Vi har nog alla någon gång drömt om att göra något stort. Rädda liv. Skapa världsfred. Hjälpa människor. Göra gott. Vi alla vill väl bli ihågkomna. Vissa människor hinner med allt det här under sin livstid, men många dör tyvärr utan att ha fått ge världen allt de velat. Jag är likadan. Jag vill hjälpa människor så mycket att jag i framtiden är ett namn man pratar om. Kanske inte ett namn alla känner till, men ett namn som då och då nämns i psykologkretsar och som faktiskt påverkat något till det bättre. Om jag kommer lyckas med det vet jag inte, jag hoppas, men kommer aldrig veta riktigt säkert. Men nu vet jag i alla fall, att när jag dör kommer jag kunna göra något gott för någon människa utan att själv behöva anstränga mig det minsta. Plötsligt känns det lite lättare om jag inte skulle lyckas uppfylla alla mina mål och önskningar om att hjälpa - för i slutändan är det faktiskt precis vad jag gör. Hjälper. 

Efter att ha kikat in på 365 saker du kan göra och hittat punkt nr 10 "Ge bort dina kroppsdelar" bestämde jag mig att det var dags att göra precis det. Dela med mig lite av mig själv. Efter min död. Tidigare har jag tyckt att det känts läskigt, vi vet ju inte vad som händer efter döden och därmed heller inte om vi även i framtiden kan tänkas behöva våra kroppar, men med tiden har jag mognat i mitt beslut. Det känns fortfarande lite läskigt, men jag tycker att liven jag kan rädda är mer värd än rädslans motargument. Jag tror inte att jag efter döden kommer behöva min kropp och ser därför heller ingen anledning att inte, som det sista jag gör, göra något gott. Jag donerar allt de kan hitta på mig, utom mitt hjärta och min hjärna. Inte för att de donerar hjärnor idag, men jag vill liksom försäkra mig om att de inte i framtiden kommer använda min. Varför jag varken vill donera hjärta eller hjärna handlar nog mest om någon fjantig inbillning om att de på något sätt är en för stor del av mig själv. Min hjärna innehåller nog inte enbart en massa positivt, den har demoner och och låg serotoninhalt vilket gör att jag har stora berg och dalar i mitt humör, jag kan för lite om hjärnan och därför väljer jag att låta bli att dela med mig av min egen eftersom jag tror att det finns andra bättre hjärnor att donera bort om det nu skulle bli aktuellt. Mitt hjärta har ju en massa personer i sig och skulle jag mot förmodan och alla förhoppningar dö för tidigt vet jag inte om jag skulle gilla synen när personen som fått mitt hjärta går och letar upp alla dessa personer som jag en gång älskat. Jag antar väl att personen som får mitt hjärta inte skulle kunna känna den kärlek till de människor jag gjort, men det finns kanske en risk, och den risken är jag inte beredd att ta. Inte än i alla fall. Det känns i alla fall bra, att jag faktiskt tagit mig i kragen och registrerat mig till donationsregistret. Jag tycker att du också borde göra det, eller om du känner dig osäker i alla fall tänka över det. Det är ett viktigt beslut, det kan rädda liv, men det måste också kännas rätt för dig - för det är din kropp det handlar om!