Under den senaste minuten har jag fått två uppmaningar om att äta något sött och gott. Mina vänner tycker att jag är sur och tråkig. Det är jag. Jag har urtråkigt och gör allt för att slippa plugga. Förövrigt har jag syndat jättemycket den här veckan, därför ska jag sköta mig bättre nu veckan som kommer och träna ännu hårdare och inte synda alls. Jag börjar bli less på det här projekt-hälsa grejen. Träna mycket gör jag gärna, men att låta bli att äta kakor och sånt är puckat. Lösviktsgodis är dock skit, det smakar inte gott längre. Men choklad. Åh vad jag längtar efter en riktigt stor chokladkaka ibland. Dock inte nu, för jag är mätt och less. Funderar på att lägga mig att sova, bara för att jag inte har något annat för mig.

Jag kan också berätta att boxningen flyter på. Vi hade en grymt rolig träning i fredags, alla var helt lyriska. Och min rygg har sedan jag börjat med boxningen börjat knaka mycket. Jag tror att mina kotor hoppar lite fel ibland. Jag hatar när det knakar i kroppen, hela jag ryser och gråter och skriker. Även fast det egentligen inte gör ont alls. Det bara låter otroligt äckligt. Därför ogillar jag starkt personer som gjort det till någon typ av nöje att få hela kroppen att knaka när andra hör. Det är fruktansvärt och kan liknas vid tortyr. Sluta knaka när jag är nära. Annars kanske vi får se blod.

Nu kanske jag ska rita en serie om gårdagens slagsmål. Har bestämt mig för att inte blogga om saken. Det är för dramatiskt för er kära läsare, och lite för nära i tiden. Lite för känsligt. Kanske publiceras serien senare. Vi får se. Tiden visar. Och ja, det stämmer att jag blivit våldsammare sedan jag börjat boxas. Det är nog egentligen inte så bra. Jag blir ofta sugen på att slå folk nu för tiden. Mest på skoj. Men ibland när jag blir arg blir jag också sugen att knäcka ett näsben eller två. Pappa var skeptisk till boxningen redan från början. Han kanske hade rätt. Men förjävla bra träning är det. Fast en farlig sport. Jag börjar förstå varför Daniel var tvungen att återuppta thai-boxningen igen. Han kan ju sparkas också. Han har ett övertag. Men jag är kvinna. Står för hjärnan och förförandet. Det kanske är rätt lika ändå.

Så vill jag bara önska ett stort Grattis till Kristoffer som fyller 19. Usch vad tiden går fort. Jag gillar det inte, samtidigt som jag älskar det. Det känns lite som att tiden rinner förbi alldles för snabbt, samtidigt som jag bara vill få gymnasiet överstökat. Jag inser dock att jag snarare skulle behöva trycka på "slow" knappen istället för "speed" för att hinna göra allt jag ska. Usch. Måsten som tränger sig på. Vet ni något effektivt sätt att döda dem? Dela gärna med er. Mamma började prata om jobb i sommar idag också. Sommar liksom. Det är ju en evighet dit. Tanken ger mig ångest. Det mesta ger mig ångest. Socialt behandlingsarbetes-plugget ger mig också ångest. Och drömmen jag hade inatt när jag drömde att jag inte hade pluggat tillräckligt till seminariet. Kanske en sanndröm. Åh, skona mig gud.    

Och på tal om gud så läste jag ur bibeln idag. För Daniel. Jag förstod precis vad som stod. Det var ganska bra. Fast när gud började säga att man skulle älska honom mer än sin moder och fader och broder och käresta så blev jag lite nedstämd. Han, den där gud alltså, vill tydligen inte hänga med mig. Jag älskar ju min mamma massor. Kan nog inte älska gud mer än henne. Och då är jag liksom inte välkommen. Det är ju som att jag bara låter de som har mig som bästa vän vara med mig, resten kanske råkar ha en annan vän de gillar bättre och då duger de liksom inte. Det är lite egoistiskt. Lite oklokt av gud att vara så sträng. Men jag ska kanske fortsätta läsa bibeln ibland, för då kan jag vara sådär vis och bra när jag och Daniel har andliga diskussioner. Hänvisa till Matteus och Lukas och alla de där snubbarna. Kanske ska jag rita upp ett släktträd också och rabbla namn som inte ens Daniel tycker är viktiga. Då kommer jag garanterat känna mig som en bättre människa. Eller så nöjer jag mig med skönlitteratur. Böcker som böcker. Oj vad mycket spö jag skulle kunna få för det här uttalandet. Tur att jag kan boxas.

Nu ska jag ut med hunden. Antar att det kan vara bra för mig. Så rastlös som jag är. Jag ska nog ringa Daniel också. Och säga att han måste komma hit. Att det är alldles för långt att åka hela vägen hem. Jag inbillar mig att jag behöver sällskap. Jag behöver bara lite fokus. Lite sinnesro och lite motivation. Men jag väljer Daniel. Han kanske inte väljer mig. Men jag ska använda hundögonen igenom telefonen. Imorgon berättar jag hur det gick. Om det gick. Tjao!