Idag köpte jag min balklänning. Äntligen. Och det känns helt fantastiskt bra. Den är brun, ganska enkel modell och inte bal-lång utan den slutar vid knäna ungefär. Så jag kommer även kunna använda den vid andra tillfällen efter, vilket känns lite mer värt när den kostar en del. Ja, jag är sjukt nöjd och det känns verkligen skönt att det äntligen är gjort.

Män som hatar kvinnor är sevärd. Jenny är ett bra sällskap och det var roligt att träffa Björn igen. Det var länge sedan. Och ja, gå och se män som hatar kvinnor. Det lär inte göra dig besviken. Annars kan jag berätta att hela min kropp redan nu är öm efter träningen, jag befarar att jag inte kommer kunna sova specielt mycket ikväll. Jag har dessutom ätit en massa godsaker hela veckan, typ kladdkaka och choklad och sånt men det känns bara skitbra!  

Vi har fått en uppgift på idrottsspsykologin, nämligen att spela in ett eget suggestionsband. Suggestioner kan kort och gott beskrivas som "det omedvetnas realiserande av en idé", alltså att man tänker sig hur en situation ska lösa sig och på så sätt blir även det verkliga slutresultatet så. Detta används ofta bland idrottsmän och det finns faktiskt bevisat att man kan öka t.ex. sin träffsäkerhet endast genom att föreställa sig hur man skjuter bollen i krysset. Dock krävs det att man har en viss grundkunskap men inte mycket mer. Men detta inlägg ska egentligen inte handla om suggestioner, utan mitt suggestionsband. Alltså ett band där jag läser in hur mitt "dröm scenario" är, när jag pluggar i detta fall. Det är lite som en kombination av ett avspänningsband och en visualisering kan man säga. I bakgrunden spelar jag ingen mindre än Beethoven som faktiskt, måste jag erkänna, är grymt underskattad musik då det kommer till att öka fokus. Jag orkade inte läsa in replikerna mer än två gånger och som vanligt är det urläskigt att höra sin egen röst rabbla saker som "du känner hur din kropp är helt avslappnad" osv. Men jag tror nog att detta duger. Jag menar, är min röst dålig så har vi ju i alla fall Beethoven i bakgrunden som räddar situationen. Det känns grymt härligt att jag faktiskt gjort klart denna uppgift hela tre dagar innan inlämning! Jag kan inte säga annat än att jag är imponerad och det kommer nog min lärare också bli. Bäst för henne.

Idag har jag gjort mig lite Harry Potter inspirerad. Vad tycks om pannans dekoration? Bättre än krimskrams som halsband, ringar och örhängen. Förövrigt har jag idag den randiga tröjan som jag ärvt av Jenny, den är fin. By the way, det var Gilly som klöste mig när jag skulle göra några armhävningar i morse. Därav Harry P. För er som undrade då.

Efter boxningen, lite handling med mamma och mat hos pappa kom Christina. Än så länge som planerat. Men så mycket längre hann vi inte då vi rätt snart fick ett sms från Mozzaffer med en önskan om bio. Vi velade väldigt länge. Jag kände mig sjukt slö, var osminkad och ska upp och jobba imorgon. Men tillslut gav vi med oss. Det blev Yes man som sågs och det var mycket trevligt. Och bra. Och gott. Jag är skyldig Mozze något stort och fint, den stackarn sprang ut sekunderna innan filmen började bara för att jag tjatade så mycket om popcorn. Så fort han rest sig upp och jag började inse att han menade allvar blev jag genast ångerfull, men det var försent. Så nu står jag i skuld till honom. Det känns sådär lagom bra. Dessutom skjutsade han hem mig -igen. Ja, ni hör ju. Jag är en rätt krävande vän. Jag borde nog sluta med det, men att tigga är lite som en sport för mig. Att lyckas övertala någon och få som man vill, det är liksom en sekund av enorm lycka som sedan i och för sig följs av mycket dåligt samvete och oro över att personen man just lyckats lura i något ska bli förbannad eller inte prata med mig mer. Det har dock aldrig hänt. Innan jag börjar svamla mer ska jag lägga mig att sova. Godnatt!

