Idag har jag provat på en ny sport. Tidigare har jag väl kört en del på idrotten och sådär, men inte annars. Nu var det allvar. Vi övade positioner, slag, psitioner, slag och så höll det på. En del kondition och styrka blev det också, men faktiskt inte så tungt som jag från början trodde det skulle bli. Nu i efterhand kan jag dock konstatera att armarna är rätt lama, och jag som ska bowla med Sävar-Täfteå gänget ikväll! Undrar hur det ska gå. Det ska i alla fall bli otroligt roligt att träffa dom igen, det var alldeles för länge sedan sist. Annars då.. hm.. träningen har gått bra hela veckan. Tog en välförtjänt träningsfri dag igår och gick en (kort) promenad istället. Men annars har det varit full rulle. Har kunnat konstatera att det börjar bli dags att öka vikterna, jag får inte tillräckligt med träningsvärk som jag tränar nu. Och träningsvärk vill man ju ha, i alla fall lite som ett bevis på att man åstadkommit något.

Idag hade vi en tjej från ung vänster hos oss. Så för hennes skull bjuder jag på denna politiska goding. Kapten Röd för er!

Det luktar lite rök. Jackor hänger i vad jag skulle kalla hallen. Det är på många sätt ett organiserat kaos. Mycket saker men aldrig onödiga sådana. Vid ett långt bord sitter tysta människor. Osäkerheten krockar med mig vid dörrkarmen. Jag samlar mod, går in. Och frågar efter Larsa. Knappt en blick får jag. Knappt ett svar. Men det visar sig att han sitter längst bort. Tittar upp. Hälsar kort. Jag känner mig vilsen men skjuter snabbt bort känslan. På sidan finns ytterligare ett bord med en stor kastrull av soppa och smörgåsar. Senare får jag veta att all mat som det bjuds på Bakfickan kommer från vänliga handlare i stan som fryser ned mat vars datum gått ut och skänker det till verksamheten. Bröd får de från lövånger. De bitar som inte duger att sälja. Ätbara bitar som annars skulle kastas. De har flera frysar fulla med mat. Mat som missbrukare i Umeå kan komma och äta gratis. Larsa tycker den biten är viktig. Att man inte ska behöva betala för att kunna överleva. Ibland händer det att han skickar med gästerna ett matpaket hem. Jag får en kopp kaffe.

Vi går in i ett rum innanför. Där är det ännu mer saker. Jag får veta att det är saker som hör till barngruppen. Barn med anhöriga, vanligen föräldrar, som dricker. Eller druckit. Deras lokal brann ner. Tillsvidare får sakerna vara i det där rummet. Vi möts av hans pigga hund. Hon blir överlycklig. Hoppar upp och slickar honom i hela ansiktet. Kärleken mellan husse och hund är påtaglig. Det tar ett tag innan hon lugnar sig. När Larsa väl börjar prata gör han det obehindrat. Orden liksom flyter ur honom. Utan förfiningar. Utan bortförklaringar. Utan större klander. Han säger att han förlåtit sig själv. Det är det viktigaste. Förlåter man inte sig själv kan hela världen förlåta dig och det spelar ingen roll. Jag nickar. Jag nickar mest hela tiden. Det känns fånigt men vad har jag att lära honom. Han är expert på området. Jag är en lekman med de stora visionerna. Fördomarna och medias förblindande bild över missbruket. Han sitter på sanningen. I alla fall hans sanning. Många andras sanning. Idag har han varit alkoholfri i tio år. Alla har varit fria i si och så många år. Åren är viktiga.  För frisk blir man aldrig. Han dricker inte en droppe. Det går inte. Då faller man tillbaka. Vi pratar i en timme. Om hans liv. Erfarenheter. Hans väg tillbaka. Sveket. Men också det ljusa. Han säger att man inte ska se bara det mörka. Då blir det för mörkt. Han har svikit två familjer. Han har en son som varit med i tv-pucken. Han ville vara mer närvarande. Men det visar sig att han fanns där mer än många andra föräldrar. Han mår dåligt över att han satt och söp istället för att vara med på matchen. Sonen är glad över att hans pappa var den enda föräldern som sov över den helgen. Av alla i laget. Livet har inte bara en sida.

Missbruket är inte bara mörker. I början är det glatt. I slutet en överlevnadsstrategi. Många av de han söp med sitter än idag på vasaplan vid fem på morgonen för att knäcka den första ölen. Få ta del av den första underbara droppen alkohol. Lindra smärtan. Ångesten. Dödslängtan. Dödslängtan fanns tillslut även när Larsa druckit. Lämnade honom aldrig. Då bestämde han sig och gick till chefen. Berättade allt. Några dagar senare var han på väg in på behandling. Sedan dess har han inte druckit mer. Nu tar han med andra som försöker sluta ut i naturen. Naturen som är det bästa Larsa vet. Att fiska. Att plocka svamp. Att vara tillsammans.

När mina frågor är slut får jag se varenda vrå. Larsa visar mig bilder från resor till Thailand och andra platser han gjort med IOGT-NTO. Han tar en rökpaus. Vi alla har väl våra laster. Jag känner mig allt mer bekväm. Larsa säger att jag är välkommen tillbaka. Och jag tänker, ja, kanske kommer jag en dag. Tittar förbi. Säger hej.  


En fråga: tror ni att den här texten fast mer bearbetad och utförligare skulle platsa i boken? Är det för korthugget eller ger det bara berättandet en rapphet och karaktär? Jag vill hemskt gärna höra era åsikter!

Jag hade fått en kommentar idag. Jag älskar när folk gör sig tid att kommentera och tycka till om det jag skriver, men den här kommentaren var av ett litet annat slag. Den löd såhär:
"Hej hej! Nu är jag hemma igen från resan till skåne! Hoppas att du har följt lite granna genom resan dit och hur det har varit där nere. Kommer att blogga lite mera nu i framtiden :D hoppas du har haft det bra! och ha en bra vecka :D Emma"

Trevligt, javisst. Men vem är denna Emma? Borde jag veta att hon varit i Skåne? Jag blev givetvis nyfiken, klickade in på hennes blogg och konstaterade rätt snabbt att 1. Jag känner henne inte. 2. Hon vet inte vad avsiktligt betyder. Är man 18 och inte vet det erkänner man det inte. Då slår man upp det eller skiter i att svara på just den frågan.

