu. Utom de jobbiga bitarna. De kan jag älta år efter det hänt. Jag blir fortfarande generad när jag tänker på vad som hände på fotbollsplanen vid skolan när jag var cirka 1 meter lång och inte visste ett dugg om livet. Jag vet att livet förändras, människor kommer och människor går, men jag har så otroligt svårt att acceptera det. Istället tänker jag tillbaka. Greppar minsta tråd och försöker komma på minsta lilla anledning till att få försöka gå tillbaka till då-tiden. Det är puckat. Framförallt för att åren lärt mig att jag bestämmer över mitt liv, att jag är skitsnygg (även om min mage är uppblåst ibland) och att jag förtjänar att må bra. Det är också puckat för att jag är så sjukt lyckligt lottad, om man jämför med många andra, och även med hur det var för 5 år sedan. Jag borde verkligen inte längta tillbaka så mycket.

Hur jag kom på detta? Apberget. Apberget av alla saker fick mig att göra denna reflektion. Jag tänkte nämligen att "Herregud, ingen är ju inne på denna sida mer. Jag är aldrig inne. Jag kunde inte bry mig mindre. Förr brydde jag mig om aplotterna. Sedan insåg jag att det ändå fanns värre nördar som brydde sig mer och att jag på så sätt ändå aldrig skulle vinna. Så då slutade jag bry mig. Jag tar bort skiten!". Precis dom tankarna flög i mitt huvud. Tror ni jag lyckades radera användaren? Svar: Nej. Jag började titta runt lite. Insåg att det finns... ett ytterst fåtal... människor kvar på denna gudsförglömda plats. Ett ytterstfåtal personer som ändå gjorde mig sådär osunt nyfiken att jag bara var tvungen att kika runt. Sedan raderade jag mitt fotoalbum. Och mina diarieinlägg. (Inte utan en nostalgisk tillbakablick dock) och tänkte att: "NU, nu gör jag det." Men icket. "nna" är fortfarande upptaget på apberget och ingen vet varför. Tur att det inte är ett så populärt namn i alla fall. Fast det hade ju varit rätt lustigt i sig.

I helgen har det bakats:
Pepparkakor (av hemmagjord deg)
Ingefärakola
Chokladkola
Lakritskola
Ett julgodis som heter "Rocky road"

och inte att förglömma en kladdkaka, som jag tvingades röra ihop i all hast eftersom jag gjorde fel när jag började med degen till pepparkakorna.

Idag är jag dödstrött -igen. Vet inte om det är de konstiga grejerna jag har i halsen som spökar, om jag sov för länge eller om det bara är vädret. Konstigt är det i alla fall. Vi får alltså se hur mycket jag orkar baka idag, troligen blir det bara ett verk. Eller möjligen två. Men det är ju inte fy skam det heller!

Detta skrevs igår:
Herregud, vad har hänt med mig. I år, året då typ ingen (iaf inte i min bekanskapskrets) följer idol, har jag blivit helt manisk. Nyss grät jag nästan för att Tove åkte ut. Himla bajs. Hon och Erik skulle ju till finalen.

Idag är jag inte längre gråtfärdig. Phu! Däremot skiträdd att stöta på Tove i Umeå. Såg bloggerskan Foki en gång, fick panik, ska jag säga hej? Eller ska jag bara låtsas som ingenting. Det är ju inte direkt så att jag följer hennes blogg. Jag försökte att inte bry mig men fasiken vad svårt det var. Jag ville liksom se exakt vad hon tittade på, tänkte prova osv. Trots att jag faktiskt, egentligen, inte bryr mig alls.

Så fort jag vaknade (alldeles för sent) rusade jag ner till brevlådan för att se om Claras jultidning hade kommit i brevlådan. Jag har tur som har föräldrar som prenumererar på VF, då får man nämligen tidningen som bilaga. Så nu under morgonen har jag suttit och läst och beundrat de fina bilderna och även gjort en egen lista på saker jag vill baka.

Hela dagen har jag varit trött och less. Beklagat mig över saker och inte lyckats engagera mig speciellt mycket alls, i någonting. Trots att jag sov längre än planerat imorse är jag dödstrött nu. Vet inte om det är en förkylning som ligger och trycker eller om det bara är lite för mycket tankar och känslor på en gång. Därför blir det nog sängen, nu!

Fick denna bild av Hampus som fått den av Curt, från vår insats som ordförande i FN:s-generalförsamling. Propert värre.

Jag har en liten härlig lista på saker jag borde göra idag. Som vanligt. Jag gillar listor. Men jag gillar nästan ännu mer att skita i det som står på listan och känna mig lite "wild and crazy". Såklart blir det aldrig något vilt av det hela, snarare ytterligare intag av dåliga program. Typ bonde söker fru. Jag tittar på det bara för att jag inte kan sluta fashineras över att så många kan vara intresserade av vissa bönder. Det går liksom inte ihop för mig. Men så har ju jag mitt på det torra också.

...och tänker: nej, barn behöver inte träna flera timmar varje bra för att vi ska ha elitidrottare att glo på istället för att motionera själva. Barn behöver få vara, just det, barn. De behöver leka, testa nya saker och hitta sin egen väg. Om de sedan kommer på att fasiken, livet är inte mer än tennis, eller hockey, eller vilken sport det än är, då kan vi börja snacka. Men tills dess, låt barnen få vara barn! Herregud.

Daniel och jag hade en riktigt intensiv dag igår med julklappsshopping hela dagen följt av matlagning och bio. Vi hann gå igenom de flesta butikerna och jag fick ihop ett par till julklappar, till och med Tomas klapp är fixad! Tror faktiskt inte att jag har så många kvar nu, förutom några vänner och några gammla farbröder. Det känns verkligen skönt. Och ännu skönare känns det att jag och Daniel tog oss iväg på Myrorna och skänkte 2 flyttlådor med skor, kläder och tyger samt en stor påse porslins-tjaffs och ytterligare två påsar till med ännu mer krams. Även om jag vet att det återstår tusen och åter tusen lass, både till återvinningen och myrorna, så känns det som en lättnad.

Till middag lagade vi en saffran-fisksoppa som faktiskt blev riktigt lyckad. Vi utgick från det här receptet, men som vanligt när jag och Daniel står i köket ändrar vi allt eftersom vi tycker det behövs. Gott blev det och alla var nöjda, mormor frågade till och med efter receptet.

Så hann vi inte mer än att äta och andas lite innan det bar av till stan igen. Jag var dödstrött och trodde jag skulle somna vilken sekund som helst men så fort bion satte igång piggnade jag till. Vi såg Luftslottet som sprängdes och jag tyckte den var riktigt bra, inte lika blodig och våldsam som de andra. Dessutom knöt den ihop de båda andra filmerna på ett bra sätt. Så gårdagen kan helt klart summeras som lyckad!