Varje år händer det någon gång att skolan fylls på med kandidater. Att urskilja vilka som är lärare och vilka som är kandidater är ingen konst, de sistnämnda ser förvirrade, felplacerade och ibland helt skräckslagna ut. De försöker inta korridorerna som om de ägde dem och känner dess minsta vrå men sanningen lyser tydligt igenom. Är man ingen känslokännare kan man istället bara genom att titta på personen konstatera att det är en kandidat i och med dess låga ålder.

När de sedan kommer in i klassrummet och ska hålla sin första lektion blir jag i det närmaste lika nervös som dem. De står där framme och darrar som ett asplöv och jag sitter vid bänken och försöker undvika att titta på kandidaten då detta får mig att vilja sjunka genom golvet. Efter ett tag börjar de dock vänja sig. De talar med mer självsäker röst och visar power points som är så överarbetade att till och med jag, som gärna tycks överarbeta saker själv, blir lite matt. De pratar på i en faslig takt och stannar upp lite då och då för att kolla om det finns frågor. Fortsätter mala på minut efter minut, utan uppehåll. När någon väl har en fråga träder nervositeten på kandidaten fram igen. Stammandes konstaterar denne något i stil med "Det var verkligen en jättebra fråga. Jättebra. Men jag vet faktiskt inte." varvid den sänder en plågad blick mot läraren i hopp om hjälp. Sedan beror det lite på vilken lärare denne kandidat får vara med, vissa lärare rycker bara på axlarna och säger något i stil med att kan du det inte så är det ditt problem. Ta reda på det. Andra är mer vänliga och svarar eller pratar bort frågan.

Så fortsätter pratandet. Mitt i power pointens tjugonde sida kommer en försenad elev in genom dörren och kandidaten hoppar högt, de har liksom inte riktigt lärt sig att det är så det funkar i skolan. Alla elver är inte i tid och är det de så är det sannerligen inte på de lektioner som just hålls av en kandidat. Denna procedur upprepas gång på gång då elever då och då slinker in lite oskyldigt försenat. Kandidaten försöker tillrättavisa dem lite strängt men misslyckas alltid på slutet då de med ett lite vagt leende lägger till "Men det var fantastiskt roligt att du kom idag i alla fall". Sedan kommer den värsta biten, uppgifterna. Den stora andelen av alla dessa kandidater har storslagna planer och ingen som helst insikt i hur snabbt vi elever arbetar. Trots att de själva faktiskt går i skolan och inte för allt för länge sedan var en del av gymnasiet.  Jag finner detta mycket häpnandsväckande. I alla fall, de kastar då upp några till synes enkla frågor, men som i själva verket är tre lektioners arbete. Detta ska nu klaras av på en lektion. Och när vi i slutet av lektionen berättar att detta inte är rimligt blir de svettiga och oroliga. Efter lite arga blickar får vi lite, lite mer tid och alla låtsas vara nöjda och glada. Egentligen planerar vi vår hämdaktion.

Nej, kandidater är en tålamodsprövning utöver det vanliga. Det tär inte bara på psyket, det tär på hela kroppen och får det att klia och skava i hela mig. Det gör mig matt och trött och jag blir inte desto mindre orolig över hur framtidens ungdomar ska överleva skoltiden med dessa som lärare.

Fick just ett enormt begär av Markus Krunegård. Varför har jag ingen aning om. Eftersom jag inte laddar ner musik klickade jag mig in på youtube och fick mig en liten dos. Det känns genast bättre. Men det vore härligt att ha honom i ipoden också. Ibland tummar jag på mina egna regler och tänker att "jag kanske kan be någon ladda hem några låtar åt mig" men jag påminner mig lika snabbt om att det är minst lika fel. Fegt dessutom då jag inte kommer behöva ta straffet om ett sådant skulle utdömas. Jag har ett annat problem också, vi ska läsa Gomorra på skolan. Köerna till boken på biblioteket är hutlöst lång. Jag har inte tid att vänta. Och jag har 1. bestämt mig för att inte köpa en enda bok detta år och 2. jag har tillfälligt köpstopp efter en snabb titt på kontot. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur denna knipa. Men har du boken och den bara ligger och dammar? Eller känner du någon som har den? Jag lånar den gärna. Jag kan läsa supersnabbt. Och superförsiktigt. Utan en endaste skråma på sidorna. Annars tvingas jag be min mor att gå och köpa den. Ytterligare en oskyldig men feg smitning för att komma runt mina egna regler. Supertöntigt. Superdumt. Jag lånar den gärna.