Varför har då denna Emma lämnat denna kommentar på min blogg? Jag ser två rimliga teorier, ingen av dem tycks vara särskilt logisk men det var kanske skitsamma. Alternativ 1. Hon vill hitta nya vänner och använder sig då av en metod som går ut på att lura personen i fråga att man redan känner varandra, eller i alla fall vet något om varandra. På så sätt ska en fortsatt konversation starta och resultera i livslång vänskap. Mitt andra alternativ är att hon fiskar efter läsare. Det är hon inte ensam om, men jag vet inte riktigt vilken taktik hon använde sig utav när hon valde att kommentera just min blogg. Jag hör ju trots allt till en av Sveriges minsta bloggar och skulle väl tippa att hon vinner ungefär fyra läsare på denna kommentar. Var det värt mödan? Ja, jag vet inte. Läsare i all ära men till vilket pris?

Emma, om du läser det här får du gärna berätta för mig. Jag är fasligt nyfiken nämligen. Och alla ni andra, välkommen att bomba mig med kommentarer om det mesta!

Idag sa mamma att vi skulle städa. Städa. Alltså, bara ordet gör mig less. Jag och Tomas stirrade på henne med den argaste av blickar men det tycktes inte hjälpa. Okej, hon såg lite skuldmedveten ut och rabblade något förlåtande men stod fortfarande fast vid sitt beslut. Altså var våra blickar meningslösa. Efter mycket funderade valde jag att ta på mig dammsugningen, någonstans inom mig inbillade jag mig att den sysselsättningen var lindrigast. Jag hade fel. Efter att jag älgat runt i hela huset var jag svettig och illamående, värre än efter ett träningspass och jag vet ärligt talat inte om huset var så mycket renare heller. Och om det nu hade varit slut där, nej, eftersom mitt rum såg ut som ett mess var det lika bra att städa upp även där. Dammtorkning, byte av sängkläder och allt vad jag nu kunde hitta på. Nu skiner i alla fall mitt rum. Eller ja, det ser väl lite lite mer inbjudande ut än tidigare. En fundering som ploppat upp mitt i all städning är varför man alltid blir så otroligt toanödig sekunderna efter att någon polerat toaletten skinande ren? Det hinner inte gå många minuter så måste jag rusa dit och förstöra ordningen..

Idag har jag hjälpt mamma med att fixa i ordning bord, bilder, album och en stor skärm inför bröllopsmässan på Plaza som är imorgon. Vi har burit och slitit, svettats och fixat. Så gjorde även en hel rad med andra utställare så i smyg kollade jag mig runt och såg både vackra smycken, underkläder, stylingprodukter, en enorm discokula och inte minst - underbart fina bröllopsklänningar. Jag har identifierat min favorit men insåg rätt snabbt att det var alldeles för många år för tidigt. Jag får väl återkomma när det börjar bli dags helt enkelt.

Jag kanske var en av de sista i den kvinnliga delen av världens befolkning som nu tagit mig för att de den mycket omtalade biosuccén Twilight som onekligen satt många hjärtan i brand och skapat enorma låneköer på biblioteken för att få sluka de andra delarna av Stephenie Meyers fantastiska verk. Och vad kan jag då säga efter 2 h och 1 minut i biomörkret? Jag är förälskad. Som så många andra. Mina förväntningar var skyhöga då de sakta byggts upp efter varje blogg-recension jag läst, efter varje blommande ord jag hört om denna film. Ändå, trots skyhöga förväntingar, trots att jag läst boken, känner jag mig fullkommligt nöjd. Och lite spänd på fortsättningen. Jag ställer mig även jag i lånekön och nästa gång kommer jag inte vara den sista som tar del av Isabella och Edwards glödande kärlek, snarare är det jag som bänkar mig med spända förväntningar på premiären och skriver bloggrecensioner och sprider blommande ord runt mig. Förhoppningsvis.




Sist men inte minst vill jag rikta ett enormt tack till Kina som såg till att vi tog oss iväg på detta äventyr, fler studentbio ska det bli. Och väldigt gärna i så gott sällskap som jag lyckades raggas med av idag. Då är det svårt att tacka nej.

Jag brukar ju predika om att man inte ska göra saker som får magen att vända sig, då är det inte bra. Något är fel. Men när det kommer till körkortet skiter jag i att jag bara vill spy av tanken, jag ska ta det. Jag gruvar mig som stryk men har ändå idag varit grymt duktig och kollat igenom samtliga Umeås körskolor för att hitta det bästa för mig. Resultatet? Jag är inte mycket klokare alls, men hoppas väl på att det visar sig vad som är bäst. Ska fundera några dagar. Just nu lutar det mot intensivutbildning i Robertsfors med Jenny. Samtidigt, är det värt att offra våra två lov för detta ändamål? Ännu inte helt övertygad, men jag jobbar på det. Berätta gärna om era erfarenheter av körskolor, vilken är bäst/sämst i Umeå?

Jag fick ett mejl i min inkorg som jag tycker är värt att uppmärksamma. Jag skrev på direkt, och hoppas att ännu fler kommer göra det. Vi är 250 miljoner kvinnor i EU, låt i alla fall en av dessa få en tung post så har vi i alla fall tagit ett steg i rätt riktning.

Så här är det, att inom det närmaste året ska fyra tunga positioner inom EU tillsättas

• En permanent ordförande för Europeiska rådet
• En representant för utrikes- och säkerhetspolitik
• En talman för parlamentet
• En ordförande för kommissionen

I dagsläget är ingen kvinna aktuell för någon av dessa poster. Om uppropet får minst en miljon underskrifter så måste EU-kommissionen ta upp frågan, enligt principen för deltagandedemokrati i Lissabonföredraget. Tycker du att det är hög tid att få in fler kvinnor på de högsta positionerna i EU, skriv under genom att gå in här! Det går blixtsnabbt att gå in och registrera sitt namn och du ser direkt hur många som gjort detsamma. So far är vi uppe i 120524 namn, så fortsätt kämpa, sprid detta och skriv under!

