1. Jag saknar att ha föräldrar som älskar varandra.
Visst låter det hemskt sorgligt, men det är det egentligen inte. Jag lider inte av att mina föräldrar är skilda och tycker dessutom att det har en hel del fördelar. Men jag gillar att få vara i familjer med två föräldrar som verkligen tycker om varandra - och visar det! För jag tror faktiskt att det är en förmån att få ha två föräldrar som bor under samma tak och fortfarande tycker om varandra, trots flera år av upp- och nedgångar. Inte minst för att man som barn kanske lär sig att i större mån hantera konflikter som uppstår men även att öppet visa kärlek. Det finns många olika familjer och rätt snabbt märker man om föräldrarna i familjen, trots barn och grå vardag lyckats hålla kärleken vid liv. Dessa föräldrar myser i soffan, vågar sitta i varandras knä och räds inte för att ta i varandra och pussas trots att någon kan råka se. Så finns det föräldrarna som endast tycks bo under samma tak för att de just har barn tillsammans och en grå vardag som trots allt inte är så tokig. Tråkig - men fungerande. Dessa föräldrar visar ingen kärlek, men de pratar med varandra, går på middagar tillsammans och reser gärna iväg med familjen men man kan inte för sitt liv förstå vad de är utan sina barn. Så finns det sista gruppen, de skilda föräldrarna som någonstans mitt bland barn och grå vardag insåg eller i vart fall hoppades att livet kunde ge lite, lite mer men att de inte var med just den personen de valt att skaffa barn med. Jag, precis som de flesta andra, är fast besluten om att mina barn ska bli offer för den första sortens föräldrar men är mycket medveten om att livet inte alltid blir som man förväntar sig.

2. Jag saknar en stor tjock släkt som känner varandra utan och innan
Jag har en förhållandevis stor släkt, men det är mycket, mycket sällan vi träffas alla samtidigt. Kanske beror det på att mina kusiner råkar vara lite för gamla för att någon ska orka ordna det eller så är det bara som det blivit. I alla fall, idag föll jag offer för D.s släkt. I hans släkt träffas dom (kussar och systrar och farbröder och allt vad det är..) på stora middagar regelbundet. Det är livat och glatt och man har stenkoll på vad som händer i varandras liv. Även många andra av mina vänner träffar sina kusiner ofta, och är mycket bra kompisar med dem. Men själv har jag aldrig riktigt fått chansen att skapa någon relation till mina kusiner och det är något jag saknar. Så när jag får barn ska jag tvinga min bror och hans familj att komma på massvis av släktsammankomster, bara för att ge mina barn en möjlighet att lära känna släktbanden.