En annan sak på efterlysningslistan är ett dockhusbadkar och en liten docka, det funkar även med ett barbie-badkar (om sådana ens existerar?). Detta behövs till en bildidé för mitt projektarbete. Har du något badkar du kan tänkas låna ut? Eller känner du någon som har det? Jag vill hemskt gärna låna dem för en vecka eller två. Kan även betala en slant om ni känner att det är nödvändigt. Känns bara otroligt fånigt att leta sig in på leksaksbutikerna för att köpa något jag knappast kommer ha användning för framöver. Om jag inte får barn väldigt snabbt vill säga. Vilket inte lär ske bör också tilläggas. Ja, fler efterlysningar kanske kommer men dessa får räcka för idag. Nu ska jag leta upp en ny Krunegård låt att njuta av. Hörs!

Min håriga vän Anton har varken kunnat sms:a eller ringa mig på evigheter. Har han velat få kontakt med mig har han skapat en lång sms-kedja där jag är sista instansen. Det har tagit tid och hans förmedlare har aldrig riktigt fått någon förklaring till omständigheterna. Det har gått. Men det har varit tråkigt. Jag har inte fått telefonsamtal från Anton på evigheter och mobilen har varit allmänt loj i avsaknad av hans sällskap. Nu äntligen har han fixat saken och jag kan sms-bomba honom hur mycket jag vill och dessutom - Få svar! Det är helt fantastiskt och det känns verkligen skönt att ordningen är återställd.

Under den senaste minuten har jag fått två uppmaningar om att äta något sött och gott. Mina vänner tycker att jag är sur och tråkig. Det är jag. Jag har urtråkigt och gör allt för att slippa plugga. Förövrigt har jag syndat jättemycket den här veckan, därför ska jag sköta mig bättre nu veckan som kommer och träna ännu hårdare och inte synda alls. Jag börjar bli less på det här projekt-hälsa grejen. Träna mycket gör jag gärna, men att låta bli att äta kakor och sånt är puckat. Lösviktsgodis är dock skit, det smakar inte gott längre. Men choklad. Åh vad jag längtar efter en riktigt stor chokladkaka ibland. Dock inte nu, för jag är mätt och less. Funderar på att lägga mig att sova, bara för att jag inte har något annat för mig.

Jag kan också berätta att boxningen flyter på. Vi hade en grymt rolig träning i fredags, alla var helt lyriska. Och min rygg har sedan jag börjat med boxningen börjat knaka mycket. Jag tror att mina kotor hoppar lite fel ibland. Jag hatar när det knakar i kroppen, hela jag ryser och gråter och skriker. Även fast det egentligen inte gör ont alls. Det bara låter otroligt äckligt. Därför ogillar jag starkt personer som gjort det till någon typ av nöje att få hela kroppen att knaka när andra hör. Det är fruktansvärt och kan liknas vid tortyr. Sluta knaka när jag är nära. Annars kanske vi får se blod.

Nu kanske jag ska rita en serie om gårdagens slagsmål. Har bestämt mig för att inte blogga om saken. Det är för dramatiskt för er kära läsare, och lite för nära i tiden. Lite för känsligt. Kanske publiceras serien senare. Vi får se. Tiden visar. Och ja, det stämmer att jag blivit våldsammare sedan jag börjat boxas. Det är nog egentligen inte så bra. Jag blir ofta sugen på att slå folk nu för tiden. Mest på skoj. Men ibland när jag blir arg blir jag också sugen att knäcka ett näsben eller två. Pappa var skeptisk till boxningen redan från början. Han kanske hade rätt. Men förjävla bra träning är det. Fast en farlig sport. Jag börjar förstå varför Daniel var tvungen att återuppta thai-boxningen igen. Han kan ju sparkas också. Han har ett övertag. Men jag är kvinna. Står för hjärnan och förförandet. Det kanske är rätt lika ändå.

Så vill jag bara önska ett stort Grattis till Kristoffer som fyller 19. Usch vad tiden går fort. Jag gillar det inte, samtidigt som jag älskar det. Det känns lite som att tiden rinner förbi alldles för snabbt, samtidigt som jag bara vill få gymnasiet överstökat. Jag inser dock att jag snarare skulle behöva trycka på "slow" knappen istället för "speed" för att hinna göra allt jag ska. Usch. Måsten som tränger sig på. Vet ni något effektivt sätt att döda dem? Dela gärna med er. Mamma började prata om jobb i sommar idag också. Sommar liksom. Det är ju en evighet dit. Tanken ger mig ångest. Det mesta ger mig ångest. Socialt behandlingsarbetes-plugget ger mig också ångest. Och drömmen jag hade inatt när jag drömde att jag inte hade pluggat tillräckligt till seminariet. Kanske en sanndröm. Åh, skona mig gud.    