Jag är en god flickvän som sitter uppe och väntar. Vi får se om det är förgäves. Som ett litet plåster på det eventuella såret, eller som en liten guldklimp i vardagen så bjuder jag på några bilder. Skratta gärna. De kommer hela bunten från tjuvtittat!

     

Update: Det verkar vara förgäves. Så jag lägger mig härmed och sover. GOTT!

Idag har jag varit riktigt jobbig. Sådär bråkig och stökig så man bara vill slå mig, eller bädda ner mig i en säng och låta mig sova bort allt under några timmar. Men Daniel har kämpat på bra. Jag är uppriktigt imponerad att han överlevt mitt sällskap och dessutom någonstans där i mitten lyckats vända det till ett mer normalt, sofistikerat humör. Men nu när jag är som sötast och snällast så har han dragit in till stan på party och lämnat mig hemma. Eller mer sanningsenligt, jag lämnade mig själv hemma eftersom det tycktes saknas någon plan för kvällen vilket troligen skulle resultera i kaos. Åtminstonde en mindre söt och snäll Ann. Istället hade jag tänkt ägna kvällen åt mig själv, med bastu, bra musik, tända ljus, ansiktsmask och allt därtill. Det känns verkligen som en underbart bra idé, då kommer jag dessutom lukta gott när Daniel ragglar hem senare i natt med Matteus i släptåg. Om de nu hittar till bussen vill säga. Jag slog vad om en 100peng att de inte skulle göra det. Vet inte om jag hoppas att jag har rätt eftersom om de inte kommer hit finns det ett par möjliga scenarion som utspelat sig. Här presenterar jag de scenarion jag kommit på, fattas något?

1. Daniel har hittat en mycket snyggare och bättre tjej (tror han, jag är ju bäst egentligen) och följt med henne hem. Jag ser aldrig skymten av honom igen och är förtvivlad över att jag lät honom ta mina nya, fina och framför allt varma vantar som jag nu aldrig lär se skymten av.
2. Daniel tror att han har koll på klockan men (som vanligt) är han lite för seg och missar bussen (mycket troligt). Det slutar med att han somnar i en snöhög eller i bästa fall en trappuppgång. Oklart kring detaljerna om hurvida han överlever kölden dock.
3. Daniel är så inne i partyt att han inte förmår sig att lämna det. Han stannar hela natten och är fortfarande full när han kliver in på jobbet för ett dubbelpass. (Detta förslag gillar jag bäst, men inte hans chef)

Jag visste att det skulle bli jobbigt. Jag förstod det och visste det så väl. Ändå chockades jag. Redan innan själva cermonin kommit igång var jag nära tårar flera gånger. När jag sedan gick fram till kistan, såg alla blommor och läste på deras band sprack det. Jag kunde inte hålla tårarna tillbaka. Kanske förstod jag lite mer att det verkligen var på riktigt. Strax började folket strömma in. Jag kände inte igen många alls. Det blev många handskakningar och många utbyten av menande blickar. Så var det dags. Sång, bön, och allt vad det är. Plötsligt kunde jag inte gråta. Och usch vad jag ångrar det, för nu sitter gråten kvar i magen som en klump. Alexandra sjöng "Håll mitt hjärta" och det var så vackert. Prästen berättade om Erik, om det faktum att han inte längre kommer sitta vid eldstaden i stugan och koka kaffe åt oss. Om alla våra minnen med honom som alltid kommer leva kvar. Och om sorgen som borrat sig in i oss alla. Det var fint. Han skulle ha varit nöjd, det är jag säker på. Därefter fick de som ville följa honom till graven, något jag gärna skulle ha gjort om det inte vore för den bitande kylan. Istället gick vi till klockargården där det hölls en minnesstund. Allt var verkligen fint ordnat, och det var väldigt många som kom och delade sina minnen med varandra. Jag ville så gärna gå upp och berätta om något minne med Erik, men jag visste plötsligt inte vad jag skulle säga. Erik var så enkel, men samtidigt så otroligt unik. Så varm, så omtänksam, så glad. Jag kunde inte sortera fram ett bra minne av honom, det finns så mycket. Han var så mycket, men ändå på något sätt som en skuggfigur i mitt liv. Inget livsnödvändigt, mer något självklart. Någon som berört men kanske inte tydligt påverkat mig. Nu är det över. Lättnaden infinner sig inte riktigt än, men det kommer väl. Antar jag. Tack till alla er som ger mig värmande ord, det är värdefullt. Och kom ihåg, kramas och låt inget passera outrätt.

   

Som jag skrev igår hade jag lovat mamma att gå ut med Gilly imorse. Så jag släpade mig upp och gick för att kolla termometern. Vad ser jag? Det är -27 grader!!! Nästan 30 grader minus ute. Min första tanke var direkt att det måste blivit något fel, detta kan inte stämma - men det var sant. Så jag började rota i min garderob för att hitta diverse kläder. Det slutade med att jag hade två par långkalsoner, mysbyxor och täckisar, två par sockar samt tjocksockar, ullunderställströja, t-shirt och varm hoodtröja med en jacka över givetvis.Mössa, vantar och halsduk bultades också på, så var jag redo att ge mig ut. Det var kallt, men gick trots allt ganska bra. Snoret i näsan frös rätt snabbt till is, efter ett par minuter hade hela min halsduk frostat igen och mina ögonfransar pryddes av iskristaller, men jag gick vidare. Det bev en rätt lång promenad, närmare en timme och jag känner mig otroligt stolt. Väl inne igen passade jag på att äta en rejäl frukost med stekt ägg, yoghurt, juice och te samt en halv avokado. Mumsigt värre. Nu ska jag duscha och pryda mig själv i svart eftersom det vankas begravning. Jag gruvar mig lite samtidigt som det känns bra att "få det gjort". Vi hörs!

