Daniel kan köra bil, det är bara det att jag inte vågar lite på det riktig. Igår skjutsade han mig till skolan och Hampus fick sig också en tur, fast i baksätet. Därifrån kom det mest något som liknade kiknande läten från en pojke som hade svårt att hålla sig för skratt. Det bör dock tilläggas att de två senaste gångerna (innan denna) har jag varit jättelugn och inte klagat alls på Daniel. Knappt skrikigt alls. Eller ens kommenterat hans sätt att transportera mig från punkt A till punkt B. I och för sig kan det kanske bero på att jag i det närmsta varit i sovande tillstånd och inte haft vare sig förmågan eller energin att snappa upp vad som händer runt om. Men såhär brukar det i alla fall låta i vanliga fall:

A: LUUUUUUUUUUUUUUGN! Man behöver inte köra in i bilen framför!!
D: Men det är ju 70 här! Då kör man 70, inte 50!
A: Men dom vill väl bara titta på utsikten. Sakta ner, du är alldeles för nära. Jag har räknat det är bara 2 sekunder!
D: Jaja, men kör man sådär sakta borde man straffas. Eller i alla fall lida.
A: NEEEEEEEEEEEEEEEEJ! Lugna dig. Prova och se om det går att köra 50 trots att det står 70 på skyltarna. Jag lovar det går.
D: Alltså Ann kan du bara låta mig köra och vara tyst?

Jag är tyst ett tag. Det är en arg tystnad. På några sekunder.

A: Men TITTA på vägen.
D: Jamen jag GÖÖÖR ju det.
A: Nej, det gör du inte! SLUUUTA!! Håll båda händerna på ratten!
D: HAHAHAHA. Nej, det tänker jag inte.

Ja.. och så fortsätter det. Helt meningslöst men fruktansvärt underhållande. I alla fall om man sitter i baksätet.