Och på tal om gud så läste jag ur bibeln idag. För Daniel. Jag förstod precis vad som stod. Det var ganska bra. Fast när gud började säga att man skulle älska honom mer än sin moder och fader och broder och käresta så blev jag lite nedstämd. Han, den där gud alltså, vill tydligen inte hänga med mig. Jag älskar ju min mamma massor. Kan nog inte älska gud mer än henne. Och då är jag liksom inte välkommen. Det är ju som att jag bara låter de som har mig som bästa vän vara med mig, resten kanske råkar ha en annan vän de gillar bättre och då duger de liksom inte. Det är lite egoistiskt. Lite oklokt av gud att vara så sträng. Men jag ska kanske fortsätta läsa bibeln ibland, för då kan jag vara sådär vis och bra när jag och Daniel har andliga diskussioner. Hänvisa till Matteus och Lukas och alla de där snubbarna. Kanske ska jag rita upp ett släktträd också och rabbla namn som inte ens Daniel tycker är viktiga. Då kommer jag garanterat känna mig som en bättre människa. Eller så nöjer jag mig med skönlitteratur. Böcker som böcker. Oj vad mycket spö jag skulle kunna få för det här uttalandet. Tur att jag kan boxas.

Nu ska jag ut med hunden. Antar att det kan vara bra för mig. Så rastlös som jag är. Jag ska nog ringa Daniel också. Och säga att han måste komma hit. Att det är alldles för långt att åka hela vägen hem. Jag inbillar mig att jag behöver sällskap. Jag behöver bara lite fokus. Lite sinnesro och lite motivation. Men jag väljer Daniel. Han kanske inte väljer mig. Men jag ska använda hundögonen igenom telefonen. Imorgon berättar jag hur det gick. Om det gick. Tjao!

Läste just denna artikel och blir lite.. förbannad, förundrad och väldigt splittrad. Jag tror på unga föräldrar, men någonstans går även min gräns och gränsen är överträdd. 13 år och pappa, när man är 13 år är man för sjutton bara ett barn. Inte ens ett stort barn. Knappt en tonåring. När man är 13 börjar man smått förstå sig på världen runt om. Man bryr sig fortfarande mest om sig själv. Gråter när man inte får favoritfilmen i julklapp och leker med kompisarna varje dag oberörd av livets verkliga bekymmer. När man är 13 år ska man inte ha sex och man ska ännu mindre ha barn. Nejdu, det kanske inte är så dumt med att leva i celibat fram till giftemålet. Jag får nog ändra inriktning i min politik och börja gå mot den konservativa sidan.

Bild från The Sun av Lee Thompson

Jag tycker egentligen att alla hjärtans dag är en riktigt fånig dag. Älskar man någon så gör man ju det varje dag och varför ska man då skapa en speciell dag då man bara sätter ytterligare press på (oftast) killen att hitta på något sjukt märkvärdigt. Jag ogillar hela tanken med att man en speciell dag ska göra något romantiskt samtidigt som resten av Sverige. Självklart är det både viktigt och roligt att göra saker tillsammans, ibland bli positivt överraskad osv. Men att detta nödvändigtvis ska ske på samma dag som för alla andra par? Nej, jag fattar det inte. Givetvis är det här alla tusentals butikers påhitt, för gud vilken perfekt chans vi skapat för att öka konsumtionen en dag ytterligare. Som om inte konsumtionen redan är absurd. Hur som helst, det är med skräckblandad förtjusning jag ger mig in i den här dagen. Ikväll ska jag och Daniel bara mysa och ha det bra. Egentligen vill min upproriska sida skita i allt det här, men jag känner att flickvänsplikten dessvärre väger tyngre. Så jag får bara rätta mig efter resten av Sverige och spela lite extra kär ikväll. Vi får väl se hur allt detta slutar.  