Vi har nog alla någon gång drömt om att göra något stort. Rädda liv. Skapa världsfred. Hjälpa människor. Göra gott. Vi alla vill väl bli ihågkomna. Vissa människor hinner med allt det här under sin livstid, men många dör tyvärr utan att ha fått ge världen allt de velat. Jag är likadan. Jag vill hjälpa människor så mycket att jag i framtiden är ett namn man pratar om. Kanske inte ett namn alla känner till, men ett namn som då och då nämns i psykologkretsar och som faktiskt påverkat något till det bättre. Om jag kommer lyckas med det vet jag inte, jag hoppas, men kommer aldrig veta riktigt säkert. Men nu vet jag i alla fall, att när jag dör kommer jag kunna göra något gott för någon människa utan att själv behöva anstränga mig det minsta. Plötsligt känns det lite lättare om jag inte skulle lyckas uppfylla alla mina mål och önskningar om att hjälpa - för i slutändan är det faktiskt precis vad jag gör. Hjälper. 

Efter att ha kikat in på 365 saker du kan göra och hittat punkt nr 10 "Ge bort dina kroppsdelar" bestämde jag mig att det var dags att göra precis det. Dela med mig lite av mig själv. Efter min död. Tidigare har jag tyckt att det känts läskigt, vi vet ju inte vad som händer efter döden och därmed heller inte om vi även i framtiden kan tänkas behöva våra kroppar, men med tiden har jag mognat i mitt beslut. Det känns fortfarande lite läskigt, men jag tycker att liven jag kan rädda är mer värd än rädslans motargument. Jag tror inte att jag efter döden kommer behöva min kropp och ser därför heller ingen anledning att inte, som det sista jag gör, göra något gott. Jag donerar allt de kan hitta på mig, utom mitt hjärta och min hjärna. Inte för att de donerar hjärnor idag, men jag vill liksom försäkra mig om att de inte i framtiden kommer använda min. Varför jag varken vill donera hjärta eller hjärna handlar nog mest om någon fjantig inbillning om att de på något sätt är en för stor del av mig själv. Min hjärna innehåller nog inte enbart en massa positivt, den har demoner och och låg serotoninhalt vilket gör att jag har stora berg och dalar i mitt humör, jag kan för lite om hjärnan och därför väljer jag att låta bli att dela med mig av min egen eftersom jag tror att det finns andra bättre hjärnor att donera bort om det nu skulle bli aktuellt. Mitt hjärta har ju en massa personer i sig och skulle jag mot förmodan och alla förhoppningar dö för tidigt vet jag inte om jag skulle gilla synen när personen som fått mitt hjärta går och letar upp alla dessa personer som jag en gång älskat. Jag antar väl att personen som får mitt hjärta inte skulle kunna känna den kärlek till de människor jag gjort, men det finns kanske en risk, och den risken är jag inte beredd att ta. Inte än i alla fall. Det känns i alla fall bra, att jag faktiskt tagit mig i kragen och registrerat mig till donationsregistret. Jag tycker att du också borde göra det, eller om du känner dig osäker i alla fall tänka över det. Det är ett viktigt beslut, det kan rädda liv, men det måste också kännas rätt för dig - för det är din kropp det handlar om! 

Jag åker buss nästan varje dag. Ofta stiger jag på så pass tidigt att jag får sitta själv en bit, men på de senare busshållsplatserna fylls alltid bussen på allt mer. Jag sitter oftast långt fram, vet inte riktigt varför, men vi har alla våra vanor och jag trivs bra där. Hur som helst, i slutändan blir ändå alltid bussen full och man får sällan sitta ensam. Det som dock alltid slår mig är att ingen tycks vilja sitta bredvid mig förrän det inte längre finns något val. Jag förstår verkligen inte varför, jag ser väl ut som precis vem som helst? Jag har verkligen försökt med alla taktiker, kolla folk i ögonen, le, titta bort, lyssna på musik, läsa på något papper, se coolt avslappnad ut osv.osv. Men inget tycks fungera - jag blir alltid vald sist. Och ändå sitter jag så långt fram att folk borde se sin chans att få en ledig plats. Jag grubblade väldigt mycket på det här idag på bussen. Givetvis blev jag vald bland de sista även idag. Och lika snabbt som mannen satt sig ner ångrade jag att jag inte sett lite hemskare ut. Plötsligt var jag tvungen att sitta med mitt äppelskrutt hela vägen, jag vågade inte röra mig i rädsla att stöta till honom och min plats var plötsligt betydligt mindre. Dessutom oroade jag mig, som alltid, över om jag skulle vara tvungen att knacka honom på axeln när jag skulle gå av och låta han se på när jag plågsamt släpade mina två stora väskor av bussen. När han sedan gick av blev jag återigen besviken. Hux flux kände jag hur kallt det blev när dörrarna öppnades för att släppa av folk. Jag började återigen kunna känna mina ben som domnat av och äppelskruttet som jag så kärleksfullt kramat kunde kastas. Jag blev plötsligt ensam. Vald sist och övergiven. Att åka buss tycks inte vara min grej riktigt.

Eftersom Bäcka (min underbara vän) tyckte att naturligt var bra, och eftersom jag alltid är osminkad hemma och inte orkade fixa mig för att ta några kort på mina glasögonen får ni nu den - OCENSURERADE ANN! Och, glöm inte att säga vilket par ni tycker är finast. Jag tror dock att det blir att låna hem ytterligare några par, känner mig inte helt nöjd ännu, men har en favorit bland dessa fyra. Men, tyck till och motivera gärna.


  

Maria Larssons eviga ögonblickvann totalt fem guldbaggar.  Bild från SVT.

Jag har funderat lite på det där med guldbaggen, varför är den så gräsligt ful? Alltså, det är ju ett jättefint pris att vara stolt över men vann jag den är jag rädd att den skulle hamna i en låda. Den ser ju mest förskräcklig ut. Och en annan sak jag tycker är lite beklämmande med priset är det faktum att till varke kategori är det samma filmer som är nominerade, men det har förståss sin förklaring i att det inte görs så mycket svensk film på ett år. -Men ändå! Detta resulterar ju i att man efter att ha sett galan och alla filmklipp till de olika nomineringarna knappt behöver se filmerna då de redan visat hälften. Annars tycker jag att tillställningen var angenäm, men de var lite torra som inte skrattade så mycket åt Johan Glans. Han som ansträngde sig så.  

