Jag visste att det skulle bli jobbigt. Jag förstod det och visste det så väl. Ändå chockades jag. Redan innan själva cermonin kommit igång var jag nära tårar flera gånger. När jag sedan gick fram till kistan, såg alla blommor och läste på deras band sprack det. Jag kunde inte hålla tårarna tillbaka. Kanske förstod jag lite mer att det verkligen var på riktigt. Strax började folket strömma in. Jag kände inte igen många alls. Det blev många handskakningar och många utbyten av menande blickar. Så var det dags. Sång, bön, och allt vad det är. Plötsligt kunde jag inte gråta. Och usch vad jag ångrar det, för nu sitter gråten kvar i magen som en klump. Alexandra sjöng "Håll mitt hjärta" och det var så vackert. Prästen berättade om Erik, om det faktum att han inte längre kommer sitta vid eldstaden i stugan och koka kaffe åt oss. Om alla våra minnen med honom som alltid kommer leva kvar. Och om sorgen som borrat sig in i oss alla. Det var fint. Han skulle ha varit nöjd, det är jag säker på. Därefter fick de som ville följa honom till graven, något jag gärna skulle ha gjort om det inte vore för den bitande kylan. Istället gick vi till klockargården där det hölls en minnesstund. Allt var verkligen fint ordnat, och det var väldigt många som kom och delade sina minnen med varandra. Jag ville så gärna gå upp och berätta om något minne med Erik, men jag visste plötsligt inte vad jag skulle säga. Erik var så enkel, men samtidigt så otroligt unik. Så varm, så omtänksam, så glad. Jag kunde inte sortera fram ett bra minne av honom, det finns så mycket. Han var så mycket, men ändå på något sätt som en skuggfigur i mitt liv. Inget livsnödvändigt, mer något självklart. Någon som berört men kanske inte tydligt påverkat mig. Nu är det över. Lättnaden infinner sig inte riktigt än, men det kommer väl. Antar jag. Tack till alla er som ger mig värmande ord, det är värdefullt. Och kom ihåg, kramas och låt inget passera outrätt.