Idag var det dags att sätta på sig propra kläder igen. Högklackat, kavaj och kjol. Och inta rollen som ordförande i FN:s generalförsamlig. De som läser samhälls B hade i år igen FN-rollspel och jag var med som funktionär. Att sitta som ordförande och delegera ut ordet och påpeka när delegaterna gjorde fel var riktigt roligt. Men innan var jag grymt nervös. Så pass att jag höll på att skaka sönder när jag skulle hålla mitt öppningsanförande. Men allt gick bra. Förhandlingarna flöt på och både jag och Christina skötte oss. Kanske är detta ett jobb att satsa på även i framtiden. Enda besvikelsen var att tv valde att bara intervjua Christina och inte mig. Vilket misstag!

Update:  Denna korta artikel lyckades jag hitta. Och Wihoo, jag fick cirka 1 sekund i rutan också (västerbottensnytt). Imponerande. Jag såg arg ut.

Sverige är i mångt och mycket ett riktigt skitland. Bara det faktum att det snöat konstant hela helgen och jag tvingast skotta två gånger under denna korta tid (i jämförelse med förra året då det typ motsvarade min årskvot av skottning). Det är kallt. Är det inte svinkallt är det slaskigt. Är det inte slaskigt är det en halv-varm sommardag som inte duger till speciellt mycket eller regn. I Sverige är vi lagom-människor som svarar "vet inte" eller "spelar ingen roll" på varannan fråga. Att säga vad vi själva vill är synd. Egoistiskt. Egensinnigt. Vidrigt. Vi vågar aldrig hävda oss eller vara stolta över en prestation eller egenskap, för chansen är alldles för stor att någon ska tro att vi är egotrippade skitstövlar. Och så finns det ju sannerligen någon i samma rum som kan råka höra och är ännu bättre. Och är man inte bäst ska man hålla käften. Rätta sig efter leden och vara alla till lags. Betala skatt till höger och vänster men det kommer inte på fråga att våga sig på att kräva att läkaren ska ta sig tid att faktiskt kolla vad som är fel på ryggen som smärtat i närmare femton år. Nejmen smärta kan man ju leva med. Klagar varje dag kan man göra men att faktiskt göra något åt saken. Nej. Det finns ju alltid de som har det värre. Och inte ska jag väl ta deras plats. Ställ dig i ledet. Vänta på att doktorn själv ska ropa på dig. Men han råkar ha lite för mycket att göra. För vi betalar så mycket skatt att politikerna har full upp med att räkna sedlar. De glömde visst bort att sjukvården kan vara värt att satsa på. Frun säger bara på bröllopsdagen att hon älskar dig. Det gäller ju att hålla sig kort. Inte låta någon känna sig för bra. För tänk om man skulle få en komplimang för mycket. Det går inte. Nej tig med komplimangerna. Och gör ditt jobb. Ta gärna på dig lite mer än du klarar. Ställ upp. Men våga inte be om hjälp. Det är bara svaga som ber om hjälp. Och endast de starka överlever. Sån är naturen. Det är inte svenskt att gå emot naturen. Och tro fan inte att jag tänker bjuda dig på ett tuggummi bara för att jag har påsen full och du inte har något. Du får väl köpa själv. Eller fråga. Då kanske jag bjuder. Fast jag visar gärna att jag helst skulle ha låtit bli. Och jag sitter helst själv på bussen. Vi fyller varje säte tills någon motvilligt tvingas sitta bredvid en annan. Som om vi alla bar på pesten. Några ihärdiga, mer vana bussåkare låter väskan vila på sätet bredvid. Då får man sitta själv längre. Behöver bara flytta på väskan om någon ber. För självmant gör man det inte. Och vi skriker gärna hora efter dig i korridoren men vi står aldrig för att vi gjorde det när vi blir påkomna. Pratar gärna skit bakom ryggen. Det man inte vet dör man inte av. Nej, nu ska jag sluta med mitt naiva svenska gnäll och faktiskt göra något konstruktivt. Kanske spela lite tetris.