Eftersom jag var så dum att jag tog bort allt mitt smink innan jag fotade alla mina bågar tänker jag skjuta på den fina omröstningen till imorgon. För att visa sig utan smink för er kära läsare vore ju för hemskt, speciellt eftersom jag inte vill ha varken hjärtattacker eller psykisk instabilitet på mitt samvete. Dessutom har kvällen blivit sent och jag har endast lyckats beta av hälften av punkterna på min att göra lista (de enklaste/roligaste/snabbaste) och till dem hörde tydligen inte promenaden. Usch usch Ann, ingen bra start på träningen. Bör straffas med ett sjukt hårt pass imorgon med både löpband och hårt pressande i gymmet. Ohja, det blir ett bra straff. För att glädja er lite i alla fall kan jag väl dela med mig av mitt recept jag ska laga imorgon, tydligen kommer till och med Daniel för att bedömma mina färdigheter (han sa sig tycka att det var nödvändigt att "se vad jag går för så han vet vad han får"). Jag får väl helt enkelt ta på mig både förkläde och kockmössa och briljera i köket imorgon då, för det kan väl knappast bli annat än succé?

(Bilder och uppdatering av receptet kommer imorgon, vet inte ännu om jag ska göra några ändringar, men tror nog att jag drar ner på kryddorna lite eftersom mormor inte är van vid så stark mat (än).)
Chili Pasta
4 portioner
5oo g räkor med skal
200 g lax
400 g fullkorns spaghetti
2 msk olivolja
1 röd chili (man kan ta 1 1/2 om man gillar hot!!!)
3 vitlöksklyftor
1 röd paprika
rivet skal av 1 citron
salt, peppar
50 g rucolasallad
1 1/2 dl riven parmesan

Så här gör du:
Kärna ur och strimla chilin. Skala och finhacka vitlöksklyftorna. Kärna ur och finhacka paprikan. Riv skalet av en tvättad citron. Skala räkorna. Grovstrimla rucolan. Riv parmesanosten. Ställ allt åt sidan. Skär laxen i små kuber och stek i lite olja några minuter. Salta och peppra. Koka pastan. Under tiden fräser du chili, vitlök och paprika i olivolja (2 msk) på ganska låg värme ca 4-5 minuter. Salta och peppra. Spara 1 dl av pastaspadet. Blanda sedan chiliröran ner i den nykokta avrunna spaghettin och vänd sedan ner räkor, lax, rucola och citronskal. Häll i kokspadet som du sparade och rör om. Servera med riven parmesan!

Jag valde att använda lite creme fraiche istället för att blanda ihop det med pastan eftersom mamma inte äter kolhydrater. Jag fräste också kryddorna och sedan stekte jag laxen i det. Räkorna och paprikan tillsatte jag innan servering, bara så de hann bli lite varma. Både parmesan och rucola severade jag på sidan om. Jag rekomenderar verkligen den här rätten, det var riktigt gott med många olika smaker. 

Men jag tänkte som en liten överraskning att se fram emot så publicerar jag receptet samt lite egna snygga bilder på tisdag efter tillagningen. Kan avslöja att det blir en hot lax-pasta variant, tror att det kommer bli en hitt - men måste ta det lite lugnt med kryddorna så att inte mormor flyger av stolen, hon är trots allt inte lika härdade som oss andra i familjen. På tal om hot mat, jag är just nu inne i en övertalningsfas där jag försöker övertyga min mor om att den bästa investeringen för vår familj denna vår vore en Thailandsresa, hon är föga övertygad men jag kan allt se att bakom fasaden så finns en liten längtan till varmare breddgrader. Jag kämpar vidare och hoppet lever.

Imorgon kommer ytterligare en överraskning, jag ska nämligen köpa nya glasögon, så imorgon åker de tre generationerna (mormor, mamma och jag) ner på synsam och länsar deras förråd. Jag hade tänkt be er kära läsare om smakråd så va på allerten imorgon, då behöver jag ER HJÄLP!

Kanske blir det några fräsiga bågar som dessa? Ingen vet, förrän imorgon!

Jenny bjuder på lite pannkakor.


Så vad tycks?

Det var kanske två år sedan nu, som jag bytte till Parlino efter en timmes långt samtal med en försäljare som ljög mig rakt upp i ansiktet på i princip varenda punkt. Jag behöver nog inte nämna att jag bytte direkt tillbaka till halebop, men som med de flesta byten går det ofta allt för sakta, så jag fick leva med Parlino ett tag. Och dessutom passade jag på att pressa dem på lite pengar, fel är fel och ska rättas till. Men medan jag återvände till Halebop stannade Jenny (den enda av oss som bytte som härdade ut med Parlino ett bra tag). När det i förrgår blev dags att byta till Telia max 25 för oss båda var de tvugna att mejla Parlino om en förfrågan om portering av numret - alltså att Parlino släpper nummret och Jenny kan fortsätta använda det fast med Telia. Det hela blev en rätt lång process eftersom Jennys pappa stod som ägare på mobilen, men senare på dagen kom även han till telia och kunde legitimera sig och visa att det verkligen var okej. Då kunde de äntligen skicka förfrågan till Parlino. Och vad tror ni händer? Jo, givetvis nekar Parlino porteringen. Det fanns då två alternativ 1. Ringa och fråga varför och tjata om att de kunde ändra sitt beslut (detta var vi dock tvugna att göra själv eftersom det vore oetiskt av Telias personal att göra det..) eller 2. Att skaffa ett helt nytt nummer. Jenny tog det senare. Så nu ligger hennes gamla nummer och dammar hos Parlino som har någon hemlig önskan om att erövra samtliga nummer för att sedan vägra att låta andra operatörer ta del av dem. Jenny fick sms:a alla på sin lista att hon bytt nummer och det var egentligen inga större problem, bara den där besvikelsen över att Parlino återigen visat att deras mål inte handlar om att tillfredsställa kunden till någon grad utan bara att tjäna pengar och leda marknaden!

