Att vakna igår var en upplevelse. Synen utanför fönstret var nog snöigare än jag någonsin sett. Bilen liknade mer en jättesnöhög än just en bil. Jag och Daniel som tagit oss upp tidigt för att åka till Betelkyrkan trotsade, mot allt förnuft och vetande, denna snö och gick ut och började gräva. Och skotta. Och gräva. Det tog sin lilla tid kan man säga, men tillslut var det skottat i alla fall ut från uppfarten. Vi provade ta oss iväg, mycket riktigt gjorde vi också det. Men inte speciellt långt, för så fort vi lämnat gårdsplanen tog det stopp igen. Vägen på vårt kvarter var inte plogad. Vi vågade inte chansa så det var bara att återigen rulla upp på uppfarten och gilla läget.

Senare på kvällen skulle jag skjutsa Daniel till Anton och några andra vänner. Vi gick ut. Jag satte mig bakom ratten och började backa. Det hände ingenting. Gasade och prövade allt jag lärt mig. Inget hände. Så försökte Daniel. Han kom typ 1 dm. Sedan försökte jag igen, och tog mig faktiskt ut från gårdsplanen igen. Men då var det stopp. Det gick inte alls. Mamma kom ut och skulle försöka. När hon tillslut fått bilen att rulla framåt såg vi att ena hjulet frusit och medan de andra tre rullade släpades det bara efter. Trots att hon körde en bra runda släppte inte däcket. Och vad hände med oss, jo, vi fick stanna hemma. Snacka om snopen dag, allt tack vare snön och kylan!