Daniel kan köra bil, det är bara det att jag inte vågar lite på det riktig. Igår skjutsade han mig till skolan och Hampus fick sig också en tur, fast i baksätet. Därifrån kom det mest något som liknade kiknande läten från en pojke som hade svårt att hålla sig för skratt. Det bör dock tilläggas att de två senaste gångerna (innan denna) har jag varit jättelugn och inte klagat alls på Daniel. Knappt skrikigt alls. Eller ens kommenterat hans sätt att transportera mig från punkt A till punkt B. I och för sig kan det kanske bero på att jag i det närmsta varit i sovande tillstånd och inte haft vare sig förmågan eller energin att snappa upp vad som händer runt om. Men såhär brukar det i alla fall låta i vanliga fall:

A: LUUUUUUUUUUUUUUGN! Man behöver inte köra in i bilen framför!!
D: Men det är ju 70 här! Då kör man 70, inte 50!
A: Men dom vill väl bara titta på utsikten. Sakta ner, du är alldeles för nära. Jag har räknat det är bara 2 sekunder!
D: Jaja, men kör man sådär sakta borde man straffas. Eller i alla fall lida.
A: NEEEEEEEEEEEEEEEEJ! Lugna dig. Prova och se om det går att köra 50 trots att det står 70 på skyltarna. Jag lovar det går.
D: Alltså Ann kan du bara låta mig köra och vara tyst?

Jag är tyst ett tag. Det är en arg tystnad. På några sekunder.

A: Men TITTA på vägen.
D: Jamen jag GÖÖÖR ju det.
A: Nej, det gör du inte! SLUUUTA!! Håll båda händerna på ratten!
D: HAHAHAHA. Nej, det tänker jag inte.

Ja.. och så fortsätter det. Helt meningslöst men fruktansvärt underhållande. I alla fall om man sitter i baksätet.

Ingredienser 4-6 portioner:
2 auberginer, ca 600 g
1 tsk salt Köttfärssås
2 gula lökar
2 vitlöksklyftor
smör
400 g köttfärs
1 burk krossade tomater, ca 400 g
2 msk tomatpuré
2 krm mald kanel
1/2 tsk salt
1 krm svartpeppar

Ostsås:
2 msk vetemjöl
3 dl mjölk
2 dl Arla Köket riven ost gratäng
1 krm salt
1 ägg

Sätt ugnen på 225°. Skär aubergine i centimetertjocka skivor och lägg på hushållspapper. Strö över salt. Skala och hacka löken och vitlöken. Fräs mjuk i smör i en stekpanna. Lägg i köttfärsen och stek den under omrörning så att den smular sig. Tillsätt krossade tomater, tomatpuré, kanel, salt och peppar. Låt såsen koka ca 5 min. Vispa ut mjölet i hälften av mjölken i en kastrull. Häll i resten av mjölken och låt det koka upp under vispning. Låt såsen koka ca 3 min. Rör ner 11/2 dl av osten, salt och uppvispat ägg. Torka av aubergineskivorna och stek dem i smör i en stekpanna ca 1 min per sida. Varva köttfärssås och aubergineskivor i en smord ugnssäker form. Häll över såsen och strö över resten av osten. Grädda i nedre delen av ugnen ca 30 min. Servera med en sallad.


Update: Så här i efterhand kan jag konstatera att det skulle smakat betydligt bättre med lite mer kryddning. Stark kryddning.

Som Malin påpekade så avslöjade jag aldrig vilken sport min nya karrirä gällde. Det var främst för att jag tänkte att efter att jag övat ett tag skulle jag vara så bra att jag kunde klå Daniel i en match. Jag insåg rätt snart att 1. Jag är för värdelös på att ha hemligheter (bra för Daniel, sjukt frustrerande för mig) och 2. det kommer krävas år av träning innan jag kan överlista honom i ringen eller ens göra honom lite imponerad. Jag försökte verkligen hålla ut, men när hans mamma frågade varför jag hade träningsvärk hade jag inte hjärta att ljuga, det går bara emot alla mina principer. Inte minst när det gäller en sån där dum liten skitsak. Jag sa som det var och Daniel hörde. Så jag avslöjade allt.

Nu kanske ni listat ut vad jag pratar om? Boxning såklart! Jag kan berätta att jag nu, två dagar senare insett att muskler finns mest överallt. Jag har ont. Man kan knappt ta på mig så tjuter jag. Väl på träningen tyckte jag inte att det var så värst jobbigt men bara några timmar efteråt kände jag av värken. Det var mycket märkligt, men samtidigt skönt att äntligen få lida lite över intensiv träning. Jag behöver det! Nu hoppas jag bara att det går över tills på tisdag då det blir dags för min andra träning. Det lär bli en månad av smärta och slag med andra ord.