Sverige är i mångt och mycket ett riktigt skitland. Bara det faktum att det snöat konstant hela helgen och jag tvingast skotta två gånger under denna korta tid (i jämförelse med förra året då det typ motsvarade min årskvot av skottning). Det är kallt. Är det inte svinkallt är det slaskigt. Är det inte slaskigt är det en halv-varm sommardag som inte duger till speciellt mycket eller regn. I Sverige är vi lagom-människor som svarar "vet inte" eller "spelar ingen roll" på varannan fråga. Att säga vad vi själva vill är synd. Egoistiskt. Egensinnigt. Vidrigt. Vi vågar aldrig hävda oss eller vara stolta över en prestation eller egenskap, för chansen är alldles för stor att någon ska tro att vi är egotrippade skitstövlar. Och så finns det ju sannerligen någon i samma rum som kan råka höra och är ännu bättre. Och är man inte bäst ska man hålla käften. Rätta sig efter leden och vara alla till lags. Betala skatt till höger och vänster men det kommer inte på fråga att våga sig på att kräva att läkaren ska ta sig tid att faktiskt kolla vad som är fel på ryggen som smärtat i närmare femton år. Nejmen smärta kan man ju leva med. Klagar varje dag kan man göra men att faktiskt göra något åt saken. Nej. Det finns ju alltid de som har det värre. Och inte ska jag väl ta deras plats. Ställ dig i ledet. Vänta på att doktorn själv ska ropa på dig. Men han råkar ha lite för mycket att göra. För vi betalar så mycket skatt att politikerna har full upp med att räkna sedlar. De glömde visst bort att sjukvården kan vara värt att satsa på. Frun säger bara på bröllopsdagen att hon älskar dig. Det gäller ju att hålla sig kort. Inte låta någon känna sig för bra. För tänk om man skulle få en komplimang för mycket. Det går inte. Nej tig med komplimangerna. Och gör ditt jobb. Ta gärna på dig lite mer än du klarar. Ställ upp. Men våga inte be om hjälp. Det är bara svaga som ber om hjälp. Och endast de starka överlever. Sån är naturen. Det är inte svenskt att gå emot naturen. Och tro fan inte att jag tänker bjuda dig på ett tuggummi bara för att jag har påsen full och du inte har något. Du får väl köpa själv. Eller fråga. Då kanske jag bjuder. Fast jag visar gärna att jag helst skulle ha låtit bli. Och jag sitter helst själv på bussen. Vi fyller varje säte tills någon motvilligt tvingas sitta bredvid en annan. Som om vi alla bar på pesten. Några ihärdiga, mer vana bussåkare låter väskan vila på sätet bredvid. Då får man sitta själv längre. Behöver bara flytta på väskan om någon ber. För självmant gör man det inte. Och vi skriker gärna hora efter dig i korridoren men vi står aldrig för att vi gjorde det när vi blir påkomna. Pratar gärna skit bakom ryggen. Det man inte vet dör man inte av. Nej, nu ska jag sluta med mitt naiva svenska gnäll och faktiskt göra något konstruktivt. Kanske spela lite tetris.