Rätt ofta tar jag en powernap när jag kommer hem från skolan, idag inget undantag. Ibland händer det att man sover allt för länge och inte kan somna på kvällen, ibland händer det att man sabbar hela kvällen genom att fortsätta gå och vara halvsovande fram tills sängdags men vissa gånger, som denna gång, kunde allt inte gått bättre. Jag har nu sovit cirka en timme lite drygt och jag känner mig pigg, mitt huvud är inte sådär kleggigttungt och jag tror absolut att jag kommer att orka med kvällen nu och ändå somna när det är dags för det. På köpet vaknade jag och tittade mig i spegeln och mitt smink ser precis ut som när jag somnade, alltså.. hur ofta händer det? En på tusen! Det finns bara ett problem med mitt tillstånd just nu, men jag är osäker på om det är powernapens förtjänst, jag har nämligen återigen ett knallrött öga. Jag befarar att min ögoninflammation återtagit min kropp, vilket betyder ännu mer kleggig salva när jag ska sova. Och i värsta fall mina igendammade glasögon de närmsta dagarna. Usch!


Lite fler av dessa skyltar hade inte jag sagt nej till!
Reinfeldt vad säger du? Nu när herr-gårman blir fru kanske vi ska göra något för alla oss lite tröttare - som faktiskt gör skillnad! 

Ikväll ska jag på bio med mina fina vänner! Vi tänkte se Changeling.
"Christine Collins är en ensamstående mamma vars 9-årige son Walter en dag försvinner spårlöst. En månad senare återlämnas han till den förtvivlade mamman. Men, den 9-årige pojke som återvänt är inte Walter och nu börjar Christines maktlösa kamp för sanningen om vad som egentligen hänt."

Jag hoppas verkligen att den är bra! Längtar efter att se något som berör och känns och som man minns även månader efter man sett filmen, vi får väl se om jag har sådan tur. Innan dess tänkte jag sova en stund eftersom jag redan nu är utmattad (jag tror att det har något att göra med den negativa energin som flödar i skolan). Sedan ska jag även försöka få upp samma fokus på projektarbetet som jag lyckades med igår. I need it kan jag säga!

Idag var jag sjukt duktig och vaknade och klev upp i tid, kom till skolan halv nio. Och väntade med mina klassisar. Och väntade och väntade. Inga lärare kom. Nu börjar vi istället 12.50, så jag sitter och gör ingenting. Men nu vet vi i alla fall vad som gäller för terminen, dyk upp när du känner för det. En bra filosofi!

X ringer äntligen, jag har själv försökt nå X under hela gårdagskvällen och idag. 

X -Vad gör du ikväll?

A -Va? Säg inte att du menar allvar?

X -ÖÖÖH?

A -Minns du inte vad VI ska göra i kväll?

X -Hm.. nej?

A -DU ÄR SÄMST

X -Jahaa.. är den där teatern idag? Oj..

A -Ja, oj! 

Därefter följer ett långt mummel. Hur ska vi lösa detta. Jag förstår det som att X inte kommer hinna hämta sin biljett innan teatern börjar eftersom X inte är hemma. X förstår det som att jag inte har någon biljett. Jag är förbannad (men inte förvånad) och X ångerfull och fundersam (= jag har övertaget).

A -Du får allt ringa upp mig när du kommit på hur du ska göra för att lösa det här!

X (ynkligt) -Okej. Jag gör det...

Cirka 15 minuter senare. 

X -Jag har ringt till profilteatern nu, de är inte 100% att det löser sig men troligen så gör det det. 

A -Ooookej. Vad bra.

X -Ja, men då börjar jag köra hemifrån nu.

A -ÄR DU HEMMA? Men din biljett är väl hemma?

X -Ja??

A -Vad är problemet då?

X -ÖÖhh.. men du har väl ingen biljett?

A -Ja, det är klart att jag har en biljett. Och du har en biljett?

Ja.. så slutar denna underbara konversation. Alltså, jag måste vara hemskt dålig på det där med kommunikation, från och med nu ska jag försöka tala i klartext. Det blir ytterligare ett av mina nyårsmål. -Att göra mig förstådd så att dumma missförstånd kan motverkas.  

Jag snoozade en timme, vilket resulterade i att jag inte klev upp förrän nio. Då stod en främmande man i vårt kök, så jag smet in på toan och gömde mig där tills han gått sin väg. Han bytte ett handtag på vår frys och jag tror faktiskt att han kollade efter i skafferiet om det fanns några godsaker också men HA! Det gjorde det minsann inte. Snacka om misslyckande, speciellt eftersom vår skafferi låter massor när man öppnar det. Det hade han inte anat. Snart ska jag iväg till stan och fixa en hel radda med ärenden på apoteket, banken och telia och dessutom träffa Jenny! Det blir roligt. Vad ska ni göra idag?

Ikväll har jag roat mig med att rita serier i sann Rocky anda (Rocky fans, döda mig inte för denna liknelse!). Denna är inspirerad av en händelse när jag skulle få ärva kläder av Jenny som annars skulle kastas. Hon ville så gärna att jag skulle ta allt, för som ni säkert vet känns det lite tungt att kasta iväg sina favoritplagg. Men vissa saker kunde jag bara inte ta med mig hem - det såg helt enkelt förskäckligt ut. Detta resulterade i en het diskussion - Varje gång! Men å andra sidan, fick jag hem riktigt många snygga plagg som jag nu älskar. Så jag klagar inte. Njut nu av min enorma skaparförmåga. Haha!

Fick presentkort för att köpa en bag till mina träningskläder, köpte denna! Är mycket nöjd.

