Varje år händer det någon gång att skolan fylls på med kandidater. Att urskilja vilka som är lärare och vilka som är kandidater är ingen konst, de sistnämnda ser förvirrade, felplacerade och ibland helt skräckslagna ut. De försöker inta korridorerna som om de ägde dem och känner dess minsta vrå men sanningen lyser tydligt igenom. Är man ingen känslokännare kan man istället bara genom att titta på personen konstatera att det är en kandidat i och med dess låga ålder.

När de sedan kommer in i klassrummet och ska hålla sin första lektion blir jag i det närmaste lika nervös som dem. De står där framme och darrar som ett asplöv och jag sitter vid bänken och försöker undvika att titta på kandidaten då detta får mig att vilja sjunka genom golvet. Efter ett tag börjar de dock vänja sig. De talar med mer självsäker röst och visar power points som är så överarbetade att till och med jag, som gärna tycks överarbeta saker själv, blir lite matt. De pratar på i en faslig takt och stannar upp lite då och då för att kolla om det finns frågor. Fortsätter mala på minut efter minut, utan uppehåll. När någon väl har en fråga träder nervositeten på kandidaten fram igen. Stammandes konstaterar denne något i stil med "Det var verkligen en jättebra fråga. Jättebra. Men jag vet faktiskt inte." varvid den sänder en plågad blick mot läraren i hopp om hjälp. Sedan beror det lite på vilken lärare denne kandidat får vara med, vissa lärare rycker bara på axlarna och säger något i stil med att kan du det inte så är det ditt problem. Ta reda på det. Andra är mer vänliga och svarar eller pratar bort frågan.

Så fortsätter pratandet. Mitt i power pointens tjugonde sida kommer en försenad elev in genom dörren och kandidaten hoppar högt, de har liksom inte riktigt lärt sig att det är så det funkar i skolan. Alla elver är inte i tid och är det de så är det sannerligen inte på de lektioner som just hålls av en kandidat. Denna procedur upprepas gång på gång då elever då och då slinker in lite oskyldigt försenat. Kandidaten försöker tillrättavisa dem lite strängt men misslyckas alltid på slutet då de med ett lite vagt leende lägger till "Men det var fantastiskt roligt att du kom idag i alla fall". Sedan kommer den värsta biten, uppgifterna. Den stora andelen av alla dessa kandidater har storslagna planer och ingen som helst insikt i hur snabbt vi elever arbetar. Trots att de själva faktiskt går i skolan och inte för allt för länge sedan var en del av gymnasiet.  Jag finner detta mycket häpnandsväckande. I alla fall, de kastar då upp några till synes enkla frågor, men som i själva verket är tre lektioners arbete. Detta ska nu klaras av på en lektion. Och när vi i slutet av lektionen berättar att detta inte är rimligt blir de svettiga och oroliga. Efter lite arga blickar får vi lite, lite mer tid och alla låtsas vara nöjda och glada. Egentligen planerar vi vår hämdaktion.

Nej, kandidater är en tålamodsprövning utöver det vanliga. Det tär inte bara på psyket, det tär på hela kroppen och får det att klia och skava i hela mig. Det gör mig matt och trött och jag blir inte desto mindre orolig över hur framtidens ungdomar ska överleva skoltiden med dessa som lärare.