Jag har just slagit in ett paket till Daniel. Inte för att han fyller år. Inte för att det snart är jul. Utan för att han gjort klart ALL engelska idag och numera inte behöver tänka på skolan alls -om han inte bestämmer sig för att börja plugga igen vill säga. Därför ska ha få ett paket. Med flera hjärtan och ränder på. Och ett brunt band.

Visst känns det lite tradigt att han ska firas samtidigt som mig. Inte nog med att han alltid har ont i magen eller huvudet eller är trött när jag är det så ska han nu också ta över min dag och få egna paket. Antingen ryker han, eller så får jag lov att inse att världen inte kretsar kring mig. Fy vad trisst!