Idag klockan 8.15 hade jag min tid på vårdcentralen, trodde vi. När vi kom dit visade det sig att den i själva verket var den 29:onde. Hur kunde det bli så fel? Det förstod varken mamma, jag eller receptionisten som i alla fall gick iväg för att kolla om det var möjligt att vi mot all förmodan ändå kunde få ta den där gräsliga sprutan idag. Det var tveksamt, men en kvinna lät oss komma in i rummet för att boka en ny tid. Hon snackade lite och efter ett tag kollar hon på mig "Är du spruträdd?". Jag nickar. "Jag ser det, då är det lika bra att vi gör bort det idag!". Och jag som för en sekund trodde att jag skulle slippa. Nej, inte det. Men sedan frågade hon lite försynt "Eller vill du hellre åka tillbaka hem och komma tillbaka en annan gång?" JAAAAAAAAAAAA tänkte jag. JAJAJAJA JAAAA det vill jag. Men mamma skyndade sig att protestera, "Sådär får du inte fråga henne. Klart vi ska ta den idag om det går". Därefter följde ett antal andningsövningar ledda av mor herself med inget vidare resultat innan Anna Carin kom tillbaka med grejerna. Då började jag gråta. Jag grät inte så hysteriskt som jag brukar, men jag var rädd. Trots allt lät jag henne spruta in allt i min arm och det gjorde bara lite ont. De applåderade för mig, sa att jag var duktig som ett litet barn och tittade på mig med stolta ögon. Det var nästan lika vackert som när de sjöng för min vän E. efter att hon tagit en spruta. Det var en sång om "super E" som klarade allt. Hon var mindre, kanske hade de sjungit för mig också om jag bara inte varit så gammal. Sedan passade vi också på att ta ett halsprov som skulle skickas iväg så de kan kolla om det är något annat än vanliga virus som busar där nere, jag har nämligen fått tillbaka mitt halsonda och hostar igen. Det känns mindre roligt.

Under julhelgen har jag frenetiskt börjat plöja igenom ett antal olika bloggar, dels för att hitta de mest underhållande men även i ett tafatt försök att hitta receptet på en lyckad blogg. Bara för er hade jag därför tänkt dela med mig av de godbitar jag stött på, och kanske även de mindre goda bitarna som jag helst står över.

Mitt senaste fynd är en blogg som dagligen publicerar förslag på vad du kan göra. Såhär besrkiver de själva sin blogg.
"Varje dag under hela det kommande året kommer du få ett tips på en sak du kan göra. Det kommer att vara saker som räddar världen, räddar dig, gör andra människor förbannade eller glada. Dina händer kommer bli mjöliga, dina grannar lär bli förundrade och dina föräldrar stolta. De som bor i samma stad som dig kommer känna skillnad, de som arbetar med dig kommer att upptäcka lappar de inte sett förut och de som åker samma buss som dig kommer att märka det.

Du kommer att hitta på egna saker som inte är tagna från bloggen. Du kommer att fotografera när du gör dina saker och du kommer börja skriva egna texter. Du kommer att starta en egen blogg på en egen adress. Du kommer inte behöva några nyårslöften. Bara en webadress."

Jag har även under ett ganska bra tag följt bloggdrottningen Blondinbellas blogg. Varför? Jo, för att jag tror att det är en kvinna som bör bevakas, för hon plöjer framgångar och rankas redan idag som en av de mäktigaste i sverige (på 81:a plats, framför vår jämställdhets och integrationsminister). Bara det är skäl nog!

Av en slump har jag dessutom regelbundet börjat kolla Blondinbellas pojkvän Nils blogg. Han är från Övik och har fler fötter på jorden än vad Bella själv har, men kan ändå roa. Hans syster (jag håller koll på deras släkte. Haha) skriver dessutom om hennes snåla liv i bloggen "Billigt och bra". Där kan man dessutom få massvis av bra (och mindre bra) spartips, vilket kan uppskattas av de flesta studenter (och många andra).

Beckas blogg om hennes mamma-roll och allt vad som hör därtill har även fått bli en del av min vardag, främst för att hon är lika gammal som jag men redan har tre barn! Det tycker jag är starkt jobbat, så i väntan på mina egna barn får jag stilla min barnalängtan med att slaviskt läsa om hennes underbara vardag med sina små knoddar. För det lär dröja ett bra tag innan det blir min tur.

Min sista blogg jag vill tipsa om är faktiskt skriven av en man (läs "varulv fångad i manskropp om du föredrar det), vilket tycks vara lite ovanligare i bloggvärlden (tyvärr!!), den är dessutom otroligt underhållande och faktiskt något jag tycker att ni bör spana in. Den innehåller det mesta och vill du veta mer exakt föreslår jag att du - klickar här!

Vill man annars enkelt hålla koll på vad som händer i bloggvärlden är bloggtipsarna eller bloggkommentatorerna som tycks ha koll på det mesta som händer i bloggvärlden, dock har det inte hittat min blogg ännu. Det kan endast ses som ett stort misslyckande från deras sida, men jag ger dem ett par år att repa sig. De förtjänar det. En blogg det inte gör ont att hoppa över är Kissies, jag är ledsen men trots ett par försök kan jag inte för mitt liv förstå varför folk väljer att läsa om en ung tjej vars liv endast verkar bestå av fest, smutskastning och allmän bitterhet.  Att hon dessutom tycks ha svårt för att använda vanlig svenska och faktiskt få orden rättstavade är inte till en fördel och kan reta mig till döds, men det är en annan historia. Även Kissie har säkert sina starka sidor, även om inte jag fått ta del av dem. Nej, bloggar som gör dig irriterad eller arg bör du definitivt låta bli.

Tillägg: Men det självklara valet för mig blir ändå allas och vår kära tandstensblogg. Det fina med den är, att du inte ens behöver ha tandsten för att checka in den!

1. Jag saknar att ha föräldrar som älskar varandra.
Visst låter det hemskt sorgligt, men det är det egentligen inte. Jag lider inte av att mina föräldrar är skilda och tycker dessutom att det har en hel del fördelar. Men jag gillar att få vara i familjer med två föräldrar som verkligen tycker om varandra - och visar det! För jag tror faktiskt att det är en förmån att få ha två föräldrar som bor under samma tak och fortfarande tycker om varandra, trots flera år av upp- och nedgångar. Inte minst för att man som barn kanske lär sig att i större mån hantera konflikter som uppstår men även att öppet visa kärlek. Det finns många olika familjer och rätt snabbt märker man om föräldrarna i familjen, trots barn och grå vardag lyckats hålla kärleken vid liv. Dessa föräldrar myser i soffan, vågar sitta i varandras knä och räds inte för att ta i varandra och pussas trots att någon kan råka se. Så finns det föräldrarna som endast tycks bo under samma tak för att de just har barn tillsammans och en grå vardag som trots allt inte är så tokig. Tråkig - men fungerande. Dessa föräldrar visar ingen kärlek, men de pratar med varandra, går på middagar tillsammans och reser gärna iväg med familjen men man kan inte för sitt liv förstå vad de är utan sina barn. Så finns det sista gruppen, de skilda föräldrarna som någonstans mitt bland barn och grå vardag insåg eller i vart fall hoppades att livet kunde ge lite, lite mer men att de inte var med just den personen de valt att skaffa barn med. Jag, precis som de flesta andra, är fast besluten om att mina barn ska bli offer för den första sortens föräldrar men är mycket medveten om att livet inte alltid blir som man förväntar sig.

