Idag klockan 8.15 hade jag min tid på vårdcentralen, trodde vi. När vi kom dit visade det sig att den i själva verket var den 29:onde. Hur kunde det bli så fel? Det förstod varken mamma, jag eller receptionisten som i alla fall gick iväg för att kolla om det var möjligt att vi mot all förmodan ändå kunde få ta den där gräsliga sprutan idag. Det var tveksamt, men en kvinna lät oss komma in i rummet för att boka en ny tid. Hon snackade lite och efter ett tag kollar hon på mig "Är du spruträdd?". Jag nickar. "Jag ser det, då är det lika bra att vi gör bort det idag!". Och jag som för en sekund trodde att jag skulle slippa. Nej, inte det. Men sedan frågade hon lite försynt "Eller vill du hellre åka tillbaka hem och komma tillbaka en annan gång?" JAAAAAAAAAAAA tänkte jag. JAJAJAJA JAAAA det vill jag. Men mamma skyndade sig att protestera, "Sådär får du inte fråga henne. Klart vi ska ta den idag om det går". Därefter följde ett antal andningsövningar ledda av mor herself med inget vidare resultat innan Anna Carin kom tillbaka med grejerna. Då började jag gråta. Jag grät inte så hysteriskt som jag brukar, men jag var rädd. Trots allt lät jag henne spruta in allt i min arm och det gjorde bara lite ont. De applåderade för mig, sa att jag var duktig som ett litet barn och tittade på mig med stolta ögon. Det var nästan lika vackert som när de sjöng för min vän E. efter att hon tagit en spruta. Det var en sång om "super E" som klarade allt. Hon var mindre, kanske hade de sjungit för mig också om jag bara inte varit så gammal. Sedan passade vi också på att ta ett halsprov som skulle skickas iväg så de kan kolla om det är något annat än vanliga virus som busar där nere, jag har nämligen fått tillbaka mitt halsonda och hostar igen. Det känns mindre roligt.