Jag åker buss nästan varje dag. Ofta stiger jag på så pass tidigt att jag får sitta själv en bit, men på de senare busshållsplatserna fylls alltid bussen på allt mer. Jag sitter oftast långt fram, vet inte riktigt varför, men vi har alla våra vanor och jag trivs bra där. Hur som helst, i slutändan blir ändå alltid bussen full och man får sällan sitta ensam. Det som dock alltid slår mig är att ingen tycks vilja sitta bredvid mig förrän det inte längre finns något val. Jag förstår verkligen inte varför, jag ser väl ut som precis vem som helst? Jag har verkligen försökt med alla taktiker, kolla folk i ögonen, le, titta bort, lyssna på musik, läsa på något papper, se coolt avslappnad ut osv.osv. Men inget tycks fungera - jag blir alltid vald sist. Och ändå sitter jag så långt fram att folk borde se sin chans att få en ledig plats. Jag grubblade väldigt mycket på det här idag på bussen. Givetvis blev jag vald bland de sista även idag. Och lika snabbt som mannen satt sig ner ångrade jag att jag inte sett lite hemskare ut. Plötsligt var jag tvungen att sitta med mitt äppelskrutt hela vägen, jag vågade inte röra mig i rädsla att stöta till honom och min plats var plötsligt betydligt mindre. Dessutom oroade jag mig, som alltid, över om jag skulle vara tvungen att knacka honom på axeln när jag skulle gå av och låta han se på när jag plågsamt släpade mina två stora väskor av bussen. När han sedan gick av blev jag återigen besviken. Hux flux kände jag hur kallt det blev när dörrarna öppnades för att släppa av folk. Jag började återigen kunna känna mina ben som domnat av och äppelskruttet som jag så kärleksfullt kramat kunde kastas. Jag blev plötsligt ensam. Vald sist och övergiven. Att åka buss tycks inte vara min grej riktigt.