2. Jag saknar en stor tjock släkt som känner varandra utan och innan
Jag har en förhållandevis stor släkt, men det är mycket, mycket sällan vi träffas alla samtidigt. Kanske beror det på att mina kusiner råkar vara lite för gamla för att någon ska orka ordna det eller så är det bara som det blivit. I alla fall, idag föll jag offer för D.s släkt. I hans släkt träffas dom (kussar och systrar och farbröder och allt vad det är..) på stora middagar regelbundet. Det är livat och glatt och man har stenkoll på vad som händer i varandras liv. Även många andra av mina vänner träffar sina kusiner ofta, och är mycket bra kompisar med dem. Men själv har jag aldrig riktigt fått chansen att skapa någon relation till mina kusiner och det är något jag saknar. Så när jag får barn ska jag tvinga min bror och hans familj att komma på massvis av släktsammankomster, bara för att ge mina barn en möjlighet att lära känna släktbanden.

1. De är inte farliga. Inte på en fläck.
2. Jag gjorde ett tillräckligt bra intryck för att få komma tillbaka. Vilket givetvis är en klar fördel.
3. Deras familj är ingen sekt, inte vad jag sett ännu och jag har inte blivit manipulerad.
4. Resten av hans släkt verkar vara både snäppet normalare och snyggare än min (inte rättvist!)
5. Jag är hemma igen. Jag lever. Inte förlovad och inget bröllop inbokat.

Idag åkte jag med mamma in till stan. Vi hade ett antal ärenden vi skulle uträtta och det mesta gick faktiskt som på räls och mitt i allt kommer mamma på att det kanske vore en bra idé att hämta ut hennes pass som hon gjorde för nästan tre månader sedan. Sagt och gjort, vi brummade vidare mot polisstationen och tryckte ut en sån där turlapp. Konstaterade att det var tio personer innan oss. Tio personers väntetid för att hämta ut ett litet pass. Suckande satte vi oss. Bara ett par minuter senare kom en ung tjej in, tryckte ut en lapp och svor. På fem sekunder hade hon ringt och argt gett utlopp för sina känslor. Hon kunde, precis som oss, inte för sitt liv förstå hur man kunde tvingas sitta och vänta så länge för att hämta ut ett pass. Och under väntan hann jag konstatera ett par saker

1.  Polisstationen är en riktigt sunkig byggnad. Inte inbjudande.
2. Det är lyhört. Tråkigt som man har när man väntar spetsar man gärna öronen och vi kunde tydligt och klart uppfatta samtliga ärenden de hade till fru polisen. Smart? Knappast!
3. Samtliga ärenden hanteras av fru polisen, allt ifrån borttappade saker, till vapen till pass till jag vet inte vad... bl.a. hann två personer leta igenom en nyckelknippa bestående av säkert ett hundratal nycklar i hopp om att hitta deras borttappade. Båda utan resultat. 
 
Men jodå, vi fick slutligen ut mammas pass, men innan dess skulle passet ligga i en dosa och blinka och kontrolleras noga att det faktiskt var rätt person som hämtade ut det. Kvinnan som satt bakom disken kostade inte på oss ett leende. Ja, jag är inte längre förvånad att folk irriteras på polisen.

... att jag var jagad. Jag kände igen precis alla i drömmen, men det konstiga var att det verkligen inte var personer jag umgås med endast personer jag känner så pass mycket att jag vet hur de ser ut. Ofta när man drömmer gör man det ju om saker som hänt under dagen, personer man pratat med eller tänkt på men inte denna gång. Jag brukar också alltid drömma att jag är jagad när jag är stressad, ofta så stressad att det börjar bli ohälsosamt för mig. Men jag känner mig inte stressad. Inte ett dugg egentligen. Det är ju lov och jag har precis ingenting inplanerat innan skolan börjar igen, mer än en ynka vaccinationstid. Så, jag ställer mig därför frågande, varför drömde jag det här? Och varför just i natt? Har ni drömt något i natt?

Som utlovat ska jag numera dela med mig av mina nyårs mål. Mål alltså, inte löften. Löften är som bekant till för att brytas och har också en tendens att leva upp till dess förväntningar, därför har jag, naiv som jag är, valt att kalla det nyårs mål istället. Jag tror alltså stenhårt att detta kommer vara det som krävs för att dessa mål ska uppfyllas, ett enkelt litet namnbyte. Men det sista som dör är hoppet. Nåväl, nog tjatat om detta.

2009

• Vill jag resa
• Vill jag vara så lycklig som jag kan och klarar
• Ska jag lyssna till mitt hjärta och mage och göra saker för att JAG vill, mår bra och tjänar på det (egoist -javisst! men ibland är det helt klart nödvändigt. Inte minst för att uppnå ovan nämnda kriterie)
• Jag ska även ha ett år då jag lånar alla mina böcker på biblioteket istället för att köpa dem och jag ska fortsätta att inte ladda ner saker och istället köpa skivor och filmer (detta har jag slutat med för ett antal månader sedan, och det går bra!)
• Jag ska även inleda projekt hälsa (klassikern), men detta berättar jag mer om när det blir aktuellt, vilket lär bli inom en snar framtid, inväntar bara att mitt halsont ska avlägsnas. Kan i alla fall säga att det inte är exakt som vanliga hälso-löften.
• Dessutom, ska jag verkligen på allvar och då menar jag allvar ta tag i mitt projektarbete och slutföra det så att det blir så jävla bra att hela Umeå tas med storm och jag blir utnämnd till västerbottens underbarn eller dylikt, trots att jag förvisso inte är barn längre.. men man kan väl se mellan fingrarna lite?

Det händer ibland att jag tittar på den här bilden och varje gång får den mitt